73

Han känner sig otillräcklig.
Han känner sig otillräcklig och det är inte konstigt för han är inte tillräcklig.
Jag behöver mycket mer än han kan ge och livet är så jävla orättvist och jag är så jävla orättvis och allt är så jävla orättvist att jag kräver det av honom för just nu är han nästan det enda jag har som inte är trettiofyrtiohundratusentals mil bort och jag behöver så himla mycket för

jag blir bara ensammare och ensammare
jag älskar mina vänner men dom är långt borta, dom allra flesta, och vissa förlorar jag just i detta nu och jag orkar inte göra något åt det för livet är för övermäktigt

men mest

spillrorna av det som ska vara min familj bara försvinner:

min storasyster har bytt familj för längesedan
hennes pojkväns systrar vet väldigt mycket mer om henne än vad jag gör;
det är dom som får höra om hennes funderingar, det är dom som får mms om skor hon köpt, det är dom som får det systerliga
vi hör av oss till varandra max en gång i veckan: desperata försök att hålla kvar varandra men det tycks aldrig fungera
och jag är inte arg (längre) för jag förstår henne, jag förstår förstår förstår henne, och hon har mer gemensamt med dom som inte delar hennes efternamn men
jag är ändå hennes syster på något sätt och hon är faktiskt så jäkla egoistisk för även om det, vi, gör för ont så skulle vi kunna betyda så mycket för varandra men det gör vi inte
och det är väl mitt fel också antar jag
men hon har lämnat mig inte tvärtom

och så mamma som byter familj i detta nu
som är mer intresserad av hennes särbos barn än vad hon är av oss
som inte orkar vara kvar och byter
och jag förstår henne också men jag är arg och ledsen och besviken för

vi är hennes barn och hon borde älska oss inte dom
varför kämpade hon inte mer för oss, varför är det hans dotter som hon tröstar, är vi så jävla hopplösa att hon inte klarade oss och varför tycker alla förutom vi att hon är världens bästa mamma?

och så pappa som byter liv:
säljer huset och allt vad han äger och snart flyttar till andra sidan jorden och jag vet
jag vet att han måste göra det men

jag blir så jävla ensam i allt det här
när alla bara försvinner och här står jag och jag försöker inte ett dugg att hålla ihop oss och jag ser oss inte ens som en familj men jag står kvar här i spillrorna och vet inte var jag kan vända mig och blir så jävla ensam mitt i alltihop och

jag känner mig så oälskad och oönskad och kräver och kräver och kräver så mycket kärlek som ingen kan ge av dom få som faktiskt älskar mig vilket leder till att jag blir klängig och efterhängsen och tycker ännu mer illa om mig och

ond cirkel

och jag skulle behöva klara av att släppa sorgen över min döda familj och gå vidare. Jag orkar inte vara ledsen över det här längre men för varje dag så gör det mig bara ledsnare och ledsnare.

Och jag kan inte mer och jag vet inte hur man släpper något som påverkar hela ens liv och jag orkar inte och jag kan inte och nu ska jag åka till ica istället.