102

Hon kommer hem och det är fredag och jag tänker att
idag ska jag bara flyta med, inte störa mig, inte irriteras,
inte ta illa vid mig,

det är fredag och fredagar är till för familjen;
skratt och mys framför tv:n och även fast jag vet att den gulliga stämningen aldrig når just vårt vardagsrum tänker jag idag försöka ge oss en bra fredag för det kan vi vara värda,
för en gångs skull flyter jag med och låtsas att allt är så bra som vår fasad

och vi äter middag och småpratar om ytligheter,
jag låter henne bestämma och muttrar inte bara eftersom jag är så satans trött på att aldrig gå djupare än vad man gjort under dagen, att aldrig kunna säga att

mamma jag trivs inte just nu,

att aldrig kunna knysta om vad som hänt i en medan det som hänt runt en skett,

så vi äter middag och småpratar och låtsas ha det bra och jag tänker att,
det här går bra, jag kan stå ut, jag kan lära mig att stå ut igen,

och så säger hon att
"du är ju som Namn"

Namnet är hennes särbos son,
och det är ingen stor kommentar,
inget som rakt ut är elakt men det visar hur hon tänker,
att hon jämför oss med dom, att dom är utgångspunkten och vi det som har kommit in och

jag blir så satans sårad,
jag blir så förbannat jävla sårad,
igen igen igen låter jag mig såras och jag är så trött på det här,
så trött på att försöka och skjutas ned och inte kunna reagera för det är ju ingen stor sak egentligen

men jag blir bara så fruktansvärt ledsen över att min mamma, kvinna som bar mig, födde mig, uppfostrade mig, inte har mig som utgångspunkt, att hon inte säger "Namn är ju som du".