söndag 16 mars 2014

.



Diskursen om sjuka människor är vidrig. Den är vidrig och den skrämmer livet ur mig. Det talas oerhört sällan om oss längre, och när det väl kommer en artikel eller liknande om sjukförsäkringar så är det alltid vissa saker som är med: 1. den handlar om en individ, trots att detta handlar om en förtryckande struktur mot människor med funktionshinder och sjukdomar 2. individen är nästan alltid i medelåldern 3. när hen inte är i medelåldern är det en OERHÖRT TRAGISK historia om en 20-åring som är nära döden. 4. hen har ALLTID cancer. 5. en variant av dessa ord finns nästan alltid med: "jag har arbetat i 25 år utan en enda sjukdag". Det här gör att vi nu har en syn på sjukförsäkringar (som borde vara "fördelning", ej försäkring) som något vi måste FÖRTJÄNA genom hårt, oavbrutet arbete. Enligt den här synen förtjänar personer som jag, som blev kroniskt sjuka tidigt i livet, det som hänt oss, eftersom vi inte har möjlighet att ~dra vårt strå till stacken. Jag står inför livslång fattigdom, eftersom jag är sjuk och aldrig kommer att bli frisk. Det är ett systemfel, det är faktiskt förtryck.

Jag vet inte om jag förklarade det där bra. Men det är viktigt att ni börjar prata om sjuka på ett annat sätt. Det är viktigt att ni konfronteras med att vi också är människor, att vi inte är "dom där", att ni förstår att vi görs till den andre, den ni inte vill vara. Jag har sett vänsterfeminister skamset säga att "jag är ju inte en sån som sjukskrivs", helt utan att analysera den meningen, helt utan att se vilket värde dom tillskriver oss.

Sjukskrivning är inte ett misslyckande, det är en mänsklig rättighet.

Det är vidrigt att ni inte bryr er. Det är fullständigt jävla vidrigt. Intersektionalitet inbegriper också sjuka och funktionshindrade, men det verkar ni inte förstå. Det är ett svek, och jag vet inte hur jag ska få er att lyssna. För ni bryr er inte. Ni ser aldrig hur regeringen pratar om oss. Ni ser aldrig hur ni själva pratar om oss. Och när vi försöker säga till er använder ni er av härskartekniker ni säger er hata.

När senast tänkte du på att funktionshindrade kvinnor existerar, och utsätts för patriarkatet såväl som funkofobiska förtryck? När senast tänkte du på kvinnor som inte kan arbeta när du talade om lika lön för lika arbete? När senast tänkte du på att demonstrationen eller festen eller whatever du var på inte var tillgänglig för många funktionshindrade och sjuka? När senast tänkte du på att funktionshindrade kvinnor löper högre risk för att utsättas för våldtäkt?

När senast utvidgade du din analys till att också innefatta oss? Har du någonsin googlat "disability theory" eller "ableism"? Har du någonsin sökt kunskap från oss?

Vet du att när föräldrar mördar sina funktionshindrade barn får dom ofta mycket lindriga straff och empati? Har du upptäckt hur fel och förtryckande det är att tänka "stackars person, att ha ett autistiskt barn, inte konstigt att hen fick nog, vad tragiskt"? Tänkte du på att autistiska personer också är människor med tankar och känslor och intressen och minnen och liv?

Er tystnad är ett medgivande på det som händer oss.

3 kommentarer:

Ida sa...

du skriver så jävla bra!!!

Hanna sa...

Läser. Värker. Vill att detta ska stå i alla tidningar, att din plattform ska vara hela Sveriges ögon.

Kråksång sa...

Hej. Vet inte om du känner till bloggen redan men jag läser honom ibland, har hört honom prata ett par gånger. Han är intressant, tycker jag. Tänkte på dig, att du kanske skulle tycka det också. http://hypertunneln.wordpress.com/