95

Jag mår så förbannat jävla dåligt över att bo med mamma.
Jag bryts ned av henne,
hennes inställsamma och manipulerande och äckligt falska sätt att vara
det stör mig och jag kan inte ta det längre,

och jag kan inte ta alla elakheter,
jag kan inte ta att bli så arg på henne och det enda man kan göra åt det är att svälja ilskan så gott det går för om man knystar om att hon gjort fel tar det hus i helvete och snyftningar och jag vill ju bara vara snäll och så har jag ordnat det här och det här och det här åt dig och

skulden som läggs på,
hela tiden

jag kan inte ta det,
jag klarar inte av det, jag bryts ned så mycket av det,
jag orkar inte med det:

idag skulle jag åka hem från min kille och jag kände bara hur jag inte, inte, inte ville,
jag kände en sån obeskrivlig ångest över att åka hit,

det som borde vara mitt hem, min fristad

jag orkar inte vara här,
jag orkar inte vara här,

jag vill bara bort och jag orkar inte

och jag vet ärligt talat inte hur jag ska klara av det här.