136

Vi sitter i bilen och lyssnar på en blandskiva och den här låten (spotifylänk) kommer upp och han säger
den här ska jag ha på min begravning

och sen dess kan jag inte höra den utan att gråta, gråta, gråta. Jag har gråtit till den här många gånger innan men aldrig såsom nu

jag klarar inte av tanken på att han som är så levande ska kunna ligga i en grav och förmultna,
förstår inte hur det kan gå till att ett skratt så fort kan tystna,
hur något så livfullt kan bli helt livlöst,
hur en kropp som springer älskar rör sig helt plötsligt kan stillas och

döden är min största rädsla och jag tänker på den alldeles för ofta.
Många nätter har jag varit livrädd för att somna och dö i sömnen. Att min smärta ska bli för mycket för mitt hjärta att bära och att jag ska bara. Dö. Sluta leva. Min pappa har haft som rutin att kolla min andning innan han går och lägger sig.

(En lång period var döden också det enda jag ville åt, men det är en annan berättelse.)

Döden är min största rädsla och just därför kan jag inte sluta tänka på den. Idag insåg jag att om jag dör,
jag vet man ska inte tänka så men det kan hända,
om jag dör så ska den här låten (spotifylänk) spelas på min begravning.
I love a girl I'll never see her again
she was so young I'll never see her again
she was so young
I'll never see her again

what is worthwhile in the world
if you can't be with the one you love
what is worthwhile