Det finns en del av mig som fortfarande är den där rasande tonåringen som blev din bästa vän. Det finns en del av mig som fortfarande är flickan som låg bredvid dig i sängen och räknade dina andetag och insåg att ett erkännande kunde likställas med döden.
Du älskade mig så exploderande ljust. Så starkt och ärligt och närvarande och ibland finns det andra universum i mig, universum som undrar och spelar upp vad som händer i dom för mig. Universum, världar, där våra hjärtan är lika unga men våra ögon mer tränade. Universum som inte slutar med att jag biter min egen arm i ångesten det innebär att älska dig på fel sätt, universum där fel sätt är rätt sätt. Där vi
- vi går på samma skola, men i olika klasser i olika delar av byggnaden. Ibland korsas ändå våra vägar, du går förbi mig i korridoren och har färgrester på händerna efter din målerikurs. Du pratar med händerna, liksom viftar dig fram genom dina meningar och jag kan inte hjälpa att mina ögon dras till dig.
En kväll letar jag igenom hela skolkatalogen för att hitta ditt namn. Jag förstår varken vad det är jag gör eller varför jag gör det men jag letar igenom hela skolkatalogen innan jag till slut hittar dig. Ditt leende är konstigt men ditt hår är som solen. Jag vill klippa ut din bild och sätta upp den på väggen men det vore creepy så jag gör inte det.
Men jag vet ditt namn nu. Jag vet vad du heter och jag vet att ditt hår är som solen, även i ett fotografi som går i gråskala.
Det går flera månader. Ibland springer du förbi mig i korridorerna. Ibland ler du mot mig. Det verkar som att du ofta är sen till dina klasser - du springer med alla dina böcker och mummel-svär. Mer vet jag inte om dig, och det känns okej. Det känns tryggt att ibland se dig springa förbi. Jag blir lugn och säker av att se dig men jag berättar det inte för någon, för jag vet inte hur man tar upp en sådan sak. Det finns en person jag ser ibland och hennes hår är som solen och hon kommer alltid för sent till skolan och när jag ser henne blir jag lugn inuti. Mina vänner skulle bara skratta, så jag håller det för mig själv.
Verkligheten blir för verklig när höstterminen och julen är över och en ny termin börjar med några nya kurser. När en av mina klasser precis börjat springer du in och ber om ursäkt för att du är sen och jag ser på läraren att han redan hatar dig.
Mina ögon blir stora och jag slutar andas. Det här var inte meningen. Jag skulle se dig i hallen ibland, det funkade bra, det var okej men det här. Det här är en klass med många grupparbeten och jag kommer behöva lära känna dig nu.
Plötsligt inser jag att jag har manic pixie dream girl:at dig. Jag är fruktansvärt rädd för att du inte ska leva upp till mina förväntningar. Rädd för att ditt hår inte är gjort av solsken, rädd för att jag ska börja störa mig på att du alltid alltid är sen.
Rädd för att du är mänsklig? Ja. Så är det nog.
Jag går hem och jag hatar mig själv lite, för jag är feminist och borde veta bättre. Tydligen vet jag inte bättre. Tydligen har jag låtit den här pseudoförälskelsen gå för långt.
Det går några veckor och jag lyckas få in i mitt huvud att du är en person. En person med fel och brister.
Samtidigt lär vi känna varandra. Vi gör ett projekt tillsammans med några andra i vår kurs och bondar över suckar för att dom är så..är så..inte som oss. Vi formar ett oss.
Hela tiden råkar vi röra varandra. Råkar min fot pressa mot din. Råkar våra axlar mötas när vi går från klassrummet. Råkar vi låsa våra blickar. En dag följer du med mig hem efter skolan för att jobba med vårt grupparbete. Vi hamnar bredvid varandra i soffan, slötittandes på en tv-serie istället. Jag kan inte koncentrera mig på vad som sker på skärmen. Kan inte koncentrera mig på något annat än din hand som kryper närmare och närmare.
Till slut kysser du mig, och det är inte perfekt, och vi är inte perfekta, och vi håller inte för evigt,
men du kysser mig i soffan och du är mjuk och ditt hår är fortfarande som solen och ibland -
ibland är det en annan värld jag tänker på. Ibland är vi grannar, ibland träffas vi på en fest. Ingenting är någonsin perfekt. Jag har inga sådana drömmar, inga sådana förväntningar. Jag föreställer mig bara något annat, en verklighet där jag inte torterar mig själv med det jag känner. En verklighet där min värld inte är så heterosexistisk och vidrig som den jag växte upp i, en verklighet där jag med stadig blick inser vad det är jag känner.
Jag drömmer aldrig om en perfekt värld där vi gifter oss och är lyckliga tills vi dör. Det finns ingenting sådant. Det skulle inte trösta mig eftersom det är för imaginärt, för fiktionellt.
Natten efter att vi setts kommer den här världen till mig i en dröm. Du stryker mig över kinden och säger älskling, det finns en verklighet också.
- Jag vet det.
- Jag älskar dig på ett annat sätt än jag gör här, och det är också okej.
Jag blundar och viskar ja, och i den verkligheten skrev jag en bok om dig. Jag ville bara att du skulle veta det.
Jag vaknar och det är den första varma vårdagen.
Jag skrev en bok om dig en gång, och jag vill att du ska veta det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar