91

Min uppväxt den var flyttar mellan världsdelar och att aldrig hitta hem, att alltid längta dit, att alltid få höra att Snart flyttar vi och därför inte ens försöka trivas där man råkar bo för stunden, att bara vilja komma hem och le och känna trivsel istället för att känna sig så fel och o-hemma.

Min uppväxt den var att sitta i sitt rum och slå på bandspelaren på högsta volym och hålla för öronen för där utanför dörren går världen itu, det som ska vara ett, det heliga äktenskapet är inte något förenat, det är ett krig mellan världsdelar, en ständig maktkamp, det är förtvivlan och det är slag och det är porslin som krossar hjärtan, att sitta i sitt rum och hålla för öronen och gråta.

Min uppväxt den var timslånga utbrott och att inte kunna hantera ilskan, att vara så förbannat olycklig och inte kunna kanalisera olyckan och därför skrika ut den, skrika och dra ner alla böcker i bokhyllan och dra ut sina egna framtänder med en mössa, att vara så arg att man tappar kontrollen fullständigt.

Min uppväxt det var att varje helgmorgon gå upp tidigt och hämta tidningen och göra kaffe och mackor med ost och paprika och groddar på och koka lyxgröt och göra den finaste frukosten som bara går och gå in till sina föräldrars rum och säga godmorgon och ge dom frukost, att göra allt det inte för att vara snäll och kärleksfull utan för att laga, för att försöka lappa ihop det dom inte kan, för att försöka få dom att prata över frukosten och dom bråkar om vem som ska få vilken del av tidningen, inte på ett småbråkigt sätt som hör till utan kaffekoppar som färgar lakanen bruna och se nu här vad du har gjort och din idiot din idiot din idiot och det urartar och någon springer ut till bilen och skriker att nu sticker jag jag orkar inte leva med er och en bil rivstartar och man vet inte när denne någon som ska vara ens förälder som ska skydda en från allt kommer hem om den kommer hem, man vet bara att nu har man förstört allting igen men inte riktigt förstå varför för man ville ju bara vara snäll.

Min uppväxt var den smärtsamma medvetenheten redan från början att veta att man är så mycket sämre än sin storasyster, i allt allt allt, sämre på att läsa sämre på att vara snäll sämre på att vara duktig i skolan sämre på att laga sämre på att vara en bra vän sämre på allt man gör och ta sig för och att hela tiden få det berättat för sig.

Min uppväxt den var att sitta i ena delen av en gigantisk villa och prata med en vän i telefonen för att bestämma om man ska ses och säga Förlåt jag ringer dig sen jag hör inte vad du säger för i andra delen av världens största hus bråkar ens föräldrar så mycket att det är det enda man kan höra är otrohetsanklagelser och dörrar som slår och väggarna vibrerar av all ilska, all olycka och jag liksom säckar ihop för det händer flera gånger i veckan och jag vågar inte ringa mina kompisar längre, vågar aldrig leka hemma hos oss för ingen får se, ingen får veta hur det är.

Och mamma ler och säger att jag var ett så lyckligt barn.