259

Mellan mig och min storasyster var mamma gravid en gång. Ett barn som dog i magen och aldrig kom, aldrig blev mer än ett foster. Ett barn som blöddes ut. Ett barn som aldrig sörjdes färdigt.

När jag var fem år sa min mamma till en vän att hon aldrig slutar vara ledsen över det barnet. Barnet som aldrig kom, barnet som skulle ha kommit.

Jag kom istället och kanske älskade mamma mig i början, för som bebis var jag beskedlig och fin, fick väckas nio på morgonen och slocknade åtta på kvällen, grät nästan aldrig men sen:

livet kom åt mig, ilskan tog tag i mitt hjärta och jag:
skrek i timtal, rev ut alla böcker ur bokhyllan, slog i väggar, golv, stolar, tog sönder dörrar, garderober, frysen, drog till och med ut mina egna tänder en gång,
gjorde min storasyster rädd, ilskan hade tagit kontrollen över mig och jag minns fortfarande hur det var att nästan förlora medvetandet för det arga tog bara över och mamma hon:

grät över sitt döda barn, ångrade mig, slutade älska mig,
älskade det döda barnet, barnet som säkert hade skrikit, bråkat, gråtit men aldrig så mycket som barnet som kom istället, barnet som säkert hade varit så mycket lättare att hantera och när jag var, jag minns inte längre, kanske var jag fjorton, kanske var jag elva, kanske var jag sjutton kanske var det igår men mitt hjärta gick sönder för:

jag önskar att jag aldrig hade fått missfall. jag är så ledsen över mitt missfall.

och i nästa mening:

det blev ju längre mellan dig och din storasyster än vi hade tänkt, för jag fick missfall och sen fick vi dig istället.

Och mitt hjärta gick sönder och jag gråter fortfarande bara av att tänka på det här och jag ser inte ens vad jag skriver för det gör så jävla ONT för jag önskar så mycket att hon slapp ångra mig, att hon slapp längta efter ett barn som aldrig kom,

jag önskar att livet som är mitt inte var tvunget att befläckas så mycket av det här, jag önskar att jag var önskad,

jag önskar att det kunde vara så att dom istället för att skaffa en ersättare till barnet som dog älskade mig ännu mer, hade längtat efter mig ännu mer men
så är det inte, så blir det aldrig och jag kommer

alltid

att sörja det,
kommer alltid att vara ledsen över att min egen mamma önskar att någon annan än jag fick finnas,

och jag kommer aldrig lära mig att helt tvätta bort känslan av att vara oönskad, känslan att inte helt höra hemma, känslan att

dom vill egentligen ha någon annan

tanken att

fanns jag inte fanns någon annan, någon bättre,
någon som inte var så mycket som jag.