Jag har haft fina dagar.
Vi har köpt en såpbubblemaskin på second hand, ätit alldeles för mycket pizza (som vanligt), fuldansat oss svettiga på den sunkigaste nattklubben, bastat oss helt vätskebristiga, klätt ut oss (jag blev hitler, han blev först stalin och sen hockeykille, charmigt), spelat vändtia fyrtio gånger (jag vann alla gånger utom två), haft sex och sovit nära, och när min kroniska sjukdom blev för sjuk för att jag skulle klara livet tog han väl hand om mig.
Och ändå.
ÄNDÅ
klarar jag inte av att vara lycklig.
Ändå låter jag luften runtomkring mig svärtas, tyngas, smutsas ned av allt det som tvingar sig in i mitt hjärta, min själ, mitt jag:
tvivlet, oron, ångesten, ältandet.
Varför förmår jag mig inte att slappna av, vila i lyckan och låta mig förtjäna den? Varför klarar jag inte av att vara bekymmersfri?
Mitt hjärta är ett sånt oroshjärta och det tär.
Det tär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar