252

Vi sitter och håller handen och jag har mjukisbyxor och zappar mellan tv-kanaler och han leker runt på internet och vi håller varandras händer och allt är småskaligt men storslaget och vardagligt och fantastiskt och jag tänker på början, då när jag blev yr av märka att han såg på mig,

tänker på den första gången vi såg på film tillsammans och han rörde vid min handled och jag tog hans hand och så satt vi där, i hans säng framför en film och min kropp fullkomligt EXPLODERADE när han strök mig över min vänstra handled och jag kunde inte koncentrera mig på filmen alls för det enda som var i mitt huvud var fjärilar, fjärilar, fjärilar och

nu sitter jag i hans grådaskiga mjukisbyxor och otvättat hår och onoppade ögonbryn och när han tar mig i handen kan jag fortfarande koncentrera mig på att zappa mellan tv-kanaler och

kanske låter det tragiskt, kanske låter det som slentrian och jag vet att så himla många bara letar och letar och letar tillbaka till den där exploderande känslan när man hittar sig själv i mjukisbyxor men

när han tar min hand så värms hela min kropp upp för jag älskar honom så mycket och när han lutar sitt huvud mot min axel så hittar jag all den trygghet som jag alltid letat efter,
och det nykära kommer aldrig åter men jag gillar inte det nykära, det är så osäkert och så jävla jobbigt och när jag är där längtar jag alltid bort, längtar bara efter säkerhet och trygghet och

att något är tryggt betyder inte att det är slentrian,
det är bara så himla mycket kärlek att jag vet att hur fula kläder jag än har och hur fett mitt hår än blir kommer han alltid vända sin blick mot mig, le och säga:

du är den vackraste i världen

och ingen nykär explosion i världen kan överträffa den kärleken.