Det kanske är konstigt men just nu är jag mest rädd för mig själv,
inte lika rädd att han ska sluta som att jag ska sluta för tänk om:
jag glömmer hur fin han är, glömmer hur mycket jag älskar honom, glömmer vad jag älskar hos honom,
tänk om jag slutar skratta när han fånar sig och istället bara suckar, tänk om skrattet blir falskt, tänk om jag slutar le med oss,
tänk om vardagen blir ful och tråkig och bråkig, tänk om jag gör så att den blir så, tänk om jag krossar hans hjärta,
tänk om det är jag som slutar först,
tänk om hjärtat slutar slå för oss, tänk om det är mitt fel,
åh jag är så förbannat rädd för det, men jag tänker inte släppa, tänker inte inte inte låta rädslan vinna, tänker inte låta ledsamheten ta över och om det skrattet känns falskt tänker jag skratta tills det känns rätt igen,
jag ska kämpa tills jag dör för oss, ska ska ska kämpa, kommer inte sluta, tänker inte sluta.
1 kommentar:
Jag blir också så himla
himla
rädd för det ibland. Jag älskar honom så mycket, jag vill aldrig såra honom. Men det blir aldrig så, det har inte blivit så någon gång.
Det får gå upp och ned och man kan vara på konstigt, känslolöst humör ibland, för dagen efter när man vaknar är man ändå så kär. Och det går inte över bara sådär, inte det här.
Vi vet ju att det är starkare.
Puss.
Skicka en kommentar