Inatt skrek jag sönder mina inälvor och jag önskar att jag kunde förstå exakt vad det är som ger mig sådan ångest att livet bara inte går att leva och inatt tänkte jag att
NU ORKAR JAG INTE MER och
jag är så trött på den tanken, den har förföljt mig hela livet och jag vill inte ha den mer, jag orkar inte med den mer och min kurator säger att hon inte är ett dugg orolig för att det ska gå bra för mig men varje gång jag går därifrån undrar jag varför jag aldrig berättar hela sanningen:
det är så svårt för mig att leva, det är så svårt för mig att klara dom mest vardagliga sakerna; jag är svag både fysiskt och psykiskt och jag går sönder av ingenting:
vad som helst kan bräcka mig;
jag har skyddat mitt hjärta tusen gånger men samtidigt lagt det på vägen och lastbil efter lastbil efter lastbil har kört över det och jag har försökt att laga men det blir bara provisoriskt och nu
nu går det sönder så fort någon tar i det och inatt
när jag låg och inte kunde sova och livet bara skrek åt mig att GE UPP, GE UPP, GE UPP så såg jag framför mig hur jag skrek till min pojkvän att
DET ÄR SÅ SVÅRT FÖR MIG ATT TRO PÅ OSS FÖR JAG TROR INTE PÅ NÅGON: ALLT ALLT ALLT TAR SLUT OCH TAR DET INTE SLUT BLIR MAN OLYCKLIG OCH JAG ÄR SÅ SATANS RÄDD FÖR DET FÖR JAG ÄLSKAR DIG SÅ MYCKET, JAG KLARAR INTE AV TANKEN AV ATT BLI OLYCKLIG MED DIG, JAG KLARAR INTE AV TANKEN AV ATT FÖRLORA DIG:
BARA TANKEN PARALYSERAR MIG, FÖRSTÖR MIG OCH JAG KLARAR INTE MER, OCH DOM SÄGER ATT JAG INTE TILLÅTER MIG SJÄLV ATT VARA LYCKLIG FÖR SÅ FORT JAG KLARAR AV NÅGONTING DYKER NÅGOT ANNAT UPP OCH ALLT ÄR JÄMT MITT FEL
MITT FEL MITT FEL MITT FEL OCH JAG ÄR SÅ JÄVLA TRÖTT PÅ ATT VARA DEN FELANDE LÄNKEN I ALLT, DET SVARTA FÅRET ÖVERALLT, DEN SOM INTE GÅR ATT FÖRSTÅ,
ÄR SÅ FÖRBANNAT JÄVLA TRÖTT PÅ ALLT MÖRKER SOM RYMS I MIN KROPP, JAG ÄR SÅ FÖRBANNAT JÄVLA TRÖTT PÅ ATT HA HAFT ETT SÅ OLYCKLIGT LIV
JAG ÄR SÅ FÖRBANNAT JÄVLA TRÖTT PÅ ATT VARA EN SÅN MÄNNISKA SOM BARA ÄR OLYCKLIG OLYCKLIG OLYCKLIG FÖR ATT JAG INTE VET OM HUR MAN GÖR NÄR MAN ÄR LYCKLIG, JAG HAR INGEN ANING OM HUR DET KÄNNS ATT VARA LYCKLIG, INGEN JÄVLA ANING ALLS OCH
JAG ORKAR INTE LEVA SÅ LÄNGRE
och exakt så är det, precis och exakt så är det och visserligen kan man väl vara lättad över att ha formulerat ett problem men faktumet kvarstår:
jag vet inte om hur man är lycklig, kan knappt vara glad för alltid, alltid alltid:
det är svart i min mage, allra längst in är det ledset ledset ledset och jag
kan
inte
ändra på det.
3 kommentarer:
jag älskar dig ändå. Det är inte ditt fel att du inte är lycklig. <3
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Förutom att du är en sådan underbar person som svarade på en persons tankar om sin sjukdom. Allt det du skrev är så himla rätt och det träffade mig rakt in i hjärtat. Och det vill jag att du faktiskt ska veta. Men ibland känns det så himla jobbigt i alla fall och man har sådana där tankar om sig själv att det är ens eget fel och att ingen inte ens vill titta på en.
Men allt det du skrev tror jag på. Jag tvivlade inte en sekund på att det du skrev skulle vara osanning. För jag visste att det var sanning och att det kom så långt innifrån ditt hjärta. Jag hoppas faktiskt att jag träffar den pojken som helt enkelt accepterar mig för den jag är. Vad mer kan jag egentligen göra?
Jag kan ingenting annat än att tacka dig än en gång för dina himla fina ord.
Många kramar till dig,
Och din pojkvän kan skatta sig så lycklig över att ha en sådan fin flickvän som du. Även om du inte mår bra alls ibland.
Jag har inga ord att ge dig. Jag vet inte vad som går att säga.
Bara förlåt, för att ditt liv varit sådär. Jag tänker och hoppas åt dig.
Skicka en kommentar