onsdag 15 oktober 2014

Nattsvart. Igen.

För några dagar sedan pratade jag med en kompis och nämnde att jag funderar på att fråga om jag får byta antidepressiv medicin. Jag tycker att den här gör mig för slö om förmiddagarna, för likgiltig och avtrubbad.

Jag tänkte att jag har kommit dit nu. Till en punkt där jag kan leva istället för att bara överleva. Och då kan jag be om en annan medicin.

Jag tänkte att det ju är på väg framåt nu. Att jag har tillräckligt bra förutsättningar att jag har fått försäkringskassan dit jag vill. Jag tänkte att min planerade arbetsträning kommer bli bra.

Jag hade till och med fått löfte om höjd ersättning. Den skulle bli så mycket högre att jag skulle slippa vända mig till soc.

Jag planerade att jag ska göra den här arbetsträningen i ett år ungefär. Och sen äntligen börja plugga. Sen äntligen starta mitt riktiga liv.

Och sen kom det ett brev.

Brevet förklarade vad min nya ersättning innebär. Vad som krävs av mig. Hur mycket pengar jag kommer att få. Vad jag ska göra "om jag blir sjuk".

Och det är såhär: Jag är sjukskriven på hundra procent. Jag har varit det i drygt tio månader.

Men nu är jag i princip utförsäkrad. Samtidigt som mina sjukdagar tickar iväg.

För det den här nya, utlovade "bättre", ersättningen innebär är precis exakt det en ställs inför som utförsäkrad. Alltså exakt. Det är exakt samma ersättning. Exakt samma krav. Det är krav jag inte klarar. Eftersom jag är sjuk. Hundraprocentigt trippelsjuk, bedömd gentemot hela arbetsmarknaden. Alla är helt, helt ense: jag klarar inte höga krav, klarar inte stress (är sjukskriven för bland annat stress), har mycket bristfällig förmåga att klara myndighetskontakter.

Och nu får jag sänkt ersättning med drygt tusen kronor i månaden (och då är det: från 4600 kr/månad till 3500 kr/månad), och mycket, mycket högre krav. Jag ska aktivitetsrapportera kontinuerligt till både af och fk. Jag ska ansöka om min ersättning varje månad. Jag ska jag ska jag ska

exakt allt det en måste göra när en blir utförsäkrad. För en summa på tretusenfemhundra kronor.

Jag har blivit tvångsutförsäkrad. Igår hulkade jag att det spelar ingen roll. Det spelar ingen roll vad jag gör. Hur mycket jag än kämpar.

Dom har all makt över mig, och dom är mer än beredda att missbruka den.

För ett år sen hade jag kanske sagt att dom inte får göra såhär mot mig. Att dom inte får, att det inte går. Men jag vet bättre nu. Jag vet att dom får göra vad dom än vill. Att dom är måna om systemet, inte om mig.

jag känner mig så jävla dum. för jag trodde på min handläggare på fk. Jag har litat på henne. Jag har trott på att hon vill mig väl. Jag trodde henne när hon såg mig i ögonen och sa att det blir bra, det här.

Och hon ljög. Hon ljög, hon ljög, hon ljög. Hon ljög mig in i en utförsäkran.

Det måste finnas en gräns på hur mycket jag ska klara. Det måste finnas en gräns. Och den gränsen måste vara nådd snart.

Jag orkar inte mera nu. Jag har kämpat så hårt. Jag har kämpat så ihärdigt. Det har varit för jävligt. Jag trodde att det var på väg att bli bättre. Jag trodde att dom ville mig väl. Jag är så jävla trött. Jag är så jävla trött. Jag är så jävla trött. Jag orkar inte ett krig till. Jag orkar inte ringa runt som en dåre. Jag orkar inte mera nu.

Jag känner mig färdig. Du vinner, Sverige. Du vinner. Jag ger upp nu.

4 kommentarer:

Hanna sa...

Jävla fan. Det är så vidrigt.

Frida sa...

det är åt helvete men ge. aldrig. upp

Anabanana sa...

Jag vet exakt hur du känner för jag är i precis samma situation. Och stress kan jag inte handskas med och blir jättedålig. Slåss och orkar knappt andas för att varje månad är en kamp för pengar och man får aldrig en chans att stanna upp och andas och ta hand om sig själv. Att faktiskt få vara sjuk. Man måste slåss för att få vara sjuk och vem fan orkar det när man knappt orkar andas vissa dagar?

Lisa sa...

Det här gör så jävla ont att höra. Att det inte går att vara sjuk. Att man inte f å r vara det? Och hur liten man är mot myndigheter. Blir så jävla arg och besviken på vår s.k "välfärdssamhälle".