614

När ens pappa ringer en och är hög, hög som ett jävla hus

vad fan är det tänkt att man ska göra då egentligen?

590

Jag sa i somras att min pappa är missbrukare. Det är något jag inte vågar säga längre. Det är helt enkelt för läskigt. Ordet är för stort och innehåller så mycket jag inte vill att min pappa ska sammankopplas med. Framför allt har jag inte reflekterat kring att han skulle kunna vara missbrukare förrän i våras, då jag insåg att det där med att räkna ölburkar och känna röklukt (som inte kommer från cigaretter) i tapeterna kanske inte är saker alla barn gjort. Plötsligt kom ett sjok av minnen över mig - rädslan jag kände när jag kom hem från skolan, hatet medan han hällde upp vin i åtskilliga glas kväll efter kväll. Hur han brusade upp för att sedan inte minnas.

Jag älskar min pappa. Trots allt älskar jag min pappa. Han är rolig och ganska snäll. Alla mina kompisar älskar honom, alla tycker att han är all that. Han är trevlig och om han var säljare skulle alla köpa hans produkter. Det är vad jag vill se i honom. Jag vill blunda för allt det andra. Kanske för att jag är så bitter på min mamma och därför desperat försöker hålla mig fast vid att han skulle kunna vara en riktig förälder.

Det är han inte. Han är ett barn. En sviken tonåring som inte kan kontrollera sina känslor. En runtflyttad pojke som bara vill passa in. Som vill vara en i gänget. Han är ingen pappa. Det blev väldigt tydligt när han ikväll ringde mig och sa att han skulle ut med några kompisar.

Jag åkte hit för att jag behövde vila. För att jag behövde bli omhändertagen.

Han gick ut. Jag vet inte när han kommer hem men jag hoppas att det blir sent så jag slipper sitta bredvid honom i soffan och låtsas att allt är okej.

583

Ja, istället för att göra nåt som jag borde göra ( = diska och framför allt PLUGGA) och som faktiskt skulle kunna minska mina extrema känslor av att vara världens mest värdelösa varelse stänger jag av min hjärna och gläds enormt mycket åt detta:

Det är alltså save the date-kort till min systers bröllop. Min relation till min syster är allt annat än enkel. Jag kan ibland överväldigas av skuldkänslor för att hon fått vara så sekundär under vår uppväxt. Medan världen rämnade omkring oss var hon den lugna som grät sig till sömns, jag var arg och utåtagerande. När jag för några år sedan fick veta att hon var väldigt rädd för mig när vi var små ville jag bara gömma mig i skammens land och aldrig ta del av världen igen. Mina tankar om henne är så tudelade, jag kan totallacka på att hon kan vara så jävla trångsynt och dömande samtidigt som jag älskar henne så himla himla mycket.

I såna frågeformulär, dom jag gör när jag inte vill plugga ni vet, återkommer ofta frågan om första kärleken. Jag antar att den frågan syftar till den romantiska kärleken och antingen borde man då skriva en gulligull-historia från dagis eller en vi var så fel för varandra på vissa sätt men samtidigt kommer jag alltid älska mig för det vi hade var så himla stort och speciellt-berättelse från tonåren. Jag vill aldrig göra det, dock. Ibland svarar jag att min första kärlek är S och på vissa sätt är hon verkligen det, men överlag och egentligen är min syster min första kärlek. Min syster som trots att hon var rädd för mig skyddade mig från allt, allt, allt i den mån hon kunde. När mamma var sjuk och jag hoppade i hennes säng sa hon josefin kom så går vi och letar stenar till din samling! och några år senare då mina föräldrar bråkade sönder hela huset satte hon på musik och höll för mina öron. Ingen höll för hennes. Hon tog frivilligt dom hårdaste slagen för att jag skulle slippa. Om det inte är kärlek finns det inget som heter så.

Det finns små mått av förståelse i min familj. Vi pratar helt enkelt inte om saker. Det är helt otänkbart att berätta att hallå, jag är faktiskt jävligt ledsen. Det opratiga finns självklart mellan mig och min syster också, men det min syster gjort är att ta mig i handen och ordlöst visa det är kanske inte okej, men jag finns ändå här precis bakom dig. Förra året då M gjorde slut med mig kom hon och hälsade på en helg. Hon låg bredvid mig i min säng, bjöd mig på god frukost, aktiverade mig och pratade skit om honom (främst hans mustasch, hon nämner fortfarande den ibland). Ständigt berättar hon genom sina handlingar: vi är inte jättenära varandra, jag är inte den du vänder dig till först men det spelar ingen roll för mig, jag står alltid här, precis bakom dig och jag älskar dig så himla mycket. Jag tror att min systers kärlek till mig är den renaste i familjen. Den självklaraste och största och ibland hatar jag mig själv för att jag inte har förmågan att ge tillbaka ens en bråkdel av det hon alltid gett mig.

I sommar ska hon alltså gifta sig och jag glädjer mig så mycket åt det. Inte själva bröllopet i sig, men att hon har den relationen med någon. Dom har varit varandras så länge och jag tror inte att jag vet om några andra som är så himla kära efter så lång tid. Dom har (nästan alltid) väldigt roligt ihop, dom uppmuntrar varandra att göra bra saker. På en anslagstavla dom har har min syster skrivit (det ack så klyschiga men ändå sanna) citatet Stå alltid bredvid varandra, men inte så nära att ni skuggas (ur minnet och därför inte exakt återgivet) och det har dom på något vis lyckats implementera i sina liv. Jag tycker väldigt mycket om deras relation och det gör mig på något vis så lättad att hon är i den, för jag vet att dom är lyckliga med varandra. Kanske inte hela tiden, men oftast.

Det finns mycket jag finner svårt att beskriva. Min syster och vår relation är två sådana saker. Därför blir det också svårt att förmedla hur genuint glad allt kring det här bröllopet gör mig.

Mitt i allt det komplexa älskar jag min syster så jävla mycket.

Det kanske får räcka så.

562

Bussitter timme efter timme, tröttsitter sover lite är trött mår illa måste plugga men mår illa pluggar inte lyssnar radio, bussitter bussgråter när radioprogrammet är sorgligt fint mittemellan gråter för allt jag är trött. Hoppar inte av bussen; släpar mig av. Tröttsläpar, drar fötterna bakom kroppen. Springer in i mamma, kramas, ska äta mat och säger kan vi inte gå någon annanstans, till stället 200 meter bort kanske?

men hon är trött; har ont i huvudet; har varit så sjuuuuk och jag suckar, suckar, suckar för jag var dödssjuk veckan innan och när jag skickade stackars mig orkar inte ens gå till ica!-sms svarade hon med Vad tråkigt för dig. Gå till skolan så du inte halkar efter

och jag orkar inte med hennes martyrskap, jag vill bara bli ombryddad, så när hon är hård mot mig suckar jag bara åt hennes hostattacker.

Vi snabbspolar förbi: kramar syster åker båt går på spa på båt (!) har det ganska bra tillbaka till staden går på bio filmen bra somnar på madrassgolv vaknar upp pappa kommer och äter frukost (alla familjedelar samlade i samma rum för första gången på flera år)

och sedan.

Sedan sen sedan ska mamma klippa mitt hår, för jag är för snål för att gå till frisör men har kort hår och måste därför klippa det ofta, och jag vet inte vad som händer men hon skriker åt mig, hon skriker:

GÅ HÄRIFRÅN! GÅÅÅ HÄRIFRÅÅÅN

och mitt hjärta blöder, det blöder ilska och hat och jag slänger mig från pallen öppnar dörren springer ut i hallen. I bara pyjamas springer jag ut i hallen och jag har inget mål, jag vet inte var jag ska gå. Jag vet att jag måste gå tillbaka och det gör jag

det gör jag när hon öppnar dörren och skriker att jag beter mig som en treåring, att jag ska komma tillbaka och sluta bete mig som en treåring.

Min syster och pappa sitter i soffan och normalpratar, dom märker knappt vad som händer lyfter inte blicken för ärligt: i vår familj är det här normalt. Det är normalt, inget utöver det vanliga, det är sånt som händer och det händer varje gång, varje gång, varje gång

och oftast mellan mig och mamma. Ibland kan jag se min egen del i det hela, att vi bara inte kan samsas och att jag gör fel säger fel är för lättretad. Ibland, men inte den här gången, för den här gången hade jag;

* ryggat undan när hon satte saxen i mitt öra

* ryggat undan när hon var nära att klippa mitt ögonlock

* råkat vända på huvudet när pappa sa något

och hon tände till tände till tände till tills hon skrek åt mig att gå därifrån och det gör så ont, så förbannat jävla SKITONT eftersom det för mig bara bekräftar: hon bryr sig inte. Hon är arg på mig och hon önskar att jag var någon annan och hon bryr sig inte.

Håret blir iallafall färdigklippt, med massa hack, jag tackar tackar för det, hon tittar bort. Jag säger: måste springa nu så jag inte missar bussen hem! hon läser tidning, kollar inte upp

jag kramar min syster, kramar min systers kille, tar med mig pappa till busstationen

och mamma kollar inte upp

hon kollar inte upp när jag säger jag måste gå, ha det så bra, tack för helgen

hon mumlar till svar kollar inte upp kramar mig inte hejdå

.

På väg till stationen frågar jag pappa vad han ska göra idag, han svarar att han ska sova ruset av sig och jag går itu inuti itu inuti

.

På bussen på väg hem ringer mamma mig och säger det var ju synd att du blev så arg på mig när vi haft en så bra helg, eller hur?

jag ger henne tystnad

eller hur, det var synd?

tystnad ger jag henne

josefin visst var det synd?

mm..ja, det var synd

och jag orkar inte be om ursäkt mer. Jag orkar inte be om ursäkt. När jag var yngre och fortfarande bodde hos henne och fortfarande inte kommit så långt i ge upp-processen sa jag ofta till henne när hon gjorde mig ledsen. Jag ville få en fri och givande relation, så jag sa: mamma när du säger så blir jag faktiskt ledsen! och jag kämpade mitt allra bästa

men det slutade bara med att jag satt på hennes säng medan hon sa att jag var elak som sa så, medan hon sa att jag förstörde, medan hon sa att jag borde vara tacksam, medan hon medan hon medan hon

och det är inte så längre. Det är bättre nu än det varit förut, kanske mest för att jag inte orkar längre och för att vi bor långt från varandra, men vi har det bättre och jag tänker aldrig avsäga mig allt ansvar, jag har inte varit en bra och perfekt och god dotter. Jag har smällt dörrar, jag har blivit irriterad med för lite underlag, jag har varit dum. Jag är inte skuldfri

men jag har aldrig någonsin fått ett förlåt från henne. Jag har aldrig någonsin i hela mitt liv fått en ärlig ursäkt. Hon har skrikit att jag förstör vår familj till mig. Hon har gått förbi mitt rum när jag har slagit mig på benen med en hammare. Hon har bett mig att åka till pappa för att hon inte orkar med mig. Hon har sett förbi mig medan jag sprungit bort all mat jag inte ätit. Hon har sagt att jag aldrig kommer få mer än G på ett arbete när jag suttit och gråtit eftersom MVG var det enda som betydde något för mig då.

Hon har lämnat djupare sår i mig än någon annan har gjort och jag har aldrig någonsin i hela mitt liv fått ett ärligt förlåt från henne.

Hon vill ha ett perfekt liv med en perfekt familj och ett perfekt arbete och när något krackelerar är det viktigare att upprätthålla fasaden än att laga det som gått sönder. Nu står vi här med tusen hål i hjärtat och allt är sönder, allt är sönder, allt är sönder och hon ringer mig och fiskar ursäkter efter att hon har bett mig gå. Hon ringer mig och begär att jag ska laga det som är sönder, att jag ska kämpa för något som redan är dött. Hon ringer mig och jag ber inte om ursäkt,

jag lägger på, åker hem och är så jävla ledsen att jag inte vet hur jag ska orka andas.

