89

det kommer inte kännas bra jämt, jag vet det men jag kan inte andas ändå
och jag försöker att inte ta ut något i förskott,
försöker tänka på hur fin han är
försöker tänka att han tycker om mig av tusen anledningar och att han är trött och att det är mycket men

hur får man det till att inte bero på mig, det undrar jag för

jo, jag tror han blir lite trött
jag tror att han blir trött på att jag är ledsen så ofta,
att det rinner över så ofta, av ingenting,
att mina behov aldrig kan stillas,

jag förvånas inte om han känner att
det går ju inte det här, det går ju inte att göra henne glad,
för jag tror att han vill göra mig glad och han GÖR mig glad men jag är ändå så ledsen ofta och
jag tror det tär på honom
det skulle tära på mig och jag tror det tär på honom

och jag är så fruktansvärt rädd för att den där tröttheten i min ledsamhet ska bli till trötthet på mig, trötthet som övergår till irritation, irritation som leder till bråk och otyckomande

för ärligt talat jag kan inte ta att ännu fler människor är arga, besvikna och irriterade på mig. Jag orkar inte det. Jag klarar inte det. Det är för mycket att bära, för mycket ansvar,

jag orkar inte vara till lags mer än jag tvingas vara och jag blir så rädd

jag vill inte att det ska vara så här, jag önskar att det inte är så här

och man ska ju egentligen aldrig säga vad andra människor känner tänker tycker för det går ju inte att veta, går inte att förstå helt hur andra människor fungerar,

men jag bara önskar att han kunde ringa mig ungefär just precis nu och låta glad och studsig och vilja vara med mig och fråga om vi inte ska leka och

jag önskar att jag skulle slippa oroa mig för att han har tröttnat nu,

och är ärligt talat så ledsen på att veta att alla tröttnar
att alla som har daglig kontakt med mig inte orkar,
att dom irriteras och uttråkas och ilsknas och

jag vet att det är jag som är fel och just därför går det inte att ändra. Jag kan försöka ändra beteenden men jag kan inte ändra mig, kan inte ändra min person. Det fungerar inte så, livet fungerar inte så att man bara kan ändra på den man är

och ofta tänker jag att när personligheterna delades ut där vi skapades eller när generna krockade i min mammas livmoder eller miljöomständigheter eller vad man nu tror på,
där så drog jag nitlotten

jag är nitlotten.