158

Jag är så trött.
Jag är så fruktansvärt trött.

Jag aktar mig hela tiden.
Pappa är inte lika arg som mamma men han är arg och jag vet inte varför. Han säger att jag är asocial och i vägen och otrevlig,
och det kanske stämmer,
inte hela tiden men ibland så kanske det stämmer,
att jag fräser lite i onödan och sitter på mitt rum hela dagarna och
kanske får jag skylla mig själv för att han inte pratar med mig men
jag blir så jäkla ledsen varje gång jag får höra något nytt om en flytt som berör mig mer än någon annan genom människor som inte betyder ett jävla skit för honom,
blir så ledsen och besviken och vill bara få veta VAD SOM KOMMER ATT HÄNDA
men han säger ingenting, är tyst som i graven och om jag frågar någonting säger han bara "inte så mycket"

och mamma ringde idag för vi har inte pratat på över en vecka och vi hann säga hej och vad gör du innan hon sa
du mitt spel, har du hittat det, kan jag få tillbaka det och jag svarade som det var, som det är, att det inte är här att jag har lämnat tillbaka det och när hon vägrade gå med på att det var så blev jag så trött att jag sa att du kan inte vara lite, lite öppen för möjligheten att du själv har tagit det någon annanstans

och vad tänkte jag när jag sa så egentligen, det är kritik och min moder kan inte ta kritik och

ja ni hör,
jag blir så trött, jag orkar inte gå och akta mig hela tiden,
orkar inte tysta ner mig själv,
orkar inte svälja och svälja och svälja all skit som lassas på mig,

orkar inte verka som att det är okej,

jag bara orkar inte längre.

Och jag har inte hört av min syster ordentligt på jag vet inte hur länge. Jag antar att alla andra också har den känslan men
det känns som att jag kämpar och kämpar och kämpar för att få oss att inte smula sönder fullständigt men inget gensvar,
bara okommunikation ilska och tystnad,
det är det enda jag får från mina tre familjemedlemmar och

jag vill bara börja om, från början
åka tillbaka till en plats jag aldrig varit på och välja en ny familj,
en familj där jag kan slappna av.

Även om jag i stort sett har givit upp,
jag sa för längesen att nu är det nog, nu kämpar jag inte mer för den här ickefamiljen,
den får falla sönder bäst den vill
så är den här ickefamiljen min vardag, det jag lever i och jag har aldrig lyckats släppa den fullständigt,
alltid försökt åtminstone litegrann

och jag önskar med hela mig att jag bara fick komma härifrån,
att jag kunde få bryta med allt det som är vårt efternamn och börja om från början,

utan dom.