550

Jag är hos mamma i några dagar. Min morbror är också här, han hälsar på mormor och vi hänger hela tiden och min morbror är en av mina absoluta förebilder. Han är den smartaste jag vet (på riktigt han kan allt, har läst allt om allt) och han är så fin och i min släkt är det så ovanligt att visa att vi uppskattar varandra, min morbror har aldrig någonsin sagt till mig att han tycker om och uppskattar mig, aldrig någonsin, men jag tror att han gör det och det känns så fint. Det känns: min mamma säger att hon älskar mig och det ÄR stort för vår relation är så urdålig i övrigt, men...det blir så tomt, det blir plikt-ord och ibland känner jag att jag inte vill höra för det betyder ingenting. Det känns: jag älskar min mamma för att hon är min mamma, för att jag ska, min mamma älskar mig för att jag är hennes dotter, för att hon ska och så är det i vår familj, jag är så ledsen i vår familj för det finns inte tid, ingen plats för att lyssna på varandra. Jag blir stissig och trött och stressad av att vara här, av att vara med dom. Min morbror säger aldrig någonsin några kärleksord och vi har väl kanske ingen relation alls att prata om egentligen: vi ses två gånger om året max och vi hörs aldrig aldrig av men nu när jag är äldre känns det som att han uppskattar mig mer och mer hela tiden och framför allt: han LYSSNAR. Han ser mig inte som ett trotsigt barn, för honom får jag visa personen jag blivit istället för att bara vara personen jag var och han lyssnar på mig och svarar ärligt och eftertänksamt på mina frågor och vi har riktiga SAMTAL och det är så stort för mig.

Just nu, och det är viktigt för imorgon kanske det inte känns så längre, men just nu känns det som att jag lär mig att uppskatta personerna mina familjemedlemmar är. Jag tycker faktiskt verkligen att dom är fina, men det finns så mycket besvikelse och ledsamheter som jag har så svårt att skaka av mig. Jag blir överkänslig med dom för jag kan inte glömma hur dom har fått mig att må, hur trasiga vi är: att hur mycket vi än försöker blir vi aldrig en riktig familj: att ingen försöker längre: att vi givit upp utan att släppa taget om varandra: att det gör ont att det är ett sår att det aldrig slutar blöda. Det går inte att bortse från det, det går inte att förneka. Samtidigt: jag börjar se, verkligen SE, mina familjemedlemmar och jag kommer aldrig stå dom nära, dom kommer aldrig vara dom jag ringer först men min önskan är att en dag kunna umgås med dom utan att bli ledsen, utan att bråka. Min önskan är att vi ska lära oss att respektera varandra. Det är stora drömmar, önskemål jag aldrig kunnat ha, men jag växer upp och jag är inte beroende av dom längre men trots det och precis just därför börjar jag inse: dom är fina personer och hur trasiga våra relationer än är så kan jag lära mig att uppskatta det dom är istället för att känna oändlig bitterhet för det vi inte är.

Min mormor kommer från dom nordligaste delarna av det här landet, en by tjugofem mil norr om Kiruna. Hennes modersmål är meänkiele (tornedalsfinska) och vi är några delar same (jag och min syster är sista ledet i släkten som har rätt till renskötsel) (tror jag, jag kan det där för dåligt). I hela mitt liv har jag varit ointresserad av det, jag har tyckt att det varit lite töntigt, men för varje dag som går blir jag mer och mer stolt över det. Att vara tornedaling betyder väldigt mycket för mig, trots att jag bara varit där två gånger. Senaste gången jag var där var över tio år sedan men det ligger i hjärnan, hjärtat hela tiden: älven, skogen, vidderna, hur det luktar hur det känns i hjärtat när bilen kör och kör och kör och världen känns så stor: en del av mitt ursprung, en del av mig.

När jag pratar med mormor byter jag dialekt, från den som är min, från den som inte går att definiera, när jag pratar med mormor bryter jag på meänkieli: när jag pratar med mormor får jag ett ursprung. Jag har velat byta efternamn i hela mitt liv och jag blir mer och mer säker på att jag ska byta till hennes flicknamn, det finskklingande som ingen svensk kan stava (knappt jag själv). Jag vill byta namn, jag vill skapa mitt ursprung. Igår när jag, min syster, min morbror och mamma spelade spel och mormor satt och stickade sa mormor: här sitter jag med alla mina barn och barnbarn. Ni kommer från mig och jag ville gråta, för jag har sökt efter det hela mitt liv, alltid alltid alltid var jag kommer ifrån och det sökandet är inte färdigt, det är en resa helt utan slut för jag ÄR så ofantligt rotlös men jag vet: min mormor är mitt ursprung och därför måste hennes hem också vara delvis mitt.

Jag har så länge velat göra mig fri från bojorna som släkt och ursprung varit, jag har så länge velat vara en människa utan historia. Min historia, min släkt har så många grenar och jag står här, mitt i alla flyttar och resor och jag har ursprung nästan överallt och det har tyckt mig övermäktigt och alldeles för stort, jag har bara velat vara min egen men hela tiden blir det viktigare. Jag kan inte förneka min släkt, jag kan inte förneka min historia. Jag har två släkter: mammas och pappas. Mamma och pappa har tusen ursprung vardera, ingen på någon sida har någonsin suttit still på en plats. Hur långt bak man än går finns det ingen som aldrig flyttat, det finns ingen som inte varit rotlös. Rotlösheten är mitt arv, mitt ursprung, och jag har alltid sett det som a cursed treasure. Det gör jag nog fortfarande, men i takt med att jag blir äldre blir jag mer och mer tacksam över det. Jag kan aldrig känna mig hemma och därför kan jag heller aldrig känna mig helt borta. Jag har ursprung överallt. Jag är min historia och för första gången i livet känns det som något vackert. Min historia är inte bara min familj, min historia är inte bara skilsmässor sjukdomar bråk, min historia är också allt det som ligger bakom.

Jag är inte barn längre. Jag är min egen, jag är fri att skapa mitt eget ursprung utifrån det jag fått. Jag är fri att vårda dom delar jag vill spara, jag är fri att förkasta det andra. Därför känns det så otroligt viktigt för mig att få flytta till mitt andra hemland, det som inte är Sverige: jag behöver få vara vuxen och min egen där med. Jag behöver se den delen av mig, jag vill upptäcka och utveckla den på mina egna villkor. Jag längtar dit varje dag. Jag har längtat dit nästan hela mitt liv.

Jag är min historia och det känns inte smutsigt längre. Jag gråter nästan när jag skriver det här, för det var helt otänkbart för bara ett år sen, för bara två månader sedan. Jag har alltid hatat min historia, jag har alltid känt mig ursprungslös och först nu förstår jag: ett ursprung är inte en plats. Jag kommer aldrig att ha ett hus dit jag kan åka och säga: härifrån kommer jag, det här är mitt hem. Jag kommer aldrig att ha en stad dit jag kan åka och säga: härifrån kommer jag, det här är mitt hem. Jag kommer aldrig att ha ett land dit jag kan åka och säga: härifrån kommer jag, det här är mitt hem. Jag kommer aldrig att ha en världsdel dit jag kan åka och säga: härifrån kommer jag, det här är mitt hem. Jag kommer alltid att ha en planet där jag bor och där jag kan säga: härifrån kommer jag, det här är mitt hem. Jag kommer alltid att ha olika platser i olika länder dit jag kan åka och säga: härifrån kommer jag, det här är mitt ursprung.

Jag kommer alltid att kunna peka på mig själv och säga: i mig har jag hela världen.

549

Jag är på minisemester (min chef frågade: vill du ha semester en vecka? jag svarade: jaa! hurra! tack! min chef schemala och gav mig ledigt i fyra dagar. att resa till min mamma från hem tar en dag hit och en dag dit. två dagar semester katchiiiing!) hos mamma och vi bråkade i lördags, hon skrek åt mig och jag skrek tillbaka och sedan la vi på och jag var arg och klump klump klump i halsen, ville inte, ville bara få stanna hemma och slippa, sedan ringde hon upp mig och bad om ursäkt för att hon skrikit (det kändes såhär: !!!!! för min mamma ber aldrig någonsin om ursäkt. hon bad inte om ursäkt för vad hon sagt och för att hon gjort mig ledsen (vilket jag gjorde till henne) men jag tänker: ett steg i taget) och sedan sa hon att problemet ligger hos mig, att jag har fel i mitt huvud, i min själ, att jag inte kan hantera mänskliga relationer, att jag känner saker som inte är sanna och som jag inte har rätt att känna och då var jag tvungen att avsluta för jag började gråta och sedan grät och grät och grät jag i en halvtimme, i fyrtiofem minuter kanske tillochmed och jag grät och grät och grät för det gjorde så ont eftersom jag för första gången sett fram emot att åka hit, jag tänkte att vi kan börja om och varje gång, VARJE GÅNG, jag tänker så bråkar vi och hon anklagar mig för saker och säger att jag har fel i huvudet och det gör ont det gör ont det gör ont att mamma tänker så om mig

så jag åkte med klumpar i magen, halsen, jag ville helst av allt bara vända tillbaka hem igen och slippa men det gjorde jag inte, jag fortsatte och nu är jag framme, har varit här i ett dygn och hela tiden trycker jag undan impulser att skrika och föra ett jävla liv, för jag vill att mamma ska SE MIG, jag vill det så intensivt men hon pratar om min syster och allt fantastiskt hon gör och det är det enda hon säger och jag känner mig så orättvist behandlad, så oomtyckt men samtidigt, för kanske första gången så uppskattar jag faktiskt att vara här, jag klarar av att trycka undan det ledsna och tycka om min mamma, jag älskar min mamma. Faktiskt. Jag är glad över att vara här men allra mest är jag glad över att jag på något vis skakat av mig lördagens bråk, att det inte förstör hela mitt liv längre. Jag är glad över att växa upp och lämna det dåliga där det hör hemma: i det förflutna.

Det här är min bön: låt framtiden bli bättre bättre bättre.

Jag har köpt en discokula förresten. Den ska hänga över min säng.

545

Mattias Alkberg BD – Nere På Parkeringen

Hej jag heter josefin och jag är medberoende och ska nu göra något jag aldrig gjort förut. Jag ska lämna ut en annan person som inte vet om det, som inte givit sitt godkännande. Jag ska berätta saker jag bara berättat för Victor, saker jag knappt vet om själv och ni kära fyra vänner som läser här - förlåt för att jag inte berättat, men ni lärde känna mig när jag själv var helt omedveten om det här, när jag inte visste och jag vill fortfarande inte erkänna, fortfarande sitter jag fast i det. Så förlåt och tack för att ni finns och gör det i mitt liv. Kram.

Jag minns inte min barndom så väl. Det enda som finns kvar är långa töcken, dimmor av minnen ligger samlade där jag inte kan greppa, där jag inte kan se. Sådan är min barndom för mig - dimmor, shadows of echoes of memories of songs. Sådan är den. Jag har korta minnen som jag fått berättat för mig och jag antar att dom är sanna, jag antar att det har hänt och utifrån det har jag byggt mina egna minnen, byggt en egen version av vad som hände när jag växte upp. Annars är det en röra av svart, av dimmor, av shadows of echoes.

Det jag dock minns, det som ingen förutom mitt huvud berättat för mig är det här:

att räkna ölburkar, vinflaskor. Stenkoll på hur många som fanns där dagen innan, hur många som lagts till, vad som hänt i pappas blodomlopp. Hur mycket som fyllts på. Jag minns dimmor i hans första lägenhet efter skilsmässan, jag minns hur hans ögon såg ut.

Min pappa är missbrukare.

Det har tagit så många år för mig att inse det. Jag kom till den insikten det här eller kanske förra året, jag vet inte riktigt. Det har sakta gått upp för mig och med insikten har fler minnen kommit, bortträngda episoder som jag inte vill veta av, inte vill kännas vid att dom är mina, att det var jag som var där.

