109

Jag kan bli så rädd för framtiden ibland,
rädd för att fastna på en plats där jag inte trivs,
rädd för att vara olycklig hela livet,
rädd för att hamna i en ond svensson-cirkel och aldrig lyckas uppskatta den
(för jag tror faktiskt att ha en familj som baseras på kärlek är något av det finaste man kan ha, att slitiga middagar och trötta morgnar kan vara det som ger livet mening, jag tror att en svenssoncirkel kan vara helt fantastisk och det allra bästa att ha, men jag är så rädd att se den som bara negativ)
rädd att få barn och sen bara tycka att dom är skrikiga och smutsiga och tjatiga,

men allra mest är jag rädd för att inte se mig om i världen,
att fastna i det här kalla gråa landet,
att utbilda mig färdigt och sen direkt få en anställning i svea rike,
att göra allt på rutin,
att stanna trots att jag inte vill
att tänka att jag vill inte vara här men jag flyttar senare, jag tar det sen, när tiden är inne,

för ibland måste man bara GÖRA istället för att vänta på att den rätta tiden ska komma för den rätta tiden verkar alltid komma, det är alltid något som hindrar en, alltid något som står i vägen, och jag vill inte bli en av dom som ser alla hinder som oöverkomliga istället för att bara klättra över dom

och jag hoppas att jag kommer att våga plugga i tanzania om det är det jag känner att jag vill, jag hoppas att jag vågar bo i en sunkig lägenhet i london och jobba med stadens hemlösa om jag känner en längtan till det,

och jag hoppas att jag aldrig, aldrig, aldrig låter någon, inte ens mig själv, stoppa mig från att göra det jag vill göra med mitt liv.

Jag ska fan inte dö utan att ha gjort det jag vill göra.