18

Igår ältade jag nästan sönder mig själv fullständigt. Jag blev så ledsen att jag fick svårt att andas. Tänkte för mycket för att hinna äta. Var nära-nära att ringa min kille och säga att jag orkar inte, jag orkar för i helvete inte. Så jävla nära att förstöra allt.

Sen pratade jag med en kär vän och jag vet inte vad det var med det samtalet men det fick mig att lugna mig och bli lite mer rationell. Jag samlade mig och åkte på musikcafét han ville ta mig med på och sen gick vi ut och åt med hans vänner och sen åkte vi hem till honom.

Och det var så fint alltihop.
Sakerna vi sa till varandra. Småpratet och det mer allvarsamma pratet.
Jag vet inte vad som hände men jag slutade älta och jag har fortfarande inte återupptagit det.
Jag har ingen aning om hur länge jag får slippa det men jag tackar för varje minut som mitt hjärta känns lättare än det gjort de senaste dagarna.