Jag var sexton år när jag fick veta att pappa var nära att dö i en överdos. Han är missionärsbarn och växte upp i Libanon. När det blev inbördeskrig där var pappa femton år och hans hemlands ambassad tvingade dom att åka därifrån. Dom evakuerades till London och åkte "hem" därifrån efter några månader. Plötsligt bodde pappa i det land som var hans, där han hade sitt medborgarskap men där han bara bott i några få - fyra kanske - år av sitt liv. Det var honom helt främmande och nu skulle han bo där på obestämd tid. Det fanns ingen plan. Plötsligt fick farmor och farfar "höra från gud" att dom skulle tillbaka till Libanon, eller iallafall mellanöstern, och slutföra sitt uppdrag där. Dom drog. Pappa och hans två systrar fick bo kvar i huset. Pappa var alltså femton, hans systrar var sjutton och nitton. Utan inkomster, utan stadig grund att stå på skulle dom bygga upp ett liv i landet som var både bekant och främmande för dom.

Pappa var femton år och vilsen och jag vet inte hur lång tid det tog, jag vet inte när det hände, men han drogs in i fel kretsar. Han drack sig full varje dag och det kom nya droger, större droger, farligare droger. Det började med cannabis och det är inte så farligt, jag vet det, men att röka på varje dag är inte bra för hjärnan. Han försattes i ett töcken, han glömde vem han var, var han var på väg, han tappade bort sig och livet blev en jakt på nya kickar, något mer.

Det blev tyngre droger, tyngre droger, tyngre droger. Han såg på när en av hans vänner hallucinerade i tolv timmar, han såg på när en annan nästan dog och varje gång sa han: jag vill inte mer, jag lägger av, det är nog nu. Det blev aldrig sanning av det, han återvände alltid, kunde aldrig motstå men en dag blev det för mycket. Jag vet inte vad det var, jag känner inga detaljer, det enda jag vet: en dag blev det för mycket och han dog nästan i en överdos. Det var så nära var att jag aldrig blev till, att hans liv avslutades för tidigt och efter det ville han inte mer, på riktigt den gången. Han flyttade till Libanon Yemen Cypern, drev runt och volontärade i flera år, träffade min mamma, flyttade till Västbanken Sverige fick barn och resten är historia, resten vet jag om, resten vet jag ingenting om.

Vi gör ett hopp, går framåt ganska många år i tiden och jag vet inte om han var ren, jag vet inte hur mycket han drack när han var gift med min mamma, jag kommer inte ihåg, jag har inte kommit så långt ännu, men mina föräldrar skilde sig iallafall. Pappa flyttade och jag träffade honom en helg på fyra månader. En jävla helg.

Han bodde i en etta och jag minns inte så mycket, jag vill inte berätta för jag kräks nästan av tanken på det, men såhär:

det var en nergången etta i ett dåligt område. Röken som inte är tobak hade lagt sig i tapeterna. Pappas ögon var frånvarande och i soporna hittade jag sprutor.

Han har skärpt sig så många gånger. Han har hållit sig ren, han har druckit en öl - inte mer! - på en kväll, han har inte alltid missbrukat och jag har aldrig någonsin kunnat lita på det. Jag har alltid haft en klump i magen halsen hjärtat. Jag har räknat och stirrat på honom och inte kunnat sova på grund av oro när jag bott hos mamma. Aldrig någonsin har jag litat.

Förra året flyttade han återigen till sitt "hemland", där han har sitt medborgarskap, landet som står honom närmast, landet han inte känner alls. Han flyttade till andra sidan jorden och jag gick sönder av oro, för jag visste inte vad som skulle ske med honom. Det jag vet är det här: min kompis som reste runt i höstas och bodde hos honom sa: fan josefin, din pappa super mer än dig

hon skrattade och jag tror inte hon förstod hur många klumpar det skapades i mig, att det kändes som blodproppar, att det kändes som grus i venerna.

Tiden gick och han flyttade hit igen. Jag och min syster mötte honom på flygplatsen. Jag rusade in i hans armar och det var filmiskt vackert, tårar i ögonen. Jag tänkte: nu börjar vi om, pappa. Det har alltid varit så svårt för du är så fin mot mig, du är så kärleksfull mot mig, du kan göra mig så glad och samtidigt har ingen svikit mig som du, samtidigt har ingen brutit mig mer. Nu börjar vi om, pappa, nu gör vi det bra och det var konstigt, men han hjälpte mig att flytta, jag ringde honom om recept och sakta började vi bygga något fint och bra, sakta byggde vi en grund och jag tänkte: det är så skönt. Jag ska försöka lita på det här nu, nu har vi börjat om

men det får aldrig vara så och jag skiter i er som säger att man ska vara optimist och lita på och ha tilltro för fan, näe, det går inte

jag ringer honom för att säga glad midsommar och småprata, såsom man gör ni vet, jag ringer honom och hans röst

hans röst är i töcken i dimmor och vi som aldrig någonsin berör dessa ämnen, vi som alltid blundar för det som varit, vi som tänker att allt försvinner om man sopar under mattan: jag vill skjuta sönder det, så jag säger: är du full? och han nekar, har druckit några öl förvisso men det är ju midsommar och det är då jag förstår, det är då jag inser, det är då jag går sönder:

han är hög

han har tagit något och jag vet inte vad för jag slänger på luren, sparkar i väggen, jag vill inte höra mer, jag vill stänga av

han är hög och jag går sönder och jag vill sparka sönder hela jävla världen, för det blir aldrig nog, ser ni hur det aldrig är nog? Ser ni hur min olyckskvot aldrig fylls, att jag aldrig någonsin hinner lära mig lita på något som är bra innan det går sönder? Jag har fått nog nu, jag vill inte mer, jag orkar inte rädda honom en gång till. Jag vill inte. Jag vill inte jag vill inte jag vill inte.

Varför i helvete måste man vara dömd att ha dom föräldrarna man har?

eller. jag vet inte

egentligen, egentligen tycker jag att mina föräldrar är fina personer, dom är intelligenta och har tagit sig igenom så jäkla mycket skit, det skulle kunna vara så givande att ha dom som föräldrar, dom skulle kunna vara så bra för mig

men varje gång jag försöker bygga så rasar dom. Det spelar ingen roll om jag använder sand eller cement, dom hittar alltid ett sätt, det går inte mer, jag kan inte mer, mitt hjärta går sönder jag går under livet brister jag kan inte mer jag kan inte mer det är för mycket det går inte jag har det inte i mig, det går inte mera nu

Hej mamma

det här är ett brev jag aldrig kommer att ge dig, för jag vågar inte. Jag orkar inte. Jag orkar inte ta det som kommer efter, jag orkar inte skrika, jag ger upp nu mamma nu har jag givit upp. Vi får nöja oss med den här skitkassa relationen, det får vara nog, det får vara okej, jag tänker inte ge dig fler tårar nu för jag orkar inte. Nu tänker jag bli vuxen, bestämma själv. När du suckar för att jag inte är hos dig på påsken tänker jag lägga på telefonen, låta dig sucka själv, jag kan inte bära dig mamma jag har aldrig klarat av att bära dig. Kanske är det därför jag gör dig så ledsen, för att du inser det: du kan bara bära dig själv, ingen kan hjälpa dig.

Jag är så ledsen för att det är såhär mamma, tro inget annat. Jag hatar vår relation, jag avskyr den djupt och innerligt, jag vill inte mer, men mamma? Jag älskar dig. Någonstans i mina labyrinter: jag älskar dig. Det är ingen enkel kärlek, kanske den svåraste jag bär på, men mamma: jag älskar dig.

Jag älskar dig för att du ändå stannat alla gånger du tänkt gå. Jag älskar dig för gången jag var fyra, fem, sju, nio, tretton, sexton och äldre äldre än så och pappa lämnade, åkte till ett annat land, svor och smällde dörren om mig om allt, och du grät: först för din egen skull, sedan för min och jag tror att du ville gå men du stannade och det mamma, det älskar jag dig för.

Jag älskar dig för den gången för fyra år sedan när jag blev sjuk och sedan aldrig slutade vara det. Jag älskar dig för alla gånger du suttit bredvid mig på läkarbesök, provtagningar, MRIer och allt det andra, att du satt kvar, uthålligt tålmodigt hållandes min hand. Jag älskar dig för att du lät mig sova i din säng varje natt, att du låg där klarvaken i mörkret och lyssnade när jag grät och skrek i sömnen. Du har åldrats så mycket under min sjukdomsperiod. Dittills hade du sett ut som en tjugofemåring, plötsligt såg du ut som sextio. Jag älskar dig för att du lät mig göra det mot dig, att du i min kropps mörkaste stund stannade, att du då insåg hur mycket du älskade mig, hur mycket du var beredd att göra. Jag älskar dig för att du alltid sa till mig att du trodde på mig, att du såg hur sjuk jag var när sjukvården vände mig ryggen. Jag är dig så tacksam för det mamma, det vill jag att du ska förstå.

Ibland tänker jag att jag är för hård mot dig: att jag ger dig skulden för allt, allt när jag egentligen inte tror att det var så, när det nog är så att mammarollen är så mycket större, kräver så mycket mer än papparollen och att min besvikelse på dig därför blir så överväldigande. Det var ju pappa som slog den där gången minns du, hans ölburkar jag räknade, lukten av hans rök jag kände, allt det var ju han, inte du och ändå sitter jag här, på väg att bli vuxen, förstår så mycket men ändå, fortfarande: lägger jag skulden på dig och inte på honom, när jag egentligen borde lägga den på er båda, låta er dela på min besvikelse. Jag vill be dig om förlåtelse för det, för mamma, efter allt och trots allt: jag älskar dig alltid ändå.

Mamma, jag tänker aldrig förminska det du gjort mot mig. Jag tänker vara ärlig inför det. Du har skadat mig mamma, du har verkligen lämnat djupare sår i mig än någon annan gjort. Det gör mig så ledsen varje gång du förminskar mig, varje gång du jämför mig med min syster, varje gång du berättar för mig hur mycket bättre jag kunnat vara, varje gång du gråter över barnet som dog, döden som orsakade mitt liv. Det gör mig så ont mamma, att du inte älskar mig tillräckligt mycket. Jag tror att du älskar mig, du måste älska mig! men du älskar mig inte tillräckligt. Den lilla kärlek jag får av dig är inte nog, för den följs alltid av ett men. Jag hatar men mamma, jag vill att du ska se mig, MIG och ingen annan, mamma det gör så ont i mig att du inte ser mig!

Mamma det gör så ont att du inte såg mig när jag var femton. Vet du att jag snodde dina mediciner och sedan satt med dom i handen i timme efter timme, att jag grät och förbannade mig själv för att jag inte lyckades svälja, mamma vet att jag ville dö? Såg du ens när jag sprang mot döden, ihärdigt jagade den dag efter dag, såg du hur kilon försvann från min kropp? Jag tror inte att du gjorde det, för om du såg, varför sa du ingenting? Varför var du bara tyst, varför stängde du bara dina ögon, dina öron? Varför kunde du inte älska mig från början, varför kunde du inte förstå det förrän det var försent? Varför varför varför?

(Har du ens förstått det ännu, att du älskar mig? För det känns inte så.)

Men mamma, jag inser att jag är för hård mot dig. Det är inte ensamt ditt fel, men dina ord dina stängda ögon stängda dörrar stängda hjärta skapade sådana hål i mig, hål jag ännu inte lyckats fylla. Jag jobbar så hårt med att klara av att förlåta dig, men varje gång jag försöker ringer du mig och frågar varför jag får så låga betyg varför jag inte är tillräcklig och då rasar allt och jag orkar inte mer, mamma nu orkar jag inte mer. Jag lämnar vår relation här där den är, jag ska försöka att inte peta i den mer, jag ska försöka att inte jobba på den mer, jag ska bara lämna den bakom mig, stänga ögonen stänga dörrarna stänga hjärtat, nu stänger jag det finns inget mer att hämta. Inte för dig, för jag orkar inte mer. Vår relation får vara telefonkontakt en gång i månaden, den får handla om recept och sjukhusbesök, jag tänker inte bygga på att få ut något mer än så,

men mamma jag vill att du ska förstå detta: jag har verkligen försökt. Jag har verkligen, verkligen försökt. Jag kommer att förlåta dig mamma, jag förstår dig för din uppväxt var förjävlig, jag vet att det gör ont i dig alltid men jag kan inte bära det åt dig. Jag är dig tacksam för allt du gjort för mig och det här gör ont, jag gråter nu mamma, men jag orkar inte försöka bygga broar som bara rasar, det går inte, jag kan inte mer

och mamma det sista jag vill skriva till dig:

jag älskar dig alltid ändå.

