214

Och jag tänker på vad en av mina allra närmaste vänner sa när jag berättade att jag får lite dåligt samvete för att jag tänker att

han är den sista pusselbiten, det som har fattats i mitt hjärta, det jag har saknat,
dåligt samvete för: man kan inte veta, ska inte dra förhastade slutsatser,

när jag sa det och hon svarade att han likagärna hade kunnat vara den första pusselbiten och hon och mitt tjejgäng det andra, och

det känns på något vis så fint att andra också ser det:

nu har vi kommit rätt,
vi har hittat hem hos varandra.