tisdag 15 april 2014

Om manshat och så

Jag har varit feminist så länge jag kan minnas. Jag kommer inte ihåg när jag insåg att vi lever i ett patriarkat. Det känns som att jag alltid har vetat det. Mycket på grund av mamma så klart, min fina feministiska mamma som aldrig försökt göra mig till någon annan den jag är. Som klippte av mitt långa hår när treåriga jag bad om det. Som kämpade in mig i fotbollsklubbar, som försvarade mig när jag fick påbackning för att jag tog "så mycket plats" i klassrummet. Som sa åt mig att  i den här världen som vi lever i finns det många människor som tror att killar får ta mer plats än tjejer. Så när dina lärare säger att du svarar på för många frågor säger dom att du ska ta mindre plats för att du är tjej. Och dom har fel. Du får ta plats. 

Den har liksom alltid funnits där, min feminism. Jag har alltid vetat att killar tillåts inkräkta på min kropp, att dom tillåts ta plats som inte är tillgänglig för mig. Min analys har inte alltid varit solklar, jag har inte alltid kunnat genomskåda allt, så klart, men när människor pratar om sina feministiska uppvaknanden kan jag aldrig relatera. Det klickade aldrig i min hjärna. Det har alltid funnits där.

Men dom senaste åren har min feminism radikaliserats. Min analys har breddats och jag har börjat genomskåda hur präglad jag är av andra normer, som t.ex. rasism och transfobi. Att jag getts mer utrymme än mina rasifierade systrar. Jag har blivit argare och argare på patriarkatet, mindre och mindre beredd att kompromissa. Det handlar ju om mitt liv, mina rättigheter. Det finns inget utrymme för kompromiss då.

Och jag har börjat bli arg. Inte bara på samhället utan på män. Ibland känner jag uppriktigt hat. Mot männen som tar en självklar plats i världen utan att någonsin reflektera. Mot männen som lämpar över sitt känslomässiga arbete på mig och mina systrar. Mot männen som tagit sig rätt till min kropp. Mannen som drog ner dragkedjan på min klänning på en nattklubb, männen som skrattade när han gjorde det. Männen som tagit mig på brösten magen fittan trots att jag sagt nej. Mannen som kissade på mina ben och sen aldrig bad om ursäkt. Männen som oskamset avbryter föreläsningar för att hålla tjugo minuter långa utläggningar om något som knappt relaterar till ämnet. Männen som skriver krönikor. Männens relationer med varandra som höjs till skyarna, trots att män i grupp misshandlar mördar våldtar.

Jag känner hat mot dom. Ibland känner jag hat mot hela manligheten.

Och jag ser inget problem i det. Manshat är en sekundär känsla. Den kommer från uppriktig skräck. Det är en fullt rationell reaktion på att vara kvinna i ett patriarkat. Kvinnor som hatar män gör det för att vi är rädda för män, för att dom gör samhället osäkert för oss. Män som hatar kvinnor (alltså typ alla) gör det för att vi existerar.

Patriarkatet skapar ju självhat. Många är åren jag hatat mig själv. Många är åren jag skuldbelagt mig för saker som aldrig var mitt fel. Att analysera och syna situationer där patriarkatet blivit obehagligt påtagligt ur en radikaliserad feministisk synvinkel gör att mitt självhat får omvandlas till manshat, att jag ser var skulden egentligen ligger, och jag får slutligen förlåta mig själv. Det är produktivt och det tänder kampvilja.

Så ja. Jag är feminist och ibland hatar jag män. Jag hatar dom för vad dom gjort mot mig och mina systrar. Jag hatar dom för att samhället är så trasigt. Jag hatar dom för att dom förväntar sig att jag ska leva efter deras godkännande och sukta efter deras bekräftelser. Jag hatar dom för att dom tar upp plats som är min, för att dom tar sig friheter med min kropp, min autonomi. Jag hatar dom för att dom ser en bit kött att göra vad dom vill med när dom ser mig. Jag hatar dom.

Det är inget farligt hat, och det är lönlöst att försöka se det som något slags problem. Det är inte ett problem att jag genom hämndlystnad tar tillbaka det som är mitt, att jag lär mig att älska mig själv genom att känna ilska mot dom som fått mig att känna mig som en subaltern.

Det sägs ju att man inte ska möta fire with fire. Och ja, det är väl sant. Men inte låter man väl elden härja fritt? Den måste kvävas. Och om jag då hämtar styrka genom att sucka att jag hatar män, att jag hatar vad dom gör med mig, så är det fan inte ett problem.

2 kommentarer:

Hanna sa...

Så himla bra skrivet och väl formulerat. Alltså vill ha dig att skriva för hela befolkningens ögon och öron. Har jag skrivit det förr? Jag vill det så mycket. Du är klok och det är så sant, detta.

josefin sa...

Ååh, Hanna <33 Du och jag ska göra revolution. Du är en av dom klokaste jag vet om.