Förlåt mig för att jag ger upp.

506

Det är så många känslor som trängs i mig just nu, dom får inte plats, jag trängs ned, jag blir en pöl på golvet, jag blir: gråtande i duschen, i köket, bara av tröttma bara bara därför. För det är för mycket, jag kan inte hantera det. Inte alls.

Jag har lagt locket på lådan i hjärnan där jag lagt min och mammas relation. Jag orkar inte älta det längre, det är över, vi bor inte tillsammans längre, jag behöver inte konfronteras med det och numer kan vi faktiskt ha en riktigt jävla konversation utan att det slutar med att jag smyger till toaletten och gråter. Jag har till och med börjat tänka att jag överdrivit allt mitt skitprat om henne, att det inte har varit så på riktigt, att hon är ganska fin egentligen. Men sen så blir det tisdag och jag behöver dokument som ligger hemma hos henne, så jag ringer henne och ber henne scanna in dom och skicka till mig:

- nej, jag kommer till din stad på torsdag så jag kan ge dom till dig då. när kan du?

- ja..ha, jaha vad kul. vad ska du göra här?

- jag ska jobba en sväng, jag åker redan på lördag morgon så jag tyckte att det var onödigt att träffa dig

och det gör ont, så jävla ont, för varje gång hon jobbar i min systers stad (vilket är ofta, kanske en gång i veckan, ibland två) ser hon till att dom ses och

fan

jag kan inte sluta känna mig som det svarta jävla fåret och jag är så jävla trött på att känna mig som världens sämsta människa. Jag är så jävla trött på att inte känna mig omtyckt av min egen jävla mamma. Faaan.

Sen bestämmer vi att jag ska åka dit hon ska jobba för att hämta dom där jävla dokumenten och fan, jävla kärring, hon frågar mig inte ens om vi ska ses någon annan gång, så jag tar tag i det med, säger: vi fikar på fredag eftermiddag. Hon blir sur på mig för att jag tackar nej till en middag på fredag kväll, jag är uppbokad och kan inte och då är det:

vill du inte träffa mig, din egna mamma...dina kompisar träffar du ju hela tiden

och jag suckar för faaan. Jävla helvete, hon hade ju inte ens tänkt höra av sig för att träffa mig. Sen blir det fredag eftermiddag, jag bjuder henne på en svin-jävla-dyr macka. Hon spenderar två timmar med att prata om hur jobbigt det varit att vara mamma till mig, att jag skrek sönder familjen, att min syster var rädd för mig och mina vredesutbrott, att att att

och jag blir så jävla trött och så jävla LEDSEN, för hur länge ska vi behöva älta det här egentligen? Jag har liksom fattat nu, ja jag var svinjobbig, jag kommer ihåg, jag var där, men varför kan hon aldrig aldrig sätta något i perspektiv, varför kan hon inte se att jag var så jävla arg och ledsen för att mitt liv var så jävla PISSIGT och varför i hela helvetet måste hon så ständigt skylla hennes och pappas problem på mig? Varför varför varför, jag har fattat att hon skyller på mig jag behöver inte höra det jag vill inte höra det låt mig bara vara snälla låt mig bara vara.

För liksom.

Visst drog jag ur alla böcker ur bokhyllan, visst slog jag med kuddar mot väggar, visst skrek jag. Det var skitjävlajobbigt för mig med. Att bli så arg att jag tappade fattningen var inte roligt, det var fruktansvärt. Jag hatade att vara barn, jag hatade det. Beslut togs över mitt huvud och jag kunde inte påverka någonting, jag kunde inte förändra något. Gång på gång såg jag mitt liv raseras av andra och jag kunde.inte.förändra.det. Min syster blev tyst, drog sig undan. Jag tappade fattningen, skrek, blev arg.

Men hur tänker hon att jag borde reagerat när jag fick höra att hon saknade barnet som dog i magen, att hon önskade att det hade fötts och inte jag? Hur menar hon att jag borde reagerat på alla skrik, alla anklagelser, alla slag, allt kaos som var min familj? Hur hade jag kunnat reagera på annat sätt än jag gjorde?

Och varför, varför, varför kan vi aldrig prata om något annat än om hur jävla jobbig jag var? Varför kan det aldrig tas upp hur fin jag faktiskt var många gånger, hur mycket jag försökte bygga något nytt av spillrorna som en gång var vår familj? Alla gånger jag gjorde frukost på sängen åt mamma och pappa för att skapa något fint, alla gånger jag bad dom att sluta, att vänta med att prata tills dom lugnat ner sig? Alla teckningar jag gjort med kärleksförklaringar, allt jag försökt lappa ihop på barnsliga sätt? Eller varför inte försöka se hur mycket jag ansträngde mig hela hela hela tiden, att mina vredesutbrott handlade om att det rann över, blev för mycket?

Fan. Jag blir så jävla ledsen och arg. Jag är så förbannat trött på det är, så jävla utled, jag vill inte mer! Låt mig vara, snälla bara låt mig bara vara. Jag har förstått nu, jag förstod för längesen:

Jag var ett fruktansvärt barn, jag är skälet till allt det som gjort ont i vår familj, det är mitt fel allt är mitt fel. Jag kommer aldrig bli lika bra som min syster, som är en ängel som är underbar som är fantastisk som är helt perfekt. Det kommer alltid vara så.

Det gör så jävla ont, för jag har trott på det i hela mitt jävla fucking skitliv. Jag har trott på det alltid alltid och det är svårt att inte tro på det. Jag hatar mig själv, jag gör det jag hatar mig. Jag lyckas aldrig förstå varför någon väljer mig för jag ser bara hur jävla ful och dålig och fittig jag är, jag ser bara bara det och jag vet, jag VET att det inte är så, att det inte är sant, att jag inte alltid känner såhär men dom stunderna är tillfälliga, det håller i några dagar och sen tappar jag det. Jag hatar det här. Jag hatar mig och jag hatar min jävla familj, jag hatar oss jag gör det jag hatar oss!

479

Pappa,

jag saknar dig så olidligt jävla mycket. Jag saknar ditt skägg, jag saknar din röst, jag saknar att äta middag med dig, jag saknar att använda mitt andra modersmål iallafall varje vecka (det är ingen annan som talar det med mig, bara du),

och pappa förra veckan började jag nästan gråta när min killkompis skrattade som du gör ibland. Du vet, när du tycker att något är extra roligt och skrattar i falsett? Så skrattade han och jag dog,

pappa jag dog nästan lite i avsaknaden av dig,

pappa jag saknar nästan till och med att vara arg på dig, att skrika till hela världen vilken fullkomlig jävla idiot du är. Jag saknar dig, jag saknar dig, jag saknar dig varje fucking dag.

Du är inte världens bästa pappa, jag älskar dig inte mest av allt i hela världen, jag har stundtals tyckt att det har varit skönt att du har varit borta. Jag har varit så arg på dig så många gånger. Du som fastnat i ditt femtonåriga jags hjärna, du som aldrig växer upp, du som är med i alla mina värsta minnen. Det är inte lätt att vara din dotter,

men pappa, vet du?

Det här året har jag lyckats släppa dig. Jag är inte arg längre, jag vill gå vidare nu

men jag vill gå vidare med dig,

så snälla pappa kom hem nu,

snälla pappa kom hem så jag kan få ringa dig och fråga vad du tycker om kvällskursen jag funderar på att söka, kom hem så jag får be dig om recept som bara du kan, kom hem så du kan hälsa på mig och jag får visa dig livet jag byggt upp till mig själv,

snälla pappa kom hem nu för jag saknar dig så jävla jävla jävla mycket.

470

pappa ska flytta till sverige och det borde göra mig lycklig, lättad, glad men jag känner mest

tyngd.

och det är en ful känsla, en dålig känsla, men det är en sann känsla. jag känner tyngd.

på något sätt har det varit..skönt

(jag måste bara pausa och säga: det här är så jobbigt jävla ärligt att det tar emot att skriva. jag vill inte jag vill inte jag vill inte, för det här gör mig till en så dålig människa och jag föredrar att se mig själv i ett fint ljus, men för att kunna göra det måste jag också vara ärlig.)

att ha honom långt borta, för då behöver jag inte låtsas som att jag kämpar för vår relation. Visst har jag ständigt dåligt samvete för att vi aldrig hörs, för att jag inte åker och hälsar på, för att

för att för att för att allt

men samtidigt har det varit så skönt att inte behöva låtsas om ett kämpande som inte finns. Vi slutade kämpa för varandra för väldigt längesen i vår familj. Det enda som finns är floskler av en tid jag inte minns, skärvor av lyckliga familjen-illusionen där det enda bestående är besvikelsen över allt som skulle blivit men aldrig blev. Det enda som finns är trötthet, det enda som finns är fasader

och på något skruvat sätt har det varit skönt att ha honom långt borta, för jag har släppt honom. Jag har släppt sorgen, jag har släppt allt han gjort mot mig, jag har tagit det lilla fina jag fått och släppt allt det andra. Jag har bearbetat, jag har kommit över, jag har gått vidare

och nu flyttar han till Sverige och ja. Jag är glad, jag är lättad

men jag är också tung.

Tung, för jag vet inte vad som väntar, hur vår relation kommer se ut. Om allt det gamla kommer komma tillbaka, om sorgen kommer återvända, om vi kommer få en "helt normal" far-dotterrelation.

Jag vet inte, och det gör mig tung.

(Och jag är så jävla självcentrerad, och jag är så jävla dum, och jag borde tänka positivt, och jag borde reda ut, och jag borde och jag är och allt annat däremellan, men samtidigt..jag har blivit så sårad av min pappa, av min familj, så många gånger. Våra relationer har alltid varit det dom är: ledsna sorgsna besvikna, och jag kan inte se hur dom någonsin ska kunna förändras.)

465

(Om du misstänker vem jag är, om du känner till mig och har pusslat ihop bitarna: snälla läs inte det här inlägget. Det är alldeles för privat och utlämnande. Du får läsa allt det andra, det är okej, men inte det här. Hoppa över det här inlägget. Tack.)

När hjärtat får skriva:

En pappa på andra sidan jorden.

En pappa med en trasig och bucklig och jobbig historia, en pappa som bott i krig som sett vänner överdosera som flyttat fram som flyttat tillbaks som bott i sju länder,

en pappa som aldrig får höra hemma någonstans;

som är den ständiga främlingen, den ständiga utlänningen, den ständiga invandraren:

var han än kommer:

det ständiga utanförskapet.

En pappa med en historia av missbruk och så jag, dottern,

som räknat vinflaskor och ölburkar i hela mitt liv, som kontrollerat, varit rädd,

som sluppit det se gå överstyr många gånger men som också sett undergången vara nära.

En pappa som flyttade till andra sidan jorden för snart ett år sen och en vän som nu är där med sin pojkvän och bor inneboende,

en vän jag skypade med i veckan, en vän som sa

fan josefin, din pappa super mer än vad du gör.

En klump i halsen, skratta bort det skratta bort det skratta bort det.

Tankarna som inte får tänkas, som måste avledas, men ändå:

Oron i hjärtat, tyngden.

Tvingandet att skriva det här, erkänna det, att skämmas skämmas skämmas

men jag måste

jag måste

jag måste

skriva det här.

Jag tror att min pappa är nära att alkoholiseras.

Jag tror att han är farligt nära ett missbruk.

