241

första gången på en vecka som vi inte är med varandra, förutom korta abrott på dagarna är det första gången på en vecka men vi ses imorgon och åh tryggheten, han, kärleken,

friden,

och jag kan inte förklara vad det är, det är så svårt för mig att ens förstå vad det är men allt känns bara så mycket BÄTTRE med honom och det är inte storslaget på en enda fläck men det är fint, trivsamt, fridfullt, tryggt och precis precis precis vad jag behöver:

han han han och

nu är jag hos mamma och har stålsatt mig hela kvällen och vill bara gråta och skrika och bara be henne lämna mig ifred för jag ORKAR inte, jag kan inte svälja mer men samtidigt:

det är så skönt att äntligen, äntligen, äntligen få vara på en plats där jag kan få slappna av, där jag slipper passa mig, för även om jag visserligen haft sådana platser innan har det alltid varit minst trettio mil bort, alltid bara i några dagar och axlarna hinner inte slappna av så mycket på några dagar,

men nu är jag på en sådan plats med en människa som bara ÄLSKAR mig genom allt allt allt ungefär fem dagar i veckan och det är en sån lättnad och

jag förvånas så mycket över att man kan sakna, längta redan efter tio minuter,
inte på ett smärtsamt vis utan bara så att det visar att allt bara är bättre med honom och

vi har ett helt liv med varandra framför oss och det får mina orosmoln inför framtiden att lätta för när jag inte orkar orkar han för två, när jag säckar ihop till en hög håller han om tills han känner min energi komma och reser mig då upp och hjälper mig att stå och

jag har varit så jävla orolig för min kropp är så väldigt trött, till och med min huvudläkare sa till mig att jag har ett tufft liv framför mig (men att han försöker hitta en lösning), jag har så svårt att orka,
jag har inte orkat gymnasiet på mer än halvtid och trots halvtidssjukskrivning har jag haft en närvaro på omkring trettio procent och när jag har varit frånvarande har jag bara skrikit av smärta, skrikit och gråtit och försökt ta mig ur sängen men det har bara inte GÅTT,
jag har gått i trettio procent av en halvtidssjukskrivning och inte orkat mer än så och därför

är det så jävla läskigt att behöva bli vuxen och universitetsstudier på heltid och ett hushåll som ska skötas med disk tvätt städ räkningar och ett socialt liv vill man ju också ha och det är så läskigt för HUR SKA MAN KLARA DET NÄR ENS KROPP INTE ENS KLARAR EN FJÄRDEDEL AV ALLT DET DÄR och

jag har varit så orolig och ledsen och är det väl fortfarande men det känns så mycket lättare att veta att livet kommer att delas med någon som vet hur lite min energi räcker till men någon som ändå visar uppskattning för det lilla jag orkar, någon som till och med får mig att orka lite lite mer för vi gör det tillsammans,

och i det så känns framtiden så mycket mer överkomlig, så mycket mera möjlig och jag vet att det inte kommer att bli lätt, jag vet att jag kommer att gråta och skrika av smärta, jag vet precis vad som ligger framför mig för jag har det inte bara framför mig utan bakom mig också, bakom mig i mig framför mig,

och jag vet det och jag hatar det och jag önskar med hela hjärtat att jag kunde ändra det men det kan jag inte,
men som Ola Salo sa i dokumentären Ola Svensson Superstar:
Man kan låta kärleken vinna

och det tänker jag göra. Kärleken ska vinna i hela mig. Över sjukdom och över oro och över rädslor och över föräldrar och över allt, allt, allt. Och kanske är det flummigt men det är sant. Kärleken ska få vinna i hela mig.