fredag 2 maj 2014

Varken V eller F! pratar någonsin om sjukförsäkringarna och det känns som ett jävla svek

Jag har varit på socialkontoret och sökt om försörjningsstöd. Det blev beviljat nästan med en gång (eftersom jag citat gör allt jag kan göra, alltså att jag ingår i rehabilitering etc). Jag kommer få 2 000 kronor från dom.

Jag jublade när jag fick brevet.

Jublar du också när du får besked om att din inkomst äntligen kommer att gå upp till 6500 kronor? Att du, efter två år av plankande, äntligen kommer att ha råd att köpa ett busskort? Att du inte längre behöver säga nej till alla aktiviteter, att du kanske kan köpa hushållsost en gång i månaden?

Eller är det bara jag som drivits till att tycka att 6500 är ganska mycket pengar?

2 kommentarer:

Madeleine sa...

Förstår exakt hur du menar. När en lever under minimala ekonomiska förhållanden så gör allt det lilla mer än vad en tror. Jag lever på omkring 5500 i månaden med socialbidrag+aktivitetsstöd. Min hyra ligger på 2300. Alltså har jag runt tretusen att röra mig med varje månad till mat, bussbiljetter och dylikt. (Minns inte ens sist jag köpte ett klädesplagg?!?)

Så alla med en trygg medelklassmiljö bakom sig kan ju bara lé och vara glada. Kanske tänka efter när en är på sin femte utlandssemester på året.....

josefin sa...

verkligen. jag köpte kläder när jag fick min första sjukpenning (den var på över 7000 eftersom jag fick pengar för 50 dagar pga deras trassel) men utöver det har jag inte köpt nya kläder på flera år.

dock tänker jag aldrig ljuga om min klass, jag är medelklass och är oerhört medveten att det hade gått så jävla mycket sämre för mig om jag inte varit det. den ENDA anledningen att jag haft ett eget (well, jag delar med en vän) ställe att bo dom senaste två åren är att mina föräldrar haft möjlighet att hjälpa till med pengar till hyra när det krisat (vilket det gjort många gånger). jag växte upp i ett hem utan pengar (vi var väl aldrig direkt fattiga, men pappa var arbetslös/gick på olika vikariat länge och mamma var först sjukskriven sen student fram tills jag var tolv, och sen skilde dom sig vilket var ett enormt ekonomiskt bakslag. deras respektive ekonomier började bli mer stabila när jag var 17-18 och min syster flyttat hemifrån) men jag är absolut medelklass och har därför väldigt, väldigt mycket gratis. jag är övertygad om att jag klarat av att dra igång ett jävla krig mot hela vårdapparaten pga min klassbakgrund, mitt sociala och kulturella kapital är enormt även om mitt ekonomiska krisar (och väl alltid kommer göra det eftersom jag aldrig kommer klara av att arbeta heltid).

all styrka, syster.