615

det är bara det att jag inte orkar göra mig sårbar en gång till. inte igen vill jag se något brinna falna bli till aska.

gömmer mig i en person jag inte är. gömmer mig från allt. blir skälld på. gömmer mig mer blir skälld på mer bara för att jag är för trött. för trött för branden.

609

Censurerar hela den här historien. Den får inte plats.

Men såhär är det: bubbelgum och solrosor och hjärtat som slår fort och hjärnan som säger nej res dig upp lämna ifred låt det vara för din egen skull för dens skull för allas skull är det bäst att du bara går

och man TVINGAR SIG SJÄLV att lyda och sen känns allt bara bajs och man får skylla sig själv skylla sig själv skylla sig själv

(men jag hoppas verkligen att om jagvetintehurlänge säger vi hej och sedan blir allt bubbelgum och solrosor och att det får vara rent den gången)

(förlåt)

är bara så himla himla himla ledsen hela tiden

+ det är pisskallt ute så jag fryser ihjäl jämt och nej 2012 jag hatar dig hittills shape the fuck up please för jag står snart inte ut mer

607

Det här med att gråta i kollektivtrafiken
& det här med att inse att det bästa man kan göra för människor man älskar/bryr sig om är att bara lämna dom ifred

jag är så trött på det

605 (superlångt inlägg)

Allt som hände när jag inte skrev:

4/11

Jag gråter när vi lägger på för han är så långt borta. Han är hård och kall och fräser och jag vet varför han gör så jag vet exakt exakt varför han gör det men jag undrar om han vet det själv

sen kommer han hit och jag får svaret:

- jag behandlar dig dåligt just nu josefin, den enda anledningen till att vi funkat dom senaste veckorna har varit för att du har anpassat dig

- ja. så är det. skönt att du också ser det.

- ja, men jag vet inte om jag kan förändra det. jag vet inte hur man gör, jag vet inte vad jag vill, jag vill inget och jag vill allt och fan, jag älskar dig men jag tror fortfarande inte på tvåsamhet

och jag går sönder för jag kommer aldrig kunna räcka till för honom

10/11

Jag undrar varför jag fungerar så. Allt eller inget. Svart eller vitt. I min värld existerar inga gråskalor. Jag vill umgås varje minut eller inte alls. Ser jag en serie existerar inga andra, jag ser hellre om min series avsnitt sju gånger i rad än att låta något annat komma in. Jag diskar efter varje gång