24

Jag lämnade honom sömndrucken och dann vid halv ett-tiden idag. Innan jag gick drog han mig till sig och kysste mig och viskade ha det bra idag och när jag kom hem växlade vi några snabba ord på msn för jag hade lovat att skicka en låt till honom. Sedan dess: Ingen kontakt alls. Och nu är klockan nio och jag behöver honom, behöver kontakt (när blev jag så här beroende? det kan inte vara bra, det kan inte vara vettigt) och bävar inför varje minut som går för jag vet att han inte kommer att höra av sig och jag vet att jag inte kommer kunna hålla mig ifrån att höra av mig och jag vet inte varför jag blir så ledsen av att vara den som hör av mig, vet inte varför jag känner mig så åsidosatt (jo det gör jag nog egentligen, men det är ett annat inlägg), och det är bara så jäkla fånigt att förvänta sig att han ska vara den som hela tiden hör av sig. Det är orättvist och så jävla dumt och skadar oss båda.

Och i fredags när vi låg och pratade om precis allting var jag tvungen att skjuta in ett jag är så kär i dig och när han svarade jag tycker om dig jättejättejättejättemycket slutade jag andas för det räckte inte. Så jävla rädd att han ska bara tycka om mig och inte vara kär. Så jävla fucking pissrädd att han är med mig eftersom han inte kan tänka sig att vara själv och inte för att han inte kan tänka sig att vara utan mig.

(Han hörde mitt andningsuppehåll och sa jag är tillochmed kär i dig
och ändå ältar jag.

Jag vet jag är så jävla brain damaged.)

Jag har krossat mitt hjärta alldeles för många gånger för att det ska vara okej att fortsätta göra det.