17

Min familj har alltid varit en värdelös familj.
Alla har alltid trott att vi är idealfamiljen. Andra familjer har sett upp till oss alltid. Till och med när mina föräldrar skilde sig fick vi höra att vi hanterar det så bra.

Vi är så himla bra på att verka jättefina. Allt är bara en fasad.
Min familj är en fasad och ingenting mer.
En leende fasad.
En fasad där skilda föräldrar kramar om varandra och skrattar tillsammans.
En fasad där mamman och dottern har förtroerliga samtal om allt och ingenting.
En fasad där allting är hela livet bara är fantastiskt och problemfritt.
Vi håller upp den fasaden för alla. För varandra också.

Min mamma kan varken hantera eller erkänna att hon inte är perfekt nämligen. Dom enda felen hon har är sådana som drabbar henne själv, till exempel att hon är så plikttrogen och aldrig kan släppa sitt jobb. Hon har aldrig fått oss att gråta, varför skulle hon ha gjort det? Hon är en jättebra mamma. Om jag fötts i en annan familj hade jag blivit ett problembarn, så skönt för mig att ha fått henne som mor. Hennes äktenskap sprack för hennes exman aldrig kan hålla koll på någonting och han provocerade alltid till sådana bråk. Livet blir inte som man vill ibland.

Så ser hennes verklighet ut.
Inte sann alls.

Hon har fått mig att gråta, hon har fått mig att skada mig både psykiskt och fysiskt, hell hon har tillochmed nästan fått mig att ta livet av mig.

Hon är en fruktansvärd förälder och hon bestämmer över hela vår familj. Manipulerar oss till att bara säga goda saker om henne. Tvingar vårt undermedvetna att vara med i skådespelet som ska kallas min familj.

Jag kan inte förklara vad som sker i mig när det kommer till min familj. Inte mer än såhär. Det är så svårt att få det konkret när allt sker så undermedvetet. Det är svårt att förklara att hon visst inte är världens bästa mamma och ge ordentliga förklaringar. Jag får bara mig själv att låta som en bortskämd snorunge och jag svär att det inte är så. Jag svär.

Jag vill ha kärlek. Riktig kärlek. Inte inplastad "jag säger att jag älskar dig när andra hör så att dom ska tycka att jag är en god mor"-kärlek utan riktig kärlek. Kärlek där jag kan prata med mina föräldrar (pappa är inte en jättebra förälder han heller, men han är tusen gånger bättre än mamma) om annat än konstlade ytligheter. Kärlek som gör att jag kan tänka mig att berätta att jag haft oskyddat sex. Kärlek som gör att jag slipper smussla. Kärlek där jag faktiskt får bli arg.

Jag kommer aldrig någonsin att få det av varken min mamma eller min pappa. Så är det. Jag är fruktansvärt ledsen över det. Jag kommer inte över det. Det är en så jävla stor sorg.

Speciellt eftersom det enda alla ser är den där fucking fasaden.