Jag tror att han till viss del redan är där, där han inte kan styra, där han istället styrs. Där varje dag har något att fira eller en sorg att döva, där varje dag är en anledning till spriten.

Och det är vad som tynger mitt hjärta,

det är vad jag inte kan uttrycka, det jag inte klarar av att erkänna, det som ger mig panik.

Jag känner mig så maktlös.

Jag vill inte.

Det finns så många saker som jag måste göra, för jag vill inte att det ska gå för långt, jag vill inte hata mig själv för att jag aldrig vågade ta tag i det,

men jag orkar inte rädda min pappa mer nu.

Jag orkar inte försöka rädda honom igen. Jag tänker egoistiskt, jag tänker elakt, jag är egoistisk och jag är elak.

För jag vill inte.

Jag vill inte.

Jag vill inte.

Jag vill inte.

Det gör mig till en dålig människa och en dålig dotter, det gör mig liten och feg och egoistisk och dum,

men det är så jag känner.

Jag vill inte mer, nu får han fixa sig själv. Nu får han dra upp sig själv ur skiten, nu får han rädda sig själv.

Det blåser och det regnar och fåglar faller till marken och fiskar sköljs döda upp på land

och jag vill inte mer nu.

Jag vill inte ta i det här, kännas vid det. Jag vill inte att det ska finnas för det får inte finnas, får inte vara sant, får inte vara på riktigt.

well i refuse to go deeper, i choose to go blind:

this trouble just shouldn't be mine

but it's confusing my existence, it's intruding my mind

i guess this trouble is also mine.

461

Jag har ont i bröstet.

Jag kan inte sova, för utan någon bredvid kan jag inte längre somna normalt. Jag kan vara hur mycket vän med mig som helst på dagen, men på natten blir jag ensam. Ensam.

Ensam och sömnlös.

När jag är här, hos mamma, förändras jag, backar i min utveckling, blir åter tretton år och fel fel fel. Jag tycker inte om det, jag tycker inte om mig i den versionen,

tycker inte om mig här och tänker:

dom har ju rätt. det är i mig familjeproblemen ligger. det är mina oförmågor, min irritation, det är det allt beror på.

Det är bara mitt fel.

Halv fyra och jag vill ha någon här.

Helst J.

Jag vill att hon ska vara här och älska mig ändå, trots allt som är fel i mig. Vill att hon ska utreda mig, säga allt det som stämmer. Jag vet att jag får ringa henne, och många fler, precis närsomhelst,

men jag gör inte det.

Jag ringer inte halv fyra en tisdagsnatt.

Jag vet att jag får, men jag vågar inte, vill inte.

Jag vill klara mig själv.

Kanske är det det.

Jag har alltid, får fortfarande alltid, bekräftelse från min familj att jag inte gör det. Jag är föralltid lillasystern, föralltid hon som ska uppfostras, föralltid hon som gör fel och jag vet att dom har fel, jag vet att jag klarar mig själv, men mina sökanden att bevisa det slår ut fel.

Jag klarar mig själv, men inte ensam, inte utan. Jag är behövande. Jag behöver människor, jag klarar mig inte ensam. Det är inte meningen att vi ska klara oss ensamma. Det är meningen att vi ska klara oss själva tillsammans

och ändå vågar jag inte ringa en tisdagsnatt när bröstet gör ont och kroppen är tung.

Jag tror inte att Köpenhamn vill ha mig.

Jag tror han ville det. Förut. Innan han insåg hur fel jag är för honom.

Jag tror inte att Köpenhamn vill ha mig och jag kan inte hantera det, kan inte hantera den här situationen alls. Jag vet inte hur man gör för att inte vara för på, för att inte skrämma bort. Det enda jag kan i relationsväg är att ge hela mig, det enda jag kan är att älska, vara hängiven (och det gäller alla mina relationer. A l l a. I relationer där jag inte gör det blir jag stressad, förvirrad och ledsen.)

Jag tror inte att Köpenhamn vill ha mig och det sätter sig som en sten i bröstet, klump i halsen, det segar ner hela mig. Jag vet att jag borde vara lättsam; se på det för vad det är:

dejtande (det GÅR inte att stava det ordet rätt) som känns bra men det finns inga krav, inga definitioner och det borde vara

lekande lätt, härligt, fantastiskt men nää. Jag vill inte såhär. Jag vill ha krav, jag vill ha definitioner

men samtidigt är det alldeles för tidigt för att definiera, jag vill inte göra det, så jag håller käften och ber dejting-gudarna om nåd;

att han ligger i sin säng i Cph och den är alldeles för stor för jag borde ligga bredvid, att han längtar saknar mig men blir lite rädd för det och samtidigt tänker jag hoppar nu jag hoppar hoppar hoppar hon får mig även om hon inte vill ha mig hoppas hon kommer på fredag snälla snälla josefin kom på fredag säg att du också vill ha mig låt oss inte rinna ut i sanden jag tror vi kan bli bra, jag vill att han tänker så för jag tänker så och tänker han inte så vill jag finnas i hans tankar åtminstone lite,

och jag har inte gjort ett jävla piss för att förtjäna det men vill att det ska vara så ändå.

Köpenhamn jag förtjänar inte dig men här är jag:

Ta mig.

smoke and gas i breathe them i breathe them

chains and iron i wear them i wear them

458 (världens längsta årssammanfattning)

januari började i ett hus långt borta i skogen med människor jag tyckte om. Jag kramades, skrattade och livet var bara så

fint

som det aldrig fick vara i januari, för i personen jag var i januari var liten och orolig. Jag hade häftig ångest varje kväll och kunde inte andas alldeles för ofta. En dag hittade jag mig i ett landstingsinrett rum på ungdomsmottagningen. Jag var yr, pratade för fort och för sakta och mittemot satt en person utbildad för att hjälpa mig. Det var ett av årets bästa beslut.

Jag städade, packade och pluggade pluggade pluggade. För mycket och för lite av allt. En kväll sa jag godnatt till pappa, dagen efter tog jag mina väskor, åkte därifrån och bodde inte där längre. Huset var inte vårt, det tillhörde en annan familj. En fem år lång era var över. Fem år då jag varit tonåring, blivit sjuk, gråtit och velat bort. Jag reste mig och såg inte tillbaka. Ms mamma kramade mig hårt och gav mig middag och jag bodde inte med pappa längre och det kändes inte ledsamt, bara konstigt.

Jag reste till en stad fem timmar från där jag då bodde och hade ett dygn med mitt tjejgäng. Vi höll varandra hårt om hjärtat, vilade hos varandra. Jag var så trött och så stark på samma gång. Sedan;

perrongen, J i mina armar, tårar i ögonen, på kinderna. Nu skulle vi inte träffas på minst sju månader. Min älskade, fina J var modig och flyttade långt bort. Jag åkte hem till M och fortsatte vara orolig, kände mig fortsatt fel på jorden, i mina egna skor.

Sedan blev det februari och en dag kramade jag min pappa hårt, sa det här löser sig, det här blir bra, jag är inte arg. Sen reste han och jag grät så häftigt på bussen därifrån att jag inte kunde andas. Jag grät och grät och grät och livet var fortfarande så konstigt. Jag tappade bort allt. M plockade upp mig, välkomnade mig hem i hans armar. En kväll gick vi ut, han blev jättefull och vi bråkade och var ledsna och missförstod och pappa var borta och mamma var jobbig och livet livet livet. Jag vantrivdes.

Mars, och jag var ledsen över mitt pluggande. Satt ofta tolv timmar och bara läste, skrev, läste, skrev utan att känna att jag kom framåt. Min lesbiska livspartner J bodde i Nordafrika och jag saknade henne mycket, min kraft och min styrka som alltid fick rätsida på mig när jag inte orkade få det själv. Vi skypeade och hon höll min hand trots att hon var så långt borta.

Jag var ofta i landstingets lokaler, bland blodprov och spec-läkare och sjukgymnaster. Dom såg på mig, sa vi kan inte erbjuda dig mer nu. Vi är ledsna, men mer än såhär kan vi inte göra och jag visste att det inte var sant, att det var en lögn, att dom visst kunde göra mer, att det fanns mer hjälp att få. Jag räknade alla månader, år jag spenderat på detta sätt och ville sparka skrika slå, men vågade inte och gjorde istället meningslösa sjukgymnastikprogram som inte på något sätt hjälpte mig att leva lite mer smärtfritt.

Den första april skrev jag ett långt prov. Det regnade. Efteråt satte jag mig i bilen, rullade två meter och började sedan storgråta till Bob Dylan. Jag var klar med pluggandet. Det var över, jag var färdig, jag var klar och livet blev tusen gånger lättare. Vädret var dåligt men i huvudet hade jag sol, sol, sol för:

jag sa jag älskar livet och menade det ibland, jag jobbade och trivdes, jag hånglade kramade hade världens finaste lilla förhållande. Älskade så gränslöst mycket.

I maj var livet enkelt, även om jag fortfarande grät, även om hjärtat fortfarande var tungt ibland, så var livet enkelt. Det var vår, Ms syster fick världens finaste lilla dotter, jag fick ett sommarjobb och en lägenhet och livet sken.

Jag sken, och juni kom med arbete och lägenhetskontrakt. M jobbade hela tiden och jag kunde inte hantera det, kunde inte hantera att vi aldrig hann se varandra, kunde inte hantera någonting.

När juli började var jag på festival med min finaste Frida och en till kompis. Vi var uppe hela nätterna, hatade dagarna och skrattade nästan hela tiden. Banden vi såg var bra och livet var så enkelt, trots att jag hade ljugit för att komma loss från jobbet och åka dit.

En kväll i juli var jag på en picnicfest och där var han;

ett gammalt hångel som ofta smsat, facebookchattat, sagt;

vill ha dig här, naken.. Jag pratade med honom, mest om M och försökte säga att man visst kan vara kär så länge som jag varit, han drog in mig i ett mörkt rum, höll fast mig, tog mig på brösten på rumpan, kysste halsen. Jag lyckades krångla mig ur hans grepp, rymde därifrån och var ledsen ledsen ledsen.

I augusti var hela personalstyrkan på mitt jobb sjuk och jag jobbade tolvtimmarspass varje dag. Om nätterna flyttpackade jag för med augusti kom flytten jag väntat på i så många, långa, jobbiga år. Jag, L och två kompisar hade en sista sommarfest och trots att jag klivit upp 4 på morgonen för att åka till jobbet, inte hunnit eftermiddagssova hade jag en av mitt livs roligaste kvällar.

Sen, en lördag och alla mina saker låg i en bil och bilen tog mig till min stad. Min stad, min stad, min stad. Jag älskade den från början. Jag älskade min lägenhet. Jag älskade M. I hjärtat hade jag ett lugn, men lugnet gjorde mig stressad. Inte kunde jag väl må..bra? Något måste hända, livet måste röras upp, annars är det på inte riktigt, livet kan väl inte vara lugnt?

Med september började universitetet och kurser och heldagar och så mycket nytt, hela tiden så mycket nytt. Sjuttio nya små personer att hitta rätt ibland, att hitta ett sammanhang bland. Böcker att läsa, diskurser att lära. Jag trivdes; var glad, men det var samtidigt så svårt att hitta vänner, att komma till rätta, att vara jag.

När jag var som tröttast på att försöka hitta min plats bland alla andra åkte jag till mitt tjejgäng och Ss stad och vilade bland människor som vet, älskar, den jag är.

En dag i oktober satt jag och M och pratade om oss; vad vi ville, hur vi skulle göra. Det var så svårt att inte tappa bort, att hålla fast varandra, bland allt det nya. Så svårt att hitta en ny vardag när vi redan haft en så bra, tidigare. Plötsligt sa han jag vet inte om jag är kär i dig längre. jag vet att jag älskar dig, men jag känner mig inte kär på det sättet jag gjort tidigare. jag tror att jag är kär i dig, men jag vet inte och jag behöver. Jag spydde fyra gånger av ångest och resten av månaden fortsatte så. Jag kämpade, försökte laga. Åkte till min syster för att han skulle få vara ensam och tänka. När jag kom hem kramade han mig och sa att han visste, att han varit så dum, att det var klart att det skulle vara vi.

