36

Det här tänker jag på just nu:
Jag vill vara hans.
Jag är så glad att jag är hans.
Jag känner mig så lyckligt lottad som får vara hans.

Det känns bra, med oss menar jag.
Allt känns just nu väldigt bra och jag ältar inte och jag är rädd men håller det på en okej nivå för det känns som att det enda jag riktigt vet just nu är att jag upplever ren och skär lycka med honom och jag har slutat tvivla på att han tycker om mig.

Och han ser sig som en del av min familj och jag tänker att i den här jävla familjen är han den enda jag vill ha som fast punkt

jag har aldrig haft ett hem men han skulle kunna bli det. Han skulle kunna vara mitt hem.

Det känns bra.