torsdag 6 mars 2014

Allt det här som är jag pt2

Jag tror att jag känner mig ledsen för att det är så mycket. Det är hela mitt liv packat in i en diagnos jag inte ens fått ännu.

Hela livet. Hela, hela, hela livet har jag känt att det är något fel på min hjärna. Det är ju inte fel, bara annorlunda än normen, bara något annat. men det har känts Fel. fel fel fel. Jag föddes med kaos och olycka och när jag var fem år stirrade jag på stjärnorna och tänkte: jag är så liten och obetydlig, jag spelar ingen roll för någon, gud kan inte finnas. Jag föddes med Ensam i hjärtat. Jag föddes med en hjärna som kopplar på annorlunda sätt. Jag föddes och jag växte och jag blev okontrollerat arg, alla känslor upphöjda i tusen, allt det som är jag.

Jag är född med magi, kärlek och empati också. Du är oerhört resursstark, högintelligent och har så mycket. Det måste du ta fasta på, säger psykologen, säger mamma, säger min syster.

Och jag vet om det. Att jag är dom sakerna också. Att jag är gjord av magi och kaos och ensam och empati, att jag är omtyckt och älskad och ombrydd, att jag är en person värd att älska, värd att leva ett liv i frid.

Jag har sagt det till så många, det är fel på min hjärna, det är något som inte stämmer, och dom har aldrig lyssnat, dom har alltid viftat bort, alltid sagt nej då, det där är bara en fas, alla känner så när dom växer upp och jag har tänkt:

nej. du förstår inte. du var inte också sådan när du var liten. du var inte det. du föddes inte med kaos och olycka och ensamhet och magi. du tog aldrig sönder dina garderober, du drog aldrig ut dina egna tänder, du stirrade aldrig på stjärnorna och tänkte att ingen kan förstå. du var inte som jag. du föddes inte med kaos. du kanske hade en period av dödsångest, men jag tvingade mina föräldrar att i detalj berätta hur jag skulle göra om huset började brinna varje kväll i åtta år, du var inte som jag för att du på barns vis upptäckte att vi alla ska dö.

Din kropp var aldrig en jordbävning, allting skakade inte kring dig för att en liten detalj var fel, du hade inte känslor som var för stora för din kropp, som var för stora för hela världen.

det är något fel på min hjärna. 

Min person är inte fel, min person är bara inte normen, även om jag i mångt och mycket följer den. Jag klarar av sociala samspel även om jag inte alltid förstår dom, även om jag historiskt sett har svårt att behålla vänner. Jag är verbal och smälter in. Problemen är interna.

Mina stora problem är min trötthet, min smärta, mitt matintag och mitt kaos. Ostrukturen. Att hur mycket jag än försökt så går det inte, inga rutiner fastnar i mig, vardagen fungerar inte för mig.

Psykologen förresten. Så fin. Hon ringde mamma efter arbetstid och pratade i över en timme. Det engagemanget. Den omsorgen.

Och sorgen i mig, den jag föddes med och nog aldrig blir av med. Nu ska jag få hjälp att hantera den. Hantera mitt kaos. Och jag är ledsen för att den här sorgen är en naturlig del av mig, jag är så oerhört ledsen för det (ironiskt va), även om jag vet att jag borde känna glädje över att nu kunna få adekvat hjälp.

Min läkarsyster säger att hon träffat patienter som fått sina neurodiversitetsdiagnoser i 50-årsåldern, efter liv kantade av kaos och väldigt ofta missbruk. Att även om det känns som föralltid innan någon såg mig och undrade om det är det här så är det förhållandevis tidigt. Att jag har tur.

Att jag är resursstark, att det kommer gå, att mitt liv kommer att bli bra.

Mamma har sorg och lättnad i rösten på samma gång. Vi vill ju att du ska ha det bra Josefin, och vi har vetat att du inte har haft det. Jag undrar om hon känner skam. Jag känner sorg över att dom alltid vetat men aldrig kunnat göra något.

Sorg över barnet som var jag, att livet var mig så övermäktigt redan från början.

Jag vet att min hjärna är annorlunda, inte fel, men det är fel jag har känt. Jag måste få uttrycka det och jag måste få sörja det. Jag måste få sörja att jag hela livet velat skrika att det är fel på min hjärna, det är FEL i mig. Jag känner sorg över att vara på det autistiska spektrumet, för att det nu finns på papper att det är annorlunda i mig, att sorgen och kaoset och magin jag föddes med är något som aldrig kommer växa bort. Att jag aldrig får ett val att vara bara vanlig. Mamma som alltid velat skrika (och har skrikit) men skärp dig till mig, som nu säger att jag inte kan skärpa mig, att jag inte är skapt så. Sorg, sorg, sorg. Skam över ilskan som tog tag i mig och aldrig släppte, skam över allt jag förstört, och en stilla undran om det var det som drog isär min familj, om det var jag.

Världen skälver i mig och jag glömmer bort att äta och nu finns det en förklaring till hela anledningen till att jag startade den här bloggen, nu finns det förklaringar och kanske kan jag få hjälp, men världen skälver och jag känner mig så oförklarligt ledsen. Jag kan inte förstå hur autism är jag, samtidigt som det känns som att jag vetat det hela livet.

3 kommentarer:

Sandy sa...

Du är så bra Josefin. Din blogg skulle kunna vara en bok. Lycka till med vägfinnandet!

Hanna sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Hanna sa...

PS. Ja du måste få uttrycka och känna sorgen och allt det du känner är sant såklart, hoppas du inte tolkade min kommentar som ett ifrågasättande, det var det jag försökte hålla ute ur den. Puss