110

Natt, klump i halsen och återigen ältar jag
och jag känner bara att
suck nej inte igen jag orkar inte

jag trivdes så bra med att känna mig säker, trivdes så bra med att inte ta hans trötthet som trötthet på mig, trivdes så bra med att veta i både huvud och själ och hjärta att han är med mig för att han vill vara med mig,

det var så skönt att slippa bli obefogat ledsen.

För det är så att jag vet om att han är kär i mig. Jag vet om att det är vi och att vi är ömsesidiga. Jag vet om att vi tycker om, älskar, varandra. Mycket. Jag vet om att vi har det bra

men min hjärna och mina känslor är två olika saker;
känslor gör som dom vill,
kommer och går som dom behagar,
har ingen respekt utan klampar in och bestämmer och

jag blir så trött

jag blir så trött för jag orkar inte.
Jag orkar inte bråka så oerhört mycket med min mamma och vara så väldigt ledsen över pappas flytt och inte ha nästan någon kontakt med varken min syster eller min bästaste bästa vän och förlora så himla många människor som spelat en central roll och känna oro för framtiden
och ovanpå det känna att han inte egentligen vill vara med mig imorgon när jag ska dit, att överanalysera allt,

jag orkar inte allt det det blir för mycket.

Snälla säkerheten kom tillbaka,
jag tyckte ju så mycket om dig.

(Och någon dag snart ska jag hitta ett sätt att bygga upp den säkerheten i mig själv för jag vet att det är det jag måste göra)