2

Jag är livrädd nästan hela tiden.
Att han är som alla andra, att han bara låtsas tycka om mig för att njuta av att såra mig sen, att han har mig för att han inte kan vara ensam.

Räddast är jag för att han tyckte om mig från början
att han fastnade för min musiksmak, för mitt leende, för att, ja, vad han nu kan ha fastnat för
och att han nu ska börja inse vad det är han har givit sig in på, att han ska tröttna på mitt gnäll, att han ska tycka att jag är tråkig, att han ska tycka att vi lever i slentrian.

Vi är väldigt mycket vardag.
Vi sitter ofta vid datorn eller ser på tv när vi är tillsammans. Visar varandra klipp och lyssnar på låtar, slöhänger på facebook, ser idol och andra ganska meningslösa program.

Jag tycker att det är skönt.
Jag är ingen sån som behöver dekadens för att stå ut. Tvärtom, dekadens stressar mig och gör mig snudd på ledsen.
Mitt liv har varit ganska kaotiskt och jag har vuxit upp nästan helt utan trygga grunder att stå på så jag trivs i vardagen. Jag tycker om att leva stillsamt. Jag tycker om att vi kan göra sånt man oftast bara gör med sig själv, men jag är så förbannat rädd att han ska behöva det storslagna för att orka. Så rädd att han inte ska tycka som jag, att vardagen vi skapar tillsammans är storslagen, att det kan vara storslaget att ligga på hans säng och fastna med blicken i varandras ögon och kyssas en stund och sen återgå till den där filmen, eller tv-programmet, eller vad det nu var.

Jag och mitt hjärta mår bra av det,
men om han blir uttråkad av det, av oss, vet jag inte vad jag gör.

Min överanalyserande paranoia gör mig så förtvivlad och jag blir inte förvånad om det är det som får honom att lämna mig till slut.

(lämna mig inte)