216

Jag har ständigt såna fasoner för mig,
tänker att nu ska vi inte ses förrän han föreslår att vi träffas,
tänker att nu ska jag inte höra av mig innan han hör av sig,
tänker fula, äckliga saker som tillhör ett spel jag för längesedan lämnat, ett spel jag inte vill vara med om

min kropp är bara så fylld av trötthet, ledsamhet, ondhet,
ingen del av mig orkar längre, jag bara flyter med och försöker leva och det har gått ganska okej när jag varit där, hos honom,
förutom att jag får sån jävla ångest på kvällarna att jag startar samma långa diskussion om och om och om igen bara för att slippa somna, förutom att min "förlåt"-frekvens snart gör honom vansinnig, förutom viss irritation som uppstår när man umgås så intensivt som vi gör, förutom onödig ledsamhet för du ligger för långt borta, allt är för långt borta,
men det var ändå helt okej där hos honom men nu är jag är här, hos mor, och jag bara FALLER, jag är ensam här,
så jävla ensam här och

pappan som är min, pappan jag har så stora problem med, pappan som har slagit både min kropp och mitt hjärta, pappan jag fått vara förälder åt, pappan som svikit mig så oförlåtligt stort, så oförlåtligt mycket (fast ingenting ska vara oförlåtligt, allt ska gå att förlåta men jag bara kan inte och

jag vet att det gör mig till en dålig dotter, en dålig människa
men jag kan inte ändra på det)

pappan som jag inte vet om jag älskar eller inte,

den pappan,
om en vecka åker han härifrån, om en exakt vecka på klockslaget åker han härifrån, till andra sidan jorden, och jag kan inte förhålla mig till det, jag vet inte vad jag känner och jag bara

klarar inte av att leva.