217

Och jag har alltid tänkt att det går över, det går över, det måste gå över:
det måste komma en ljusnande morgondag, att bli vuxen måste vara detsamma som att bli lycklig, DET MÅSTE VARA SÅ FÖR ANNARS DÖR JAG,
jag DÖR om jag är fortsätter att vara så olycklig som jag varit i hela mitt liv, hela mitt liv,

men jag läser om tonåringar som blivit vuxna och som fortfarande dras med all gammal ångest, som fortfarande har samma problem och jag bara

dör

då. Dör för jag orkar inte ett helt liv av det här, jag kräver inte ens lycka jag behöver bara lite frid, jag vill bara att den eviga stormen som bara pågår och pågår och pågår ska sluta någon gång, att det ska få bli lugn i hjärtat men

DET BLIR JU ALDRIG DET. jag lever och lever och lever och väntar och väntar och väntar och försöker så gott jag kan att skapa mig själv det lugnet men

det rasar, det rasar hela tiden, alldeles för ofta och

jag vill inte leva det här livet. Jag vill inte ha någon framtid om jag alltid ska behöva vara ledsen. Jag vill inte alltid vara osäker och älta och säga förlåt för ofta. Jag vill inte alltid falla djupare och djupare och djupare och varje gång tro att jag träffat botten men det visar sig bara vara falluckor. Hur många falluckor finns det? När vänder det?

SNÄLLA SÄG MIG NÄR VÄNDER DET FÖR FAN JAG ORKAR INTE MERA NU