103

Igår åkte jag till honom mitt i natten eftersom jag helt enkelt bara inte kunde vara kvar hemma. Jag kunde inte andas och man måste andas för att överleva

så jag åkte dit mitt i natten och när jag kom dit satt vi på hans altan och gick igenom bråket och min reaktion på det för även om hon inte sa något jättestort eller jätteelakt så knäckte det mig fullständigt. Det blev för mycket bara och jag grät i två jävla timmar utan att kunna sluta

för jag orkar inte bråka med henne längre,
jag orkar inte att vi tycker så illa om varandra,
jag orkar inte att vi är främlingar när vi borde vara så nära,

det blev bara för mycket,
så jag åkte dit och han höll mig nära och kysste min kind och sa att
josefin du kan inte ha det så här

och sen försökte jag att inte känna mig så trasig och försökte att släppa allt och bara vara med honom och sen

var jag tvungen att åka hem och jag föll
jag stod men jag föll för jag var tvungen att åka hem och
jag kom hem en halvtimme för sent för jag grät i tjugonio minuter när jag insåg att jag var tvungen att åka dit,
dit där jag är rädd, dit där jag inte orkar andas, dit där jag bor

och han kramade mig hårt och länge och försökte få mitt hjärta att bli lättare men jag var ändå tvungen att åka och jag åkte

och jag måste flytta härifrån för man kan inte leva på ett ställe där man inte kan andas.