213

Det är inte himlastormande, dekadent och storartat. Det är chips i sängen som tjänstgör som soffa, det är småprat, det är att läsa bloggar medan han spelar tv-spel. Det är mjukisbyxor, fett hår och att ha samma trosor lite för många dagar i rad. Det är pussar medan vi lagar mat och det är att slåss i köket när vi har tråkigt. Det är att borsta tänderna i taskigt badrumsljus.

Det är det som är vi.
Något himla litet och det gör ingen skillnad alls för världen att vi lever så enkelt och småskaligt. Ingen bryr sig om att vi köper majs på konsum, men för mig spelar det hela världens roll. Kanske inte just majsen då, men allt det där. Vardagen. Vår vardag. För vardagen har tidigare varit hotfull med bråk över middagsbordet, bråk när jag vaknar, bråk när jag somnar, hela tiden bråk. Nu är vardagen det kanske finaste jag vet och har. Vardagen är det finaste för när jag sitter här och läser bloggar och försöker plugga och han sitter och spelar tv-spel tittar vi på varandra och han ler rakt in i mig och säger jag älskar dig! bara för att han inte kan låta bli.

När vi blir vuxna ska vi fortsätta vara vi. Jag ska aldrig sluta krama honom. Jag ska aldrig sluta påminna honom att jag älskar honom. Aldrig, någonsin ska jag sluta med det.

Och ja, jag är konstant jätterädd för slutet. Det stora, föraktade slutet som jag så ständigt kan se hägrandes därborta. Jag är rädd för att utvecklas isär. Jag är rädd för att börja bråka och sen aldrig hitta tillbaka till friden i varandra. Jag är så rädd för att tappa det jag nu känner så starkt. Jag är så rädd för allt som kan hända, allt som kan ta oss ifrån varandra. Jag är fruktansvärt rädd för det, men fast besluten om att aldrig låta det ske. Vi ska älska varandra tills vi dör.

Tills vi dör.