69

Jag tänkte skriva något om tomheten när vi ligger alldeles för långt ifrån varandra även fast vi är i samma säng,
något om tomheten när jag bara känner mig så jävla fel och utbytbar trots trots trots att han faktiskt berättar för mig att han är så himla kär, i mig i mig i mig och ingen annan, allt han gör för mig med mig, att han inte lämnar mig i sticker och tycker att jag är jobbig när jag är ledsen utan resonerar och pratar och stryker över kinden och kysser i pannan,
något om tomheten i att vakna efter en dröm med krossat porslin och ilska och skrik och gråt och ett rum som går sönder och ett hjärta som totalt slås i bitar av orden att JAG ORKAR FAN INTE MED DIG LÄNGRE DU ÄR SÅ JÄVLA TRÅKIG NU DRAR JAG OCH DET HÄR ÄR JÄVLAR I MIG SISTA GÅNGEN VI SES,
och att vakna och att inte kunna släppa drömmen för han ligger med ryggen till

något om tomheten när han har nikotinabstinens och jag är i hormonell obalans:
om att bli förstörd för att klockan ligger i fel rum trots att man tänkte att man inte får glömma den och att få tillbaka "men herregud så jävla stor grej är det väl ändå inte" och bli irriterad av ungefär ingen anledning och bli retad för irritationen och "är du suuur josefin, josefin är du irriteeeerad, josefin buuhuu, men gå och grina dåå" och säga att du är ju som en jävla storebror och du kan vara en sån jävla idiot ibland och totalt tappa fattningen för att LIVET ÄR SÅ JÄVLA ÖVERMÄKTIGT IBLAND och slåss och säga att du får skylla dig själv

något om att inte bråka men irritationen står upp i halsen på allt allt allt och ingenting men att ändå skiljas på en tågstation med kyssar och andetag i munnar och jag kommer sakna dig på riktigt och när han kliver på tåget tar jag upp min ipod och krånglar omkring i väskan och så ser jag upp, in i tåget och där sitter han och tittar på mig och ler och slänger en kyss åt mitt och ingen annans håll och så tänker man

jag är så glad att vi är så bekväma med varandra att vi kan vara så irriterade tillsammans, att jag vågar visa sidorna av mig som inte är fina vackra och fantastiska och att han vågar vara kvar när han ser dom,
och jag är så glad att jag får väcka honom med att stryka honom över kinden och säga hjärtat, sötnos och viska älskling så tyst att han inte hör

det hade jag tänkt skriva om men
men
det enda jag vet just nu är hur mycket jag saknar honom hela tiden
inte så att jag önskar att han var här,
faktiskt inte,
men bara så att jag saknar honom för när han kom så tog han en plats som var tom,
en plats som behövde fyllas,

och med honom mår jag så bra,
trots alla tvivel, trots irritationen, trots det ängsliga, jobbiga som slår rot i mig hur många gånger han än drar upp rötterna med saker han gör säger tycker, saker jag faktiskt tror på

han är så bra för mig
och jag är faktiskt så jävla bra för honom med.

Vi är ett förbannat bra par,
och vi ska hålla.

Vi ska hålla.