46

Jag är inte naiv.
Jag vet att vi, likt alla andra förälskade tonåringar, antagligen kommer att ta slut någon dag.
Jag vet att vi sannolikt kommer tappa bort kärleken, sluta tycka om varandra och börja störa oss på våra beteenden. Jag vet att vi sannolikt kommer att gråta i varandras armar och be varandra om förlåtelse och låtsas förlåta varandra utan att faktiskt göra det.

Jag vet att olyckan troligtvis kommer att äta upp oss, att vi kommer att växa ifrån varandra, att någon av oss kommer säga vi behöver prata.. och att livet sedan kommer att kännas tomt, ledsamt och fruktansvärt ensamt.

Jag vet att jag antagligen kommer att göra en lång spellista med låtar som påminner mig om honom, om oss, om allt, olyckliga låtar om kärlek som aldrig kan dö men inte heller leva, att jag kommer lyssna och gråta och inte ta mig ur min säng för hur, hur, hur älskar man så mycket och tappar bort det? Hur går det till?

Jag vet att det är så.
Jag är inte naiv.

Men jag skiter fan i det.
Jag skiter i hur mycket olycka det här kommer åsamka mig.
Jag skiter i hur mycket jag kommer att gråta,
och jag skiter i att vi antagligen kommer att ta slut.

Jag skiter i det för det finns en chans att vi gör varandra lyckligare än olyckliga, jag skiter i det för chansen att det ska vara vi för alltid,

jag skiter i det för känslan som känns bestående men som aldrig är det, känslan av vi föralltid,

jag skiter i det för den känslan är värd olyckan, den är värd rädslan,
att vi antagligen, sannolikt och troligtvis kommer att ta slut behöver inte betyda att vi inte ska vara tillsammans, att vi inte ska försöka bygga upp ett bestående vi

det är värt det

jag är inte naiv jag älskar honom bara.