47

Det har varit ett långt och jobbigt jävla dygn.
Vi var ute igår och firade en av hans bästa vänner som fyllt år. Kvällen var ganska fin - jag kom några timmar efter alla andra och när han såg mig sken han upp och kysste mig kanske tusen gånger. Han såg så glad ut och jag kände mig så lycklig. Sen lite senare hamnade vi i ett långt och ledsamt samtal om olycklig kärlek med vännen som fyllt år, mitt i allt stängde krogen och vi var tvugna att åka hem.

I bilen insåg vi vilken dag imorgon (alltså idag) skulle vara.
Femtonde oktober
graviditetstestdagen.

Vi var oroliga och pratade igenom allt och insåg plötsligt att eftersom min tid blivit ändrad kunde han inte följa med vilket kändes som att slå sönder någonting inuti mig. Tanken på att behöva sitta där i en blå fåtölj i ett rum med informativa affischer och vänta på ett besked jag verkligen inte ville ha fick mig att gå sönder lite.

Tanken på att behöva sitta där på mötet han hade och veta vad jag gjorde, vad som skedde, fick honom att oroas än mer, att bli olycklig, att gå sönder lite.

När vi satt där i bilen konstaterade vi att vi båda hade samma känsla - testet skulle vara positivt, vilket är väldigt negativt för oss båda.

Det spelade ingen roll att allt talade emot det,
att risken var så förbannat jävla liten - den fanns, den skrämde skiten ur oss och den kändes som det sannolika resultatet, av många anledningar. Jag har haft ont i äggstockarna på ett sätt jag inte känner igen, och en rad andra fysiska symptom. Men framför allt:

KÄNSLAN.

Känslan av otur. Känslan av att det kommer att visa sig två streck, eller stå GRAVID, eller vara ett plus, eller vad som nu visar att det ligger ett liv och gror i min mage, den känslan. Vi hade den båda. Vi hade båda drömt om dom där två strecken. Den tunga känslan som gör luften ogenomtränglig, som gör hjärtat ledset, som fick min röst att spricka.

Sen kom vi hem till honom och sömnen var hattig och orolig och förjävla jobbig. Jag vaknade och var så illamående att jag inte kunde andas. Vid åtta ringde jag och ändrade tiden. Han ville vara med och jag ville ha honom med, även fast det skulle innebära två timmars tristess i väntan på hans möte.

Vi tog bilen, åkte dit, jag lämnade honom vid hans möte och åkte och drack te på ett café. Satt och stirrade i en och en halv timme och tänkte jävla fucking skitfoster snälla lev inte i mig. Jävla fucking skitliv. Jag orkar inte detta. Jag kan inte.

Han ringde, vi gick på röda korset med en av hans vänner. Hittade en fin klänning och försökte

tänka

på

något

annat

.

Klockan blev tjugo minuter innan testet och vi åkte från röda korset. Skiljdes från vännen med orden "lycka till" eftersom hon skulle spela in en kortfilm. Hon svarade "lycka till. med något du kanske behöver lycka till!" och vi såg på varandra och tänkte

om hon bara visste
om hon bara visste.

Och sen kom vi dit. Tysta, pratade om annat, sa "är du nervös", tog varandra i händerna, hårt. Fick komma in i rummet, blev pratade med. Fick frågan om jag hade fått en blödning efter att ha tagit pillret, svarade "nej", fick en bekymrad min och ett "det var ju inte så bra.." som reaktion.

Gick på toaletten, kissade, väntrummet, försöka att skämta och inte vara så jävla nervös, bli inropad, se på rösten som ropat mitt namn och se en bekymrad och "hur ska det här gå"-min, komma in, få höra "ja, nu har vi fått svar och du är

inte

gravid"

Lättnad.

(Nu kanske man kan undra varför jag gjorde det på ungdomsmottagningen. Jag tog pillret på ungdomsmottagningen eftersom det helt enkelt är billigare, och då får man en återbesökstid för gravtest. Gratis är gott.) (Eller inte så gott i det här fallet kanske.)

Och jag förstår inte varför men ibland känner jag mig olyckligt kär. Jag kanske inte förstår att ta in att han vill ha mig, att han är kär i mig med och därför framkallar alla negativa jävla känslor.

Men mest tror jag att det är att jag känner mig så jävla fel just nu och kan inte förstå varför någon skulle se mig som rätt. Och att jag känner mig fel skyller jag på neo-fucking-vletta.

Jag skyller på neovletta för ingen man har någonsin ställt upp för mig så mycket. Ingen har visat omtyckande så konkret i handlingar.

Jag skyller på neovletta men det spelar ingen roll för jag är ändå så ledsen. Utan anledning.