fredag 25 oktober 2013

Vill göra te, men det går inte. Jag orkar inte sitta upp, än mindre gå till köket och koka vatten.
Det får vara. Jag är för sjuk.

*

Sjukvården har svikit mig.
Jag orkar inte skriva om det.

Gråter varje dag. Mina funktioner som redan var ofungerande, som ätandet och sovandet, har gått sönder totalt som direkt resultat. Jag är för ledsen, för stressad.

Vem ska ta hand om mig. Vem ska vårda mig.

Vad fan är det ni gör med mig.

*

På midsommarafton i år svimmade jag på en busshållplats full med människor.

Ingen hjälpte mig upp. Ingen ens frågade hur det var.

Min buss kom när jag ännu inte återfått min fulla syn. Jag klarade inte av att hålla kroppen upprätt. Jag fick kravla in i bussen.

Jag var inte full. Jag hade varit tvungen att gå och handla mat. Min enda uppgift den dagen.

*

Ibland vill jag bara skrika åt alla som är friska. Ni vet inte. Ni har ingen aning. Jag föraktar er och era livspussel. Jag hatar er, för ni vet inte.
Jag har varit obotligt sjuk sedan jag var sexton år. Jag kommer vara sjuk för alltid. Jag kommer att äntra en arbetsmarknad och detta kommer vara mitt CV: jag har inte klarat en enda heltidssysselsättning sedan jag var sexton.

Det är inte särskilt konkurrenskraftigt.

Betänk sedan att sjukersättning baseras på tidigare lön. Men jag då? Som aldrig kommer att klara att arbeta heltid. Vad ska jag göra. Hur ska jag ha råd.

Min kropp är ett fängelse och mitt liv är bara en serie dagar då jag nästan dör.

*

Nästan varje dag ringer jag min mamma och gråter. Nu ska hon börja hjälpa mig ekonomiskt, för jag klarar inte av att jobba mina 40%. Måste gå ner i arbetstid. Min lön är redan absurt låg. En månad drar jag vanligtvis in mellan fem och sextusen. Jag fick idag en rikemanschock när jag fick mitt lönebesked, eftersom jag av någon anledning får över sjutusen.

Min förra läkare sa, när jag vädjade, sa att jag inte vet vad jag ska göra, nä josefin, jag vill inte sjukskriva dig. Det kan hon säga. Hon med sin lön som helt garanterat ligger över 60 000/månad. Hon som utan problem arbetar heltid.

Hon som inte vet vad det är att svimma av utmattning på jobbet. Hon som inte har någon aning om den oerhörda skammen att aldrig kunna göra något. Aldrig kunna hälsa på någon. Aldrig kunna gå på konsert. Inte kunna spara till andra månader, då det inte räcker till. Att ofta, så jävla jävla ofta, behöva ringa och säga
mamma/pappa. jag måste låna 100 spänn. jag har ingen mat.

Hon har makt över mitt liv, och hon vet inte, hon har ingen aning om vad det är att vara patient.

*

Vill skälla på min nyutexade läkarsyster. Vill vädja åt henne att aldrig trubbas av.

Vill mest av allt tvinga all sjukhuspersonal och alla jävla politiker att själva slungas in i det här systemet. Vill att det ska ingå i alla utbildningar samt obligatoriskt för nyanställda landstingspolitiker att dom får en injektion av sjukdomssymtom och så får dom leva så. Bara en vecka eller så. Inklusive alla jävla sjukvårdskontakter. Inklusive den jävla vårdpersonalen som bemöter en med att hätskt skrika att dom inte vill ha en där. Inklusive att falla mellan stolar och behöva ringa runt överallt samtidigt som kroppen är så söndertrasad att den inte orkar någonting. Inklusive alla jävla automatiserade telefonsvar och Välkommen till... knappa in det fullständiga personnumret på den person som ärendet gäller, tryck sedan fyrkant. Knappa in ditt fullständiga telefonnummer, avsluta med fyrkant. Vi ringer upp dig imorgon klockan 14.15.

Det skulle inte vara samma sak. Dom skulle inte uppleva samma uppgivenhet. Dom skulle inte ha samma framtidsångest.

Men det skulle vara något, iallafall.

*

Storgråter i telefonen när jag pratar med en sjuksköterska. Byråkrati stoppar upp det för mig. Löften har brutits och jag står helt på min egen hand. Varje dag i en vecka har jag ägnat fem, sex, sju, åtta timmar åt att ringa runt till olika vårdinstanser och säga snälla, ni måste hjälpa mig, det måste finnas NÅGOT ni kan göra.

Till den här sjuksköterskan säger jag att ja, jag förstår, jag vet att jag inte tillhör er längre, men jag tänkte att eftersom...

och det är bara nej, överallt nej.

och
jag hör att det här är jobbigt för dig josefin, och jag kan inte andas eftersom jag gråter så mycket, min andning är hackig, jag gråter som ett barn, har du ingen anhörig som kan hjälpa dig?

Fuck you. Jag letar inte efter någon som kan hålla min hand eftersom jag är lite ledsen. Jag är fullkomligt i spillror eftersom ni har fuckat upp min sjukvård, som jag desperat behöver. Jag tigger om hjälp. Det jag behöver är att ni fixar mina remisser, som ni har fuckat upp. Det jag behöver är att ni ser till att jag får VÅRD. Det är inte min mammas jobb att göra det. Det är inte min mammas jobb att fixa era problem. Hon har redan ett jobb, och ett liv, och allting allting allting hon är störs av min sjukdom. Fuck you.

Det är inte mitt jävla jobb heller. Det är vårdens.

Det är orimligt. Så jävla orimligt, alltihop.

*

Jag är en patient.
Inte en människa.

*

Det är så ovärdigt. Så vidrigt jävla ovärdigt.

Och jag har inte ens börjat mitt krig för att få ersättning från försäkringskassan.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Fan, hela jävla systemet är fucked up! :( KRAM! Och försök ta hand om dej så mycket det går.

Frida sa...

<3

Ett annat S sa...

Hittade hit via Den där om Jenny. Jag är ordlös just nu, allt känns liksom för futtigt och fattigt att säga. Skickar massor av styrkekramar och positiv energi och hoppas att det löser sig, på något sätt. Jag tänker på dig och håller alla tummarna och tårna för dig!

Johanna sa...

Känner mig också ordlös. Herregud alltså. Man blir så arg så arg, och kan ändå ingenting göra. Att säga att jag "hoppas att det ordnar sig på något vis" låter så futtigt, men jag har inget annat. Jag hoppas - verkligen - att det ordnar sig på något vis. Kram från en okänd! (som också hittade hit via Jenny)

Man måste härma sa...

Blir så jävla förbannad på att det är så här, i vårt "kära" Sverige med sin "fantastiska" välfärd. Vidrigt att du ska behöva ha det så här!!

Anna sa...

Sänder en tanke och en kram