they're gonna be cool happy genius heroes

psykologen frågar om jag har tvångsbeteenden. jag svarar nej, inte vad jag kan komma på iallafall och hon specificerar vad hon menar

det kan till exempel handla om att man måste ha en specifik kopp till morgonkaffet, att man måste sitta på en specifik plats i spårvagnen, att man måste göra saker i en viss ordning och om ordningen störs låser sig hela sinnet.. sådant. 

och jag liksom skrattar till för att ja. jag måste ha en specifik kopp till morgonkaffet, annars får jag grav jävla ångest, jag måste sitta på en specifik plats i bussen, annars irrar jag omkring och min hjärna blir ett virrvarr, jag måste gå en viss väg till hållplatsen (korsa vägen på exakt samma ställe, gå på exakt samma plats, stanna på exakt samma plats) och om vägen störs blir jag yr och vimmelkantig och tung

jag har tusen olika sådana regler ordningar beteenden, men jag har aldrig tänkt på att alla inte har det så. att det inte är rutin, att det är tvång. att jag följer dom inte för att jag behöver ordning och reda utan för att jag annars sänks till botten. jag har aldrig aldrig tänkt på att det är ett problem (eller jo, jag har tänkt på att det med bussen är ett problem, men jag har sett det som sjuklig beslutsångest inte tvångsbeteende).

någon månad efter att jag insett att jag har tvångsbeteende tar psykologen upp det igen. vi pratar om mina antidepressiva, att dom gjort en radikal skillnad i mitt liv. jag kan sova nu. jag kan sova och äta iallafall okej, och jag vaknar inte med dödsönskan varje dag. jag har fortfarande oerhört svårt med igångsättning, det tar mig år och dar och jag får ångest av minsta lilla grej som behöver göras, men det är lättare nu. hon (psykologen) tar upp tvångsbeteendena när vi pratar om min medicinering och frågar om det är bättre med mina tvång också

och jag har inte tänkt på det, men..jo. det är lättare. min dag förstörs inte om jag tar en annan kopp till morgonkaffet. jag får fortfarande ångest när "mitt" säte på bussen är upptaget, men inte lika mycket som tidigare. igår gick jag över gatan på "fel" ställe och jag dog inte av det, jag stördes knappt. och det är så knäppt och konstigt och skönt att en medicin kan göra en sån skillnad på mig och mitt liv, att allting är så mycket lättare med dom

(och psykologen säger det finns dom som behöver antidepp livet ut, och jag vet inte om du är en av dom men eftersom dom gjort allt så mycket lättare för dig tror jag att du kommer behöva dom iallafall en lång lång tid. och det finns ingen skam i det, men du kanske behöver vänja dig vid tanken? och jag svarar att jag ser ingen skam i det, dom här medicinerna är det bästa som hänt mig ca någonsin, och det finns ingen skam, inget att vänja sig vid.)

jag känner en sådan överväldigande tacksamhet. till mitt rehabiliteringsteam som blivit den trygghet jag så länge behövt, som vill mig väl och står på min sida och som tar saker på min nivå (jag har haft minst fjorton sjukgymnaster, och alla utom den jag har nu har behandlat mig som en frisk människa med skada istället för en sjuk människa med en sjuk kropp, och deras träningsprogram har bara gjort mig sjukare. men den här sjukgymnasten har börjat med grunderna jag inte har, hon har betonat att det är för min skull, för att jag ska få må bättre, att ordet prestation inte existerar där. i tre månader har jag lärt mig att andas, för jag andas fel. och jag är så otroligt jävla mycket starkare och stabilare nu, just eftersom hon har gett mig grunder och verktyg och det är så omvälvande och stort). känner tacksamhet till mina mediciner, som hjälpt mig med ungefär allt. herregud vad jag önskar att jag frågat efter antidepp tidigare. till min försäkringskassehandläggare som chockerande nog är klok och fin och snäll och på min sida och som såg till att jag nu är sjukskriven till sista augusti (hon praktiskt taget tvingade min läkare att sjukskriva mig till då isf bara en månad i taget, hallå uppochnervända världen). till psykologen som sagt att hon är helt övertygad om att jag har något neuropsykiatriskt. det ger mig svar på frågor jag ställt hela livet, och det har fått mig att förlåta mig själv för allt jag har så svårt med. till min rumskompis som orkat så mycket. till alla mina vänner som stått ut istället för att försvinna. till min syster som, hur konstig och konstlad relation vi än har, har upprepat jag älskar dig så mycket josefin och jag vill bara att du ska ha det bra, som använder sin nya läkarlön till att vara givmild och generös, som är en fierce feminist, som aldrig ger upp någonsin, som gick bakom ryggen på en rasistisk överläkare som vägrade en irakisk man den vård han behövde, som har stått ut med att bli sidelined pga mina problem hela livet och som fortfarande älskar mig så intensivt. mest av allt till mamma, min fina jävla mamma som jag haft så många problem med nästan hela livet, som varit så elak som jag varit så elak mot, som helt plötsligt gjorde en helomvändning och bara fanns där för mig. som mer än någon har burit mig över detta helvetesgap. som har sagt om du behöver det struntar jag i mitt seminarie imorn och kör ner till dig nu, det absolut snällaste du kan göra mot mig är att säga precis vad du behöver. som har gjort exakt allt. som inte känner sorg inför en eventuell ASD-diagnos.

känner sådan omvälvande tacksamhet. och egentligen inte mest av allt till mamma. egentligen mest av allt till mig själv. för att jag aldrig gav upp. för att jag fortsatt kriga. för att jag skrikgråtit mig hes och ändå inte slutat. för att jag stod upp trots att jag var svimfärdig i månader, för att jag aldrig satte en kniv mot strupen trots att det enda enda enda jag hörde var min egen röst som skrek jag hoppas du dör jävla hora, jag hoppas att den där bilen kör över dig och jag hoppas att du dör långsamt och smärtsamt, jag hoppas att du dör jag hoppas att du dör jag hoppas att du dör. för att jag jobbat så intensivt med att börja älska mig själv. för att jag har lärt mig att säga nej. för att jag så många gånger tänkte det här går inte, jag klarar inte det här, det går inte går inte går inte men ändå bara fortsatte fortsatte fortsatte. för att jag ringde till olika sjukvårdsinstanser 40 timmar på en vecka. för att jag grät inför sjuksköterskor läkare sjukgymnaster arbetskamrater. för att jag tvingade mig själv att inse att det är systemet samhället som är trasigt, inte jag, att det som hänt mig är systematiska förtryck, att ingenting har varit mitt fel, att jag förtjänar så jävla mycket bättre än det jag utsatts för.

för att jag överlevde. det känns fortfarande helt otroligt att jag gjorde det, att jag överlevde det här. att jag krigade mig igenom. att jag inte dog. att jag stod ut. att allting äntligen, äntligen börjat lösa sig, och att jag vet att jag förtjänar ett bra liv, att allting kommer att gå bra. att allt gott som hänt mig är min egen förtjänst.