torsdag 6 mars 2014

Allt det här som är jag

När jag var bebis hade jag inget bebisspråk. Jag nynnade. Inga påhittade bebisord kom ur min mun. När jag slutligen började prata talade jag i långa meningar. Hade avancerat ordförråd redan från början.

Jag var lugn också. Sov hela nätterna. Mamma fick väcka mig vid nio-tiden, då hade jag sovit ostört sedan nio på kvällen. Jag satt mycket för mig själv. Lugnt och stillsamt. Nynnade. Lekte med något. Grät nästan aldrig.

Sedan blev jag två och min person en helt annan. Jag började bli så arg att jag helt tappade kontrollen. Jag minns fortfarande hur det kändes. Hur min hjärna och kropp agerade utan mitt samtycke. Hur jag förstörde otaliga middagar och semestrar med min ilska. Jag har tagit sönder garderober, dörrar, väggar. När jag var fyra år gammal drog jag ut mina egna tänder med en mössa (dom var inte ens lösa). När blodet forsade ur min mun stirrade jag på mamma och sa "det är såhär det går".

Men jag var också världens kärleksfullaste lilla person. Aldrig har jag gjort något för att vara elak. Aldrig någonsin.

Jag var överanalytisk och hyperintelligent. När jag skrev nationella prov i femman presterade jag på en niondeklassares nivå (citat: mina lärare, jag vet inte hur dom ser det för ett prov gjort för elvaåringar). När jag gick i pre-school förklarade jag kriget på Balkan för mina fröknar. Jag såg samband jag inte borde ha sett. Jag förstod sådant jag inte borde ha förstått.

Jag var hyperaktiv och hade för mycket energi. Efter fotbollsträningar kunde jag gå ut och springa.

Jag hade vänner, men ingen bästis. Mina kompisar kom och gick och jag skapade aldrig djupare band. I högstadiet var jag väldigt, väldigt ensam.

Jag var explosivt arg tills jag blev tretton-fjorton och istället vände allting inåt.

Jag blev trött. Och jag fick ont i kroppen.

Jag känner varken hunger eller mättnad. Mat är svårt för mig. Jag har svårt för att tugga och svälja. Jag är dålig på att sortera intryck och blir lätt ljud- och ljusöverkänslig. Struktur är svårt för mig.

Jag har mycket dålig finmotorik. Jag har aldrig kunnat slå en kullerbytta. Jag har aldrig kunnat hjula. Jag har dålig kroppskänsla och kan inte ens andas på rätt sätt.

Många är gångerna jag sagt: det är något konstigt med mig. Min hjärna fungerar inte som den ska fungera. Det har alltid viftats bort.

Förra julen sa jag till mamma att jag nog har aspergers, för jag tänker inte som alla andra. Hon sa bara "nej då".

Allt det här som är jag.
Det finns ord för det. Det finns förklaringsmodeller och syndrom. För min person. För allt jag har svårt för, för det jag inte klarar av, för det jag behöver så orimligt mycket hjälp med. För min kropp som inte fungerar, för min kropp som gör så ont och är så trött utan att det någonsin är något fel på mina blodvärden.

För fyraåringen som drog ut sina tänder i vredesmod.

Högfungerande autismliknande tillstånd med drag av AD/HD. Det är vad min psykolog misstänker att jag har.

Det är inte en satt diagnos. För diagnoser krävs en lång utredningsprocess. Men min psykolog har länge jobbat inom neuropsykiatrin, och hon misstänker att det är det jag har.

Och det passar in. På allt det som aldrig stämt i mig. På hur jag föddes och livet liksom skavde med en gång.

Jag är lättad, yr och väldigt ledsen.

2 kommentarer:

Elin sa...

Vet inte vad jag ska säga. Det enda jag kan tänka är att jag vill ge dig en kram, så kram kram kram. Tänker mycket på dig och hur du har det.

Hanna sa...

Fina fina fina du.

Vad glad jag blir att du verkar ha sjukvårdspersonal som bryr sig, som försöker hjälpa ur det svåra och lista ut allt tillsammans med dig.

Jag tänker. Att mycket med syndrom och diagnoser. Det säger liksom lika mycket om samhället som om dig. Eventuellt något om en majoritet. Men så mycket om att saker som kanske skulle vara osynliga om samhället var anpassat för någon som var mer som du, blir synliga för att det är anpassat för någon annan. Vi är ju alla biologi (och miljö), och himla fina och unika allihop, med alla kombinationer av allt vi är och kan vara och kan bli och har varit. Ja men vad försöker jag säga. Jag försöker typ.. svara på att du är ledsen. Jag vet ju inte varför. Kanske för att det tagit sådan tid, kanske för att det är en ny identitet att ta sig an. Hur som helst. Jag vill nog säga att jag tror att samhället gör så många en otjänst genom att vara så stängt för allt som faller utanför normen. Att det är sorgligt. Men att det också är en norm, som är skapad, som ingen enskild människa kan leva upp till. Typ: ur not alone. Fast det är väl förjävligt att så många ska känna att det skaver.

Och sedan måste jag säga
fina människa.