Men det var en kamp.

Hela tiden en kamp.

En kamp bland lögner. Lögner om sms, lögner om vad han gjorde, om var han var. För varje som uppdagades tog jag honom i handen och sa det här är inte okej. Du måste lära dig att dina handlingar påverkar andra människor, i det här fallet mig, och du måste ta ansvar för det. Om du råkar ljuga, säg det med en gång istället för att dra ut på det.

Jag var ledsen på honom för det kändes som om han glömde bort mig. Han hade en ny klass och dom hängde ungefär hela tiden. En kväll följde han med mig, Klassbästa och några till ut. Vid 22-tiden sa han att han var trött och åkte hem. Jag svalde min besvikelse och hade roligt i fyra timmar till, men när jag kom hem 02 var lägenheten tom. Jag ringde honom, han svarade inte. Jag ringde igen. Det var inte första gången jag tappade bort honom i natten, inte första gången han inte svarade. När jag till slut fick tag på honom skrek jag kom hem NU. jag skiter i om du är rädd att jag är arg, jag skiter i det, kom bara fucking heeem. Han kom hem 05 och jag höll samma predikan för honom men la denna gång till om du sviker mig såhär igen, om du fortsätter ljuga och svika kommer jag på allvar ifrågasätta dig som pojkvän. jag älskar dig föralltid, men jag kan inte det här. Dagen efter kom nya lögner fram och jag slog honom hårt, hårt i ryggen.

Jag kände inte igen honom längre. Hans ögon var inte samma, hans kroppspråk var inte samma, hans röst var inte samma. En kväll satt jag på en balkong med en klasskamrat och han frågade hur det var, på riktigt. Orden strömmade ur mig, trots att jag knappt kände honom. Han drog mig till sig, sa det är så fint att du kämpar för honom, josefin. ni är fina. fortsätt kämpa, ge inte upp. men när du vill ge upp, när du vill vila, kom till mig. jag är här för dig till hundra procent. du är min vän och jag värderar vänner högst av allt. du är viktig för mig. lova att komma, precis när du vill, det spelar ingen roll om klockan är tre på natten. Bara kom.

och han gick från att vara klasskamrat till att bli Världens bästa killkompis.

Sedan kom slutligen en fredag, och jag har redan skrivit för långt, orkar inte återberätta allt, men jag minns detta:

M satt i en fåtölj och sa att det var slut, att det var över. Jag bara stirrade. Rakt ut. Han hade ju lovat att inte ge upp, att fortsätta kämpa, men nu fanns inget kvar av det. Jag grät inte, bara stirrade och han sa:

mina kompisar vill att jag ska komma ut, så nu går jag ut. Jag vägrade honom det. Jag vägrade honom att överge mig. Jag kunde inte ta in det. Jag älskade, hatade honom så mycket.

Vi skulle vara vänner.

Han lovade, självmant, att inte träffa någon ny snabbt.

Fredagen blev lördag (och han åkte till anna) blev söndag blev måndag. Jag åt ingenting. Jag bara stirrade. Med måndagen kom ett tåg jag satte mig på och åkte till mamma för att skriva hemtenta. Livet var ihåligt, tomt och fruktansvärt och jag trodde att jag skulle dö av ångest. Jag kunde inte andas, inte utan honom. Min framtid fanns inte längre. Han var hela min framtid, och nu fanns den inte längre.

Tjejgänget ringde mig varje dag, flera gånger. Trots att jag inte svarade fortsatte dom att ringa. Jag skrev paniska sms till J (tillbaka i Sverige sen i juli) som sa Det är okej. Du får känna såhär. Hoppa inte av med en gång, gör inget förhastat. Ge det till jul. Jag lovade henne det men visste att jag i jul skulle vara på samma plats, att livet skulle kännas lika slut, lika hopplöst. Utan M fanns ingenting.

På något sätt lyckades jag skriva färdigt min hemtenta och lämnade in den den förstanovember. Jag kom hem till en tom lägenhet och det kändes okej. Okej samtidigt som:

ångest tomt jag dör jag dör jag dör jag kommer aldrig överleva detta.

November hann bara bli några dagar gammalt innan jag fick reda på att M och anna hade inlett en relation. Jag ringde honom, skrek att han var en jävla idiot, så jävla dum i huvudet, så jävla respektlös. Jag ringde en annan J ur tjejgänget och grät högt. Hon sa alla rätta saker.

Nu var det över, på riktigt. Helt över, det fanns inget mer, fanns inget hopp. Han var en otrogen jävla idiot jag inte kände längre, han var..han var fortfarande min vackraste, han var fortfarande min framtid, han var fortfarande min borg min trygghet mitt hem, han var fortfarande min tomhet. Mitt hjärta gjorde ont.

Jag mailade mamma, pappa och min syster. Bytte relationstatus på facebook och log under tiden jag gjorde det. Kände mig lite starkare, ändå. Lite framtidshopp, ändå.

Dagarna fortsatte gå. Jag gick ut, drack öl, knullade runt. Gav inget av liggen mitt nummer och när dom gav mig deras slängde jag bort det. Jag längtade efter söndagsnärhet och förhållande, men ville inte, var inte redo, såg det inte hända.

Klassbästa gav mig biobiljetter, drog med mig på fester, bakishängde med mig. Klassbästa gav mig ett annat liv än att bara ligga i min säng och vara ledsen över M. M som fortfarande störde mig, som fortfarande ringde, som var arg.

Vi träffades två gånger.

Ena gången låg han på min säng och grät i tre timmar. Han var krossad efter att jag skrikit men ser du inte dina destruktiva mönster, ser du inte vad du gör om och om igen?

Den andra gången stod vi i det som varit vårt kök men nu var mitt kök. Vi stod nära, nära. Fingrar längs ryggraden, kyssar på kinderna, i håret, på munnen. Jag sa förlåt, jag vill men jag kan inte. Inte än. Kanske aldrig. Du måste ge mig mer än du ger mig nu, du kan inte hålla på så här. Jag kan inte ta dig tillbaka. Han kved att jag måste, att ödet vill oss, att vi måste vara tillsammans, för annars finns inte livet. Jag sa nej och vi hånglade i fem minuter. Sen åkte han hem till anna och jag visste att det var sista gången jag skulle få ha hans läppar mot mina, visste att det var sista gången för tjockispussar, ass-mouth och allt det andra, det som varit vi. Han åkte till anna, jag ramlade ihop i en hög i min hall och livet var bara tomt.

Jag ville komma över men jag kunde inte. Jag ville inte komma över och kunde inte. Det gick fram och tillbaka, hela tiden fram och tillbaka. Jag ville inte ha något annat liv, jag ville bara vara med honom. Jag ville aldrig ha honom. Jag ville och jag ville inte. Hela tiden. Jag pratade med min syster, med L, med J, med hela tjejgänget, med Klassbästa, med Frida och sa samma till alla:

stiltje. Inget framåt, inget bakåt. Bara stiltje. Jag kommer ingenstans.

Sen, en lördag.

Jag hade ytterkläder, skulle strax åka och handla, och plötsligt:

men jag vill ju inte. Jag vill ju inte ha tillbaka honom. Jag har vetat hela tiden att jag inte kan ta tillbaka honom, men jag vill ju faktiskt inte heller. Jag vill aldrig mer M.

och jag ringde L, som jag pratat med bara dagen innan och sagt det här går inte, jag kan inte! inget går, ingenting fungerar och jag kommer ingenstans! och sa

vet du vad som precis hände, jag tror jag kom över M.

Därifrån var det bara uppåt, framåt. Jag började älska att bo ensam, jag tänkte sällan på M och när jag väl gjorde det blev jag inte ledsen. Jag blev inte ens ledsen när han skickade ett sms där han skrev har du hört nyheten, jag och anna blir sambos på riktigt i januari =), jag blev bara trött.

Jag fortsatte att festa för ofta. En kväll var jag med Klassbästa, som vanligt. Jag åkte inte hem den kvällen, jag åkte till Köpenhamns lägenhet i min stad. Köpenhamn som hade vetehår. Jag trodde att det bara var ett vanligt ONS men dagen efter frågade han efter mitt nummer och jag gav honom det. Vi stod ute i vinterns första snö och hånglade och kyrkklockor började ringa och vi skrattade åt det storslagna i den scenen. Några timmar senare var jag tillbaka i samma lägenhet och kysste honom över ryggen.

Kanske kunde han bli det där reboundet jag så gärna ville ha. Kär, aldrig, inte så fort, det går inte. Men kanske kunde han bli fint rebound genom fina sms och små besök när han råkade vara i min stad. Kanske. På morgonen skulle han åka hem till staden Köpenhamn och viskadefölj med.

Den tjugofjärde november vaknade jag och det var en vanlig dag. Jag diskade, städade, tvättade, åkte till centralen för att möta min älskade, fina L och en till kompis. Vi kramades hårt, hade inte träffats på så många månader. Jag fick presenter, för jag fyllde år och dom gjorde den till världens finaste dag.

November blev december och alla var jul-lyriska, alla utom jag som inte gillar julen. Vi fick en gigantisk fallstudie i skolan att göra på tre veckor och satt många, långa timmar. Jag drack öl för ofta och var bara hemma ibland. Min disk samlades på hög, mina matlådor tog slut. Jag pluggade, drack öl, sov, pluggade, drack öl. Livet bankade hårt, hårt i hjärtat. Jag tog bussen till skolan och den åkte i en backe varifrån man ser hela staden. Jag blundade och kände mig hemma.

Hemma.

Jag som aldrig känt mig hemma förut, jag som famlat runt i många städer och visserligen hittat trivselkänslor i små, korta ögonblick men hemma? Aldrig någonsin tidigare och nu var jag det.

Hemma.

Hjärtat slog lugnt och hårt på samma gång. Lugnt av trivsel, av hemmahörande, av att ha en hemstad. Hårt av liv.

Jag fick sms.

Jag fick många, långa, finurliga sms. Alla avslutades med puss eller kyssar. Ibland, på fyllan kanske, fick jag längtar efter dig.

Jag fick ett kort sms också:

Cph på onsdag? My treat!

och jag la mig ner i Klassbästas säng och kunde inte andas och sa vad gör jag? Vad i helvete gör jag, jag kan ju inte åka, jag känner ju inte honom? men hjärtat längtade efter otänkande, ville få leva på impuls nu och därför svarade jag med darrande händer att vi har ett avtal, på onsdag är det du + jag = Cph!

Onsdagen kom och jag åkte från min fallstudiegrupp. Satte mig på tåget, skickade sms till Frida och sa okej, nu dör jag kanske. Han kanske mördar mig, han kanske våldtar mig. Nu kanske jag dör. Skickade sms till L och sa om jag inte hör av mig ikväll måste du ringa mig eller polisen, okej?

men tåget anlände, jag steg av och var i Danmark. Med Köpenhamn som fortfarande var fin, som fortfarande hade vetehår. Han tog mig i handen, välkomstpussade och sen hade vi världens finaste dygn. Han kysste mig som jag aldrig blivit kysst innan, rörde mig som ingen rört mig innan, knullade mig kanske inte bäst i världen men bäst av alla som fått så lite övning. När jag skulle åka sa han jag trodde verkligen inte att du skulle komma och jag ville inte åka därifrån. På tåget längtade jag tillbaka men längtade samtidigt hem och fick världens finaste sms.

Månaden fortsatte med fallstudie, fester, långa telefonsamtal till vänner och livet. Livet var bra, underbart, fantastiskt och jobbigt och ledsamt och allt i en röra. Men det var ingen tyngd, ingen tomhet, det var bara vanlig december-ledsamhet, bara vanlig jag är så trött för jag har pluggat i tolv timmar och min lägenhet börjar snart lukta för jag orkar aldrig diska min disk och jag sover aldrig-ledsamhet, inget stort och omtumlande. Bara livet. Livet som kändes bra, tillfredsställande, livet som passade mig.

