glöm all skit som vi gjort mot varann, leva som självaste livet brann, bara du och jag.

börjar blogginlägg hela tiden men får inte ihop orden. vad ska sägas liksom.

tror bara det hade varit enklare om jag och victor sagt du är bara en varm famn för mig och behållit en del av elakheten vi släpat runt på istället för.. det här. stora ord hela tiden, stora ord stora leenden jag känner mig som besatt av dig umgås i hans hem igen, träffar hans bror som kramar mig, träffar hans vän som säger fan vad fint att se dig, träffar en annan vän som öser beundrans-ord över mig och när jag berättar det för victor säger han att han också ser bilder på mig hela tiden, men att han gör det i sitt huvud istället för på facebook.

alltså.

jag är ju medskyldig, säger också snälla fina saker hela tiden, klappar hans kinder kysser hans panna säger du är så snäll och fin och bra det hoppas jag att du vet, men jag låter honom vara först med det mesta, låter honom säga att han längtar och saknar och vill vara med mig jämt. jag orkar liksom inte, är rädd.

vi pratar om sex och om att försöka hitta en frihet i att ligga runt och han säger men den riktiga friheten är med dig, när det känns tryggt och fint och jag behöver inte känna mig osäker, det är så enkelt med dig. 

men sen kommer jag hem och blir ilsk irriterad förvirrad. för vissa av sakerna han säger alltså. jag vill bara fräsa åt dom, trots att dom är snälla och fina. jag vill fräsa du menar som en flickvän när han trasslar in sig i en harang om hur jag är världens bästa kompis men något extra något mer för jag vill ta i dig hela tiden och är så jävla attraherad av dig! det är så svårt att sätta ord på!, vill fräsa att du är kär i mig, alltså när han pratar om hur det känns inuti när han ser på mig.

och egentligen, egentligen, borde det väl inte spela någon roll. med dom där orden. det viktiga är väl egentligen, egentligen, att han ser mig som ljus och trygghet och liv. det viktiga är väl egentligen att det faktiskt känns bra den här omgången. att vi möts som människor, äntligen, och att vår djupa förståelse och kärlek för varandra finns kvar.

det är ju det som är viktigt. och jag vill inte bli ihop. inte med honom, inte med någon, inte just nu. men det stör mig ändå. det stör ändå och det skaver ändå och jag fattar ju varför.

sa till min kompis K i helgen att jag vet att alla vet. att vi inte har släppt varandra. att det finns ett frö i mig som alltid tillhör honom. att jag sen vi gjorde slut inte blivit kär i någon annan. och att det finns en anledning till det.

jag fattar ju det, liksom. och det är väl kanske det som stör mig mest.

att jag vet att jag inte vill tillbaka dit. att jag vet, vet, vet det.

men sen viskar han jag älskar dig josefin precis innan jag somnar och jag vill inte finnas till någon annanstans än precis just där precis just då.

så jag viskar tillbaka att jag älskar honom med och lägger till ett alltid i huvudet.

p.s. kommer skämmas för att jag lät mig dras med i detta om några månader när allt blivit aska igen.