212

Ibland är allt bara enkelt. Som när vi är på krogen och hans ex är där, det exet som jag ständigt jämför mig med, exet som stör mig så satans mycket, och han när vi åker hem säger att allvarligt, vad hon än sa så kände jag bara jaha, okej, ointressant. och jag är så jävla glad att jag är med dig. det var ett helvete med henne, jag trivs så mycket bättre med dig. jag vill vara kär i dig hela mitt liv och

ibland så inser jag hur mycket han ÄLSKAR mig, ja i versaler, som när jag börjar gråta för att jag är så orolig för: jag klarar ingenting. Jag har ett behov av att andra människor tar hand om mig för jag är så jävla sjuk att jag inte ens klarar av att stå och hur ska man då klara av sitt liv? Hur ska man kunna vara vuxen och heltidsstudera och ta hand om ett hushåll och ha ett socialt liv och hur ska någon sen vilja anställa en när det finns i ens papper att man hela tiden blir sjukskriven och HUR FAN SKA LIVET GÅ TILL MED DEN HÄR KROPPEN EGENTLIGEN?! och jag berättar det för honom och han säger du kommer inte vara ensam i det. du kommer aldrig någonsin vara ensam i det. och senare: ska vi inte byta då? jag ligger och är sjuk och trött och gör så mycket jag orkar så kan du ta hand om mig när min ork tar slut, men mest så kan du göra allt som du vill kunna men inte riktigt orkar. vore inte det jättebra?

och han är bara så oerhört jättefantastisk och han är min och ibland är allt bara så bra,
trots att man är lite ledsen och ganska sjuk och har en pappa som flyttar till andra sidan världen om tio dagar.