Två till Köpenhamns-dejter, men hemma hos mig. En av nätterna låg vi och pratade och min mage sög till och jag tänkte att nu, nu händer det, nu faller jag för honom.

En tisdag skulle jag åka till mamma och tåget blev uppskjutet, uppskjutet, uppskjutet. Jag satt på ett café med Världens bästa killkompis och Icke-spanjorskan och hade skickat sms till Köpenhamn, som var i stan. Helt plötsligt hörde jag hejhej! och när jag tittade till höger stod han där. Jag hade gamla sminkrester (efter vår date som slutat bara några timmar tidigare), fula kläder och blev chockad. Han hejade på VBK och Icke-spanjorskan och kramade, kysste mig och gav mig muffins. Jag satte mig på tåget och stirrade ut i det som såg ut som natten men egentligen var eftermiddagen och jag tänkte på Köpenhamn hela vägen, hela vägen. Jag insåg att jag var kär. Fullkomligt jättemycketjättekär.

Jag kom fram till mamma efter tusen försenade tåg. Jag besökte till en gammal spec-läkare jag haft i över två år och fick nya, bättre mediciner som kan komma att ge mig ett lättare liv med mindre ont. Vi firade jul och jag hade ont i magen. Vi firade jul igen och jag hade mer ont i magen.

Jag och L åkte på fest, en fest där M var. Vi pratade i en timme och kom, sedvanligt, ingenvart. Han var arg och saknade mig, älskade mig. När jag gick därifrån höll jag ryggen rak och kände mig lättad över att inte vara ihop med M längre. Sen sjönk jag förvisso ihop i Ls famn och grät, men fortfarande;

lättnaden över att inte vara Ms.

Min syster och hennes pojkvän kom hit och igår firade vi nyår. Vi skålade in det nya året iklädda mjukisbyxor och det var en fin kväll. Jag somnade med längtan efter Köpenhamn, med en längtan hem till min stad. Somnade med tacksamhet bakåt och glädje (och tillförsikt) framåt. Somnade med tanken;

2011.

Hit me.

457

Vi sitter och äter middag vid matsalsbordet och jag är less.

Jag är less för jag har nya mediciner och kan inte sova. Jag är less för det här är den femte julmiddagen, med samma människor, med samma mat som vi genomlider och jag förstår inte varför. Jag kan inte för mitt liv förstå varför. Våra samtalsämnen tog slut en halvtimme in i den första julmiddagen och ändå fortsätter vi. Fuck att det är nytt år, tänker nog min mamma, vi kör en julmiddag till! Ännu en chans för oss att dela jobbiga tystnader och frampressade samtal, ännu en chans att jääämföööra mina döttrar!

Det är den femte julmiddagen med samma människor och jag är less. Jag är sur och irriterad, för att vara här är att gå på ständigt helspänn och jag orkar inte. Jag har ont i magen och kommer inte längre ihåg hur det känns att vara glad. Jag är så jävla sur och less och idag orkar jag inte, så jag klär inte upp mig. Sitter med gårdagens smink utsmetat över halva ansiktet. Har inte duschat. Jag säger ingenting, bidrar inte till konversationen, utstrålar ingen glädje men orkar inte heller meddela hur jävla irriterande det är. Svarar på tilltal men inte mer än så.

Jag är så jävla less och det borde få vara okej. Någonstans tycker jag att det borde vara okej att jag hellre vill äta mat i köket eller, gud förbjude, framför tv:n, någonstans önskar jag så jävla innerligt att det skulle finnas lite plats att få vara JAG här. Men det finns inte och mamma pikar, mamma jämför mitt år med min systers år och påpekar att jag minsann bara fick G på första hemtentan, påpekar att min syster minsann klätt upp sig också ikväll, påpekar att hon minsann kan hålla fast vid sina relationer medan alla tröttnar på mig.

Jag är så jävla less på att prata om det här. Jag är färdig med det. Ja, hon är bättre än mig, jag vet redan det! Vi behöver inte gå igenom anledningarna en gång till, alla har redan hört det, alla har det redan duktigt memorerat i huvudet. Jag vet redan vilken jävla failure jag är! Jag vet att jag gör dig besviken, jag kan allt utantill! och det är det enda jag vill säga och det enda jag inte kan säga.

Jag är less på att jämförelserna framförs försiktigt, i mitten av konversationer, dolt men ändå så jävla tydligt för alla inblandade vad hon menar. Jag är fel. Min mamma har en bild av hur man ska vara som människa - alltså att vara som hon är - och jag passar inte in i den. Jag som låter disken vänta, som inte städar sju dagar i veckan, som är så jävla FEL på alla sätt. Jag som påminner henne om allt hon gjort fel med min blotta existens. Och sedan min syster. Min ljuvliga syster, med den ljuvliga lägenheten (förstahandskontrakt), med det ljuvliga förhållandet, med dom ljuvliga resultaten på den absolut svåraste linjen som finns. Skillnaderna på oss är gigantiska, vi är inte samma person, vi har inte samma liv. Vi är två olika människor med två olika liv och har två olika sätt att tänka och mellan oss är det okej, men aldrig för mamma. Aldrig någonsin är det okej för mamma,

för ingenting är okej för henne, ingenting är bra nog för henne, och jag är så jävla less. Jag är så jävla less på att vi fucking alltid håller på såhär, på att vi aldrig kan tala klarspråk med varandra utan bara pratar skit med varandra om varandra (mamma pratar skit om min syster med mig, min syster pratar skit om min mamma med mig, båda pratar skit om min pappa med mig), att vi när vi lämnade alla kaosbråk där porslin slog i väggar inte kunde förmå oss att gå längre än hit.

Jag är så jävla less på denna ickefamilj och jag är så jävla less på att få höra men josefin ska du hålla på såhär som en treåring kan du likagärna gå

och nu sitter jag på övervåningen och ska plugga och deras lilla middag fortsätter där nere utan mig som störningsmoment och ja, jag fattar, jag var ingen delight att äta middag med, jag sitter hellre här, det är inte det som stör mig, det är anklagelsen. Det är den totala bristen på att kunna se sin egen del i konflikter som gör mig illa, som gör mig irriterad. Det är när jag och mamma blev irriterade på varandra förra veckan och jag bad om ursäkt för att jag låtit så sur och förklarade varför och hon bara svarade du är ursäktad. Att hon bara stirrade och gick när jag sa ....jag ursäktar dig för att du lät väldigt irriterad på mig, också.

Det är det som får mig att bli så fucking jävla sur att jag skulle kunna slå sönder en hel jävla farm.

452

Nästa år ska jag jobba för hemlösa på julen istället och ja

det kommer vara ensamt och ja

det kommer vara lite sorgligt och nej

det är inte min idealjul men

jag orkar inte detta längre.

Jag orkar inte alla ständiga jämförelser, jag orkar inte vara ständigt irriterad orolig ledsen i magen, jag orkar inte ha så förbannat jävla ont i hjärtat och

mailet jag fick av mamma när jag berättat att M gjort slut är det finaste jag fått i hela mitt liv men

det ändrar ingenting.

Det ändrar ingenting för allt gammalt, det är kvar. Det finns ingenting som heter glömma här, det finns ingen förståelse ingen acceptens vi har för i helvete inte ens

något att prata om förutom hur ful och jobbig och dålig jag är

eftersom jag bara fick G på min första kurs på universitetet

eftersom ingen står ut med mig längre än några år max

eftersom jag är dålig på att slå in paket

eftersom jag äter för mycket

eftersom jag äter för lite

eftersom jag är en dålig hushållerska

eftersom eftersom eftersom allt jag gör, är.

Jag längtar så förbannat mycket efter en jul där jag inte rymmer till toaletten och gråter, jag längtar så förbannat mycket efter att inte gömma mig på mitt rum och sitta och slösurfa på fucking FLASHBACK och jag har ett nyårslöfte till mig själv:

nästa år ska jag inte fira jul såhär. Nästa år ska jag vara glad och kan jag inte vara glad ska jag åtminstone försöka hjälpa andra till en lite bättre jul.

Nästa år ska en mamma-jul inte vara ett alternativ.

Punkt.

444

jag har sån jävla ångest för på fredag är det julafton och på lördag är det juldagen och det är en juldag utan pappa fan fan fan hur i helvete ska det gå till, allt det som är viktigt, vad blir det av det? och faaan imorgon åker jag till mamma och ska stanna i tre jävla veckor och jag vill inte inte inte inte inte inte inte.

405 (mina föräldrar)

Jag skulle kunna skriva om allt dom gjort som gör så ont, om dom ständiga tvivlen:

om att det aldrig, aldrig kommer sluta göra ont att jag spenderat hela mitt liv med att undra om dom älskar mig, om dom bryr sig och varför dom isåfall inte visar det:

jag skulle kunna skriva om sveken,

om att vara så jävla ensam, om att inte ha den där självklara tryggheten i sig från början, om att avundas alla som säger family first.

Jag skulle kunna skriva om det, för det är det som är det mest självklara i mina relationer med mina föräldrar. Det är det enda jag vetat om:

det finns ingen trygghet att hämta.

Men jag har skrivit om det så många gånger. Jag har ältat färdigt. För den här gången har jag ältat färdigt.

Istället skulle jag vilja skriva om hur min mamma lät mig sova i hennes säng varje natt då jag var som sjukast. Hur hon låg sömnlös eftersom jag grät och skrek i sömnen. Hur hon strök mig över ryggen och fick ett gammalt ansikte, fyllt av rynkor, av all oro. Att hon alltid berättade hur tapper jag var i eviga sjukhusbesök och utredningar om varenda sjukdom en människa med mina symptom kan ha.

Hur min pappa satt bredvid min säng långt in i natten för att kontrollera att jag andades. Att han körde mig till akuten och tröstade mig när jag igen igen igen fick höra att jag hade panikångest och var en vanlig tonåring. Hur han sa att det inte spelade någon roll, han visste att jag inte ljög, att jag inte hittade på. Han googlade privatkliniker och var nära att ta ett lån för att ta mig dit, trots att han är emot idén om privatsjukvård.

Mina föräldrar är trasiga människor med trasiga liv bakom sig.

Min mammas pappa är sociopat. Han har misshandlat henne, hennes bror och min mormor. Dom blev vräkta gång på gång eftersom ingen hyresvärd ville ha honom i sitt hus. På mammas fjortonårsdag fick hon ett kort från honom där det stod att han inte ville vara hennes pappa, att hon inte skulle hälsa om hon såg honom på stan. Hennes mamma, min mormor, fick en hjärtinfarkt när mamma var i tonåren och hon fick ta allt vuxen-ansvar hon inte var redo att ta.

Min pappa flyttade under sin uppväxt fram och tillbaka mellan två länder, två världsdelar. Han gick i tio skolor på nio år, en gång i en fransk skola trots att han inte kunde någon franska alls. Hans föräldrar har aldrig, aldrig prioriterat honom och hans syskon. Hans pappa slog honom systematiskt. Men det som gör mest ont i pappa skulle jag tro är att han inte har något hemland, inget språk som är hans. Han är vilsen överallt, den ständiga besökaren, den ständiga utlänningen. Han hör inte hemma någonstans. Han har levt i krig, blivit förföljd och sett sina vänner dö av överdoser han själv var på väg mot.

Jag tror mig veta att dom faktiskt ville ställa allt tillrätta med mig och min syster. Jag tror att vi är ständiga sår i dom, för dom vet att dom misslyckats. Dom vet att dom gör ont i oss, att det finns så mycket oförlåtligt.

Jag har fortfarande inte förlåtit. Jag är fortfarande lite bitter. Det gör fortfarande ont att aldrig veta att deras kärlek är stadig, det gör fortfarande ont att den ostadiga kärleken räcker så kort.

När jag var sådär oförståeligt sjuk utan att veta varför sattes inget av detta på paus. Dom skrek fortfarande, på varandra och på mig. Men dom var fortfarande bredvid mig och strök mig över ryggen och det gjorde fortfarande ont i dom när jag skrek av smärta och inte tog mig ur sängen.

