torsdag 18 juni 2015

sommaren med socialtjänsten

Jag ligger i min rumskompis säng och gråter. Jag gråter så att jag inte kan prata, rösten försvinner, jag väser fram jag är så trött, jag är så trött, jag är så trött.

Jag är så trött. Jag är så trött. Jag är så trött.

Det är juni och sommaren ligger framför och jag vill inget annat än att vara glad jag vill inget annat än att planera roliga utflykter jag har industrisemester istället för 14000 vårdtider, jag vill känna HURRA jag vill att livet ska vara ett utropstecken.

Men jag ligger i hennes säng och panikgråter över min ekonomi. Pratar om hur varje räknings-brev jag fått den här månaden fått det att knyta sig i min mage mer än vanligt. Den vanliga pengaångesten är jag van vid, jag hanterar den, det går. På något sätt går det.

Den här månaden fick jag avslag på min ansökan om försörjningsstöd. Min ersättning från försäkringskassan är 4300 kronor. Det räcker inte ens till mina fasta kostnader, alltså är jag beroende av försörjningsstöd. Och den här månaden fick jag avslag eftersom socialen hävdar att jag fått aktivitetsstöd från arbetsförmedlingen. Jag ringer dom och säger: jag har inte fått det. Dom ber mig bevisa det. Jag ringer arbetsförmedlingen som ringer soc och säger: Josefin har varken sökt eller fått aktivitetsstöd ert beslut är felaktigt.

 Det bjuds in till möte för att ta fram gemensam planering för soc, arbetsförmedlingen, försäkringskassan och min arbetsträningsplats. Jag säger: jag fick ju avslag på mitt försörjningsstöd och det är på felaktiga grunder och nu vet jag inte hur jag ska kunna köpa mediciner. Socialen säger: har man ett överskott kan man inte få ekonomiskt bistånd. Svarar det på din fråga? huvudet på sned.

Nej, det svarar inte på min fråga, ni har aldrig besvarat en enda jävla fråga jag ställt er, ni talar runt i ring, och jag är så trött, jag är så trött, jag är så trött.

Jag är så utmattad på dessa ständiga krig, jag vill inte vara en soldat jag vill inte kämpa, snälla låt mig vila! Låt mig vila bara en liten stund. Sluta tvinga mig till krigsföring. Jag ställer inte upp på det här, jag ville aldrig, jag orkar inte.

Men jag har inget val, jag måste kriga. Så jag skriver ett brev. Upprepar tusen gånger: min ansökan om ekonomiskt bistånd för perioden juni 2015 avslogs med grunden att jag fått aktivitetsstöd, det är ett felaktigt beslut då jag aldrig mottagit aktivitetsstöd. Vänligen inhämta information om mina ersättningar från persondatabanken på försäkringskassan och arbetsförmedlingen.

Jag skriver det där brevet, använder deras språk, maskar mig in i deras system, krigar på mitt bästa medelklass-vis. Jag skriver det och gråter och har ångest och drömmer drömmar om hur jag äntligen släpper loss draken i mig, hur jag lägger sprängmedel i deras lokaler.

Jag drömmer drömmar om att någon ska se mig, se min utsatthet, och underlätta den. Jag drömmer drömmar om att Sverige ska bli socialistiskt, att jag ska få vila.

Jag tänker på han som en gång tog upp 90-talets förtidspensioneringar som skräckexempel, jag tänker på hur jag gick hem och grät för jag drömmer om det, jag drömmer om en handläggare som sätter stopp som fixar det åt mig, jag är så trött snälla fixa det åt mig.

Jag avslutar mitt brev med att påpeka att det är omöjligt att leva på 4300 kronor och att jag ännu mer omöjligt kan göra det två månader i rad, och ett glad midsommar. jag hoppas att dom kan se sarkasmen i.

Jag är så trött. Det rullar på med försäkringskassan och af, så mycket det nu kan rulla på med dom, och soc sätter käppar i hjulet och jag orkar inte jag är så trött.

Förra sommaren stoppade soc också mina utbetalningar. Då satt jag på min dåvarande handläggares kontor och bara grät och grät och grät för jag hade ingen mat. Jag hade INGEN mat, och dom tillät inte mina föräldrar att sätta över en femhundring. Jag hade ingen mat och jag desperationsgrät och handläggaren skällde på mig för att jag tidigare på sommaren åkt på en "nöjesresa". Med nöjesresa menade hon min mammas bröllop, att man inte kan unna sig sådana lyxigheter i min livssituation, att man måste tänka på sin ekonomi istället för att roa sig.

Som om jag någonsin inte tänker på min ekonomi. Som om jag någonsin köper något dyrt. Som om jag någonsin "unnar mig" ens en t-shirt för femtio kronor. Som om jag inte är bittert jävla skolad i ständig ekonomisk kris.

Jag undrar hur många såna här historier jag kommer samla på mig i min livstid. Jag undrar hur många som ska lägga huvudet på sned och förminska mig. Jag undrar hur många som ska döma mig för att jag inte klarar mig på 4300 kronor. Jag undrar hur många som ska tycka att jag är skyldig dom ALLT för att dom ger mig 4300 kronor. Jag undrar hur mycket jag ska höra innan jag slutligen ger upp. Jag undrar hur länge till min känsla av värde håller. Jag undrar hur jag någonsin, någonsin ska kunna ta mig ur den här livssituationen. Jag undrar om den här känslan som bor i mig nu, den här tröttheten, den här utmattningen, den här viljan av att faktiskt på riktigt spränga soc, är känslan av hoppet som dör.

Jag undrar om dom förstår att jag är en människa precis som dom. Jag undrar om dom förstår att jag den här månaden tvingades låta räkningar gå ut utan att betala dom jag undrar om dom förstår den ångesten.

Jag undrar om dom någonsin hade klarat sig i den här ständiga ekonomiska krisen.

Jag önskar mig upprättelse. Jag önskar mig vila. Jag önskar att någon ska börja ge mig pengar så att jag slipper soc, slipper att bli sjukare av allt dom gör mot mig, sjukare av alla maktspel alla förminskningar.

Jag önskar att jag hade riktiga drömmar riktiga mål riktiga önskningar. Men det enda jag önskar mig är att slippa soc. Jag har slutat önska mig att slippa fk och af. Bara jag slipper soc. Bara, bara jag slipper soc. Det är allt jag önskar mig.

Glad midsommar.