269

Och jag läser att varje kris tar ungefär ett år att repa sig ifrån och jag tänker på mitt liv och inser att ingen kris har hunnit gå över innan nästa tagit vid och ibland känns det bara så overkligt att jag någonsin ska klara av att bli lite mer stabil för jag

orkar vara glad i några dagar högst och sen faller jag,
faller så hårt och det gör så ont och i lördags:

helt plötsligt tappade jag fotfästet och grät i två timmar och det var inte en vacker gråt, ingen tyst gråt, det var snor som täppte till näsan så att jag inte kunde andas och det rann överallt och det var andningsorgan som inte visste hur dom skulle fungera längre och jag föll, föll, föll och hela tiden slog jag mig så hårt, så blodig och jag

dör.