Så trots allt, och med allt, älskar jag mina föräldrar. Det är ingen kärlek som räcker långt och jag älskar mina vänner långt mycket mer.

Men ändå.

401 (introducera dig själv)

allt som du vunnit

allt som du förlorat

håller dig upprätt

regnet som faller

för alla

för ingen

soforaträdets dans

håller dig upprätt

allt som du älskar

håller dig upprätt.

Jag sitter i en hall och är liten. Mina ben är mer svarta än bruna, när jag leker gör jag det på tre språk och kompisarna jag har är från femtio olika ställen. Jag är så liten och jag vet så lite och så mycket på samma gång. Jag är så liten och lär mig livet. Lär mig att inte sparka skrika slå, lär mig att prata, lär mig om. Hela tiden lär mig om. För människor försvinner, hela tiden. Platser tar slut och jag är liten och sitter i en hall och ser mot mina föräldrars rum. Det enda jag hör är mamma som gråter och jag förstår inte varför. Jag kan inte förstå varför. Dagen efter säger pappa att vi ska flytta hem och jag undrar vad han menar. Sedan tar ett plan mig, min syster och min mamma hundra mil bort, till ett land där marken blir vit och inget av barnen min mormor så ihärdigt försöker para ihop mig med förstår vad jag säger. Jag förlorar allt jag dittills lärt mig.

Vi bor hos mormor och snart kommer pappa. Han har varit så ensam så länge, men ingen har varit mer ensam än jag. Så jag skriker sparkar slår för jag minns inget av det dom försöker lära mig. När mamma bara ligger och gråter hoppar jag i hennes säng, drar i hennes armar. Hon säger ingenting, bara gråter. Hela tiden gråter hon och jag förstår fortfarande inte varför. Min syster vågar inte sova borta för då tror hon att mamma kommer dö och det är hennes fel. Mormor tar mig i handen och vi spelar fia med knuff och hon tittar bort varje gång jag fuskar och hon hämtar mig från skolan och varje gång hon gör det slår jag henne för att hon inte är mamma. Hon kramar mig och älskar mig med varje centimeter av sin kropp, varje cell som bygger upp henne. Jag slår. Skriker sparkar slår den enda människan som förstår, finns, älskar när ingen annan orkar. Hon läser för mig varje kväll och jag väljer bort henne. Varje dag väljer jag bort henne. Hon bara fortsätter älska och lyckas plantera något i mig. En vinst, en tro. Även om alla andra sviker finns hon. Jag vann hennes kärlek innan jag fanns och ingenting kan ta den ifrån mig. Inte ens jag.

Vi har flyttat till en liten sockerlåda. En med baksida, en på en riktig gata. Mamma går nästan aldrig upp ur sängen och när hon gör det använder hon kryckor. Jag minns inte hur det är att hålla min mammas hand. I skolan gråter jag och vill bara hem för tänk om mamma dör och så är jag inte där. En kväll läser pappa en bok för mig på mitt tredje språk och jag inser att jag inte längre kan det, att jag inte längre förstår. Jag tappar bort mig innan jag lyckats hitta mig. Jag är liten, tunn och ensam fast jag har tusen kompisar. Tusen kompisar som aldrig någonsin kommer att förstå, som ingenting vet. Som inte vet att anledningen till att jag så ofta är hos mormor och morfar är att min mamma nästan dör varje dag utan att få någon vård och hon kan inte uppfostra oss. Som inte vet varför dom aldrig får följa med mig hem. Som inte vet varför jag alltid paniskt säger nej till pyjamaspartyn. Jag har lärt mig allt man ska kunna superfort men mamma blir aldrig frisk ändå.

Vi bor kvar i sockerlådan. Mamma får till slut vård och blir frisk och börjar på universitetet. Hon är borta tre dagar i veckan. Pappa åker land och rike runt för att hitta ett jobb, ett fast och stadigt jobb. När vi ses allihop sitter jag och min syster inne i hennes rum och mamma och pappa skriker utanför dörren. En sockerlåda har inte så bra ljudisolering och min syster håller för mina öron för att jag inte ska höra. Jag förstår inte vad dom säger, vad dom menar. Jag tar fortfarande aldrig hem någon kompis men det är inte längre för att mamma inte orkar utan för att jag skäms. Jag lär mig att skämmas. Skäms för skriken, för anklagelserna. Skäms för mig. För att jag inte är tillräckligt bra. För att mamma och pappa inte orkar älska mig. För att jag inte är min syster. För att jag kan för lite. För att jag är så påfrestande.

Anklagelserna började kanske inte där. Jag minns inte. Jag minns ingen början och det finns inget slut. Det finns liksom inget slut. Vi flyttar, flera gånger flyttar vi, men vi lyckas aldrig fly anklagelserna, skriken, bråken. Varje morgon när jag vaknar är jag rädd för att någon ska vara borta. Varje eftermiddag när jag kommer hem från skolan är jag rädd för att mötas av tomhet. Jag är rädd för att möblerna ska vara borta, att ingen ska finnas kvar. Att dom slutligen ska ha lyckats utplåna varandra. Jag är rädd när jag äter, för att göra säga finnas på fel sätt. Jag och min syster påbörjar en ihärdig kampanj om att få oss att älska varandra, utan att riktigt förstå att det är vad vi gör. Vi gör frukost på sängen varje lördag, vi gör kort fyllda av hjärtan, vi högpresterar överallt. Men kaffet är alltid felbryggt, korten hittas aldrig och vi lyckas alltid göra något fel på proven.

En kväll ligger mamma i kökssoffan och skriker av sin nya medicin mot sin nya sjukdom. Jag har aldrig, varken förr eller senare, hört någon skrika så. Det är ett monster i hennes huvud. Ett monster som äter upp henne. Hon kan inte se. Hon bara skriker. Jag sitter ihopsjunken i köksstolen och vet inte vad jag ska säga. Jag är rädd, för nu börjar det om. Nu ligger hon åter i sin säng varje dag och hon har åter för ont för att kliva upp. När hon fyller fyrtio kommer hennes kompisar på besök och min syster och pappa har bakat. Mamma bara sitter. Hon försöker le, hon säger tack. Människor tittar på mig och lägger huvudet på sned och jag tänker att dom vet ingenting om mig. Dom vet ingenting om oss. Dom är inte här när mamma skriker av biverkningarna, dom är inte här när hennes hårtestar fastnar i borsten. Dom är inte här, dom har ingen rätt att lägga sina huvud på sned.

Samma år sitter jag i ett badkar. Naken. Jag fryser för det finns nästan inget vatten. Jag fryser och skakar och min pappa har just slagit mig. Jag fryser och i min hjärna har jag bomull. Min syster tittar på tv och mamma sitter bredvid och säger du måste ju förstå josefin att när du gör såhär, ingen orkar med dig då. Ingen kommer orka med dig. Inte ens pappa. Och jag känner ingenting för mitt hjärta det är stängt. Jag är inte ens tonåring och mitt hjärta har jag stängt igen för känslor, för jag har redan upplevt allt.

En annan kväll, några år senare, sitter vi i en soffa och dom berättar att dom ska flytta ifrån varandra. Sedan minns jag inget mer. Jag minns inte vad som hände. Jag minns fragment från då pappa kastade tallrikar i väggen och mamma skrek hemska saker. Jag minns fragment, men inte mer. Minst fyra år av mitt liv som jag inte minns. Som om jag legat i koma, som om jag inte levt. Jag minns inget annat än korta fragment jag inte ens kan återberätta.

Sedan blev jag fjorton-femton och jag var fortfarande mitt i det där som jag inte minns. Men jag träffade någon. Min första stora, livslånga kärlek. S. S som plockade upp mig tre veckor efter att jag sagt att nu måste någon komma, någon som förstår, annars dör jag. Annars dödar jag mig själv, för det går inte längre. Och då kom S. Vackra, underbara S som alltid förstod mig, som jag alltid kunde skratta med men som också höll om mig när jag grät. Sextio mil ifrån mig var hon, och hon är min första kärlek. Vi var aldrig kära, men hon är min första kärlek ändå. För det var hon som räddade mig när jag satte mig i snön med mammas mediciner, det var hon som ringde mig och grät och slutligen fick mig att välja livet. Det är hon som fortfarande ringer mig, hon som aldrig slutar kämpa för mig. Hon som alltid finns där. Nu finns det fler, men förut hade jag bara henne. Jag är skyldig henne livet. Det är sant. Jag är skyldig henne livet.

Jag blev sjuk, jag hittade fler vänner. Jag hittade min första pojkvän. Jag hittade M. Och här är jag nu, och vet inte hur jag ska beskriva mig själv. För jag tror man är den där man kommer ifrån. Jag kommer inte från någon plats, men jag kommer från mina människor, mina upplevelser. Utan allt det vore jag inte jag, och det är ju klyschigt men sant. Jag har en rad olika personlighetsdrag, men jag är fortfarande tillräckligt ung för att inte riktigt ha hittat alla ännu. Jag stapplar fortfarande. Speciellt nu, när jag inte kan hitta mitt hjärta.

Men det här är spillrorna jag minns av det som blev jag, och så presenterar jag mig själv.

388

Och:

Jag skrev ett långt mail till mamma och berättade hur det är och har varit. Sa att jag tar mig igenom det men att det är jobbigt, så jävla jobbigt.

Ni som har hängt här ett tag (<3) vet att jag och min mamma har en krokig historia. Vi har bråkat och skrikit och jag har hatathatathatat och velat bort. Hon är ett sår som fortfarande kliar och blöder och läker om vartannat.

När jag kuggade min första uppkörning sa hon att anledningen till att jag inte trivs i familjen är att jag misslyckas. Hon har skrikit att jag är värdelös. Hon har gjort väldigt många saker som jag har haft så oerhört svårt att förlåta och sluta vara bitter över.

Därför var jag nervös över svaret.

Svaret som blev:

du behöver inte be om förlåtelse för att du mailar. det är helt ok, mer än ok. jag är glad att du berättar. jag förstår att du inte vill prata i telefon. och jag blir så ledsen över att det blev så här. jag anade när du var hemma att allt inte stod rätt till men ville inte rota utan tänkte att du berättar om du vill och behöver. jag finns alltid här för att lyssna/läsa. att jag frågade hur det var att bo tillsammans berodde på min aning.

det går inte att leva med någon som ljuger. det förstör förtroendet och om det inte finns djupt förtroende är grunden väldigt svag.
du är som du säger stark och kommer att klara detta. din styrka beror på att du är klar som glas och vågar vara ärlig och svag och se det som sker i vitögat och sen inte ger upp.

självklart är du jätteledsen, tillåt dig att vara det. du och m har haft så mycket fint tillsammans också.
men det är samtidigt bra att det kan kännas ok i stunder. det är bra, vila i de stunderna.

Det är bra om ni kan skiljas som vänner, ovänskapoch bitterhet gör bara ont att bära på. Däremot så tycker jag att du kan vara lite tuff. Jag tycker nog att det är du som ska behålla lägenheten vännen! det är faktiskt du som har ordnat den genom dina kontakter. m gled bara med då.

Vill du inte bo kvar är det en annan sak [stycke om var jag kan vända mig om jag behöver ny bostad]

jag håller med dig om att det han gör är oerhört respektlöst, men ljuger man om ett så ljuger man kanske även om ett annat.

Om du vill så kommer jag ner till dig en vända det vet du! Det är bara att hojta till.

När jag läste det gömde jag mig i mitt täcke och grät, grät, grät. Jag gråter igen när jag läser, jag grät när en vän ringde och jag berättade om det.

Plötsligt får jag bekräftelse på det jag letat efter i hela mitt liv:

hon ser mig. hon ser att jag är stark, hon ser att jag har gått igenom svåra saker förut. hon finns här för mig

och för första gången på över en månad gråter jag av lättnaden,

mitt i allt det svåra gråter jag av lättnaden och mailar tillbaka och skriver

tack.