37

Klockan är halv sju och jag har ingen morgontid att passa men är vaken och har varit det sedan klockan fyra efter tre timmars sömn. Jag försöker intala mig att det har med min alldeles för sjuka kropp att göra men är medveten om att det nog har med att en nittisäng kan kännas alldeles för stor och tom när man inte delar den med någon. När man inte delar den med honom.

När han inte är i närheten känns mitt hjärta halvt.

Jag vill inte att det ska vara så.
Jag vill fortsätta vara jag, jag vill ha min trygghet i mig. Jag vill inte växa ihop med honom och jag vill inte vara beroende av honom. Jag vill kunna klara mig själv lika bra som jag klarar mig med honom.

Jag är ingen individualist och jag har aldrig klarat mig själv. Jag tror inte att det är tänkt att man ska klara sig själv, men att bli så fäst i en enda människa och i en så flyktig företeelse som att vara kär tror jag är farligt.

Jag vet bara inte hur jag ska göra för att mitt hjärta ska vara mitt samtidigt som jag ger det till honom, till mina vänner, till världen. Om jag ska vara ensam om mitt hjärta tror jag att det blir kallt, ensamt och ledsamt men samtidigt vill jag inte fylla mitt hjärta med sådant som kan tas ifrån mig så snabbt.

Kanske är det såhär det måste vara.
Att ge bort sitt hjärta innebär att riskera att få det totalkrossat (och det är därför man inte ska ge hela hjärtat till en enda person) och kanske måste det få vara så. Kanske måste man vara rädd och kanske måste man vara osäker. Jag vet bara att jag aldrig klarat att behålla mitt hjärta som min ensak. Jag har alltid givit det som den som kan tänkas vilja ha det. Kanske är det därför jag varit så ledsen så ofta och kanske är det därför jag skrattat så mycket. Kanske är det därför mitt liv varit en sådan röra av olycka och lycka. Jag vet inget annat sätt att leva på. Jag kan bara det här.

Ja, kanske måste det vara så att jag riskerar ihopväxning och att få mitt hjärta krossat och kanske är det rätt sätt att göra, för mig.

Men det är fortfarande väldigt störande att inte kunna sova när jag är ensam.

(Och nu har det här blivit alldeles för långt medan solen har gått upp och kanske ska jag äta frukost och påbörja mitt plugg.)

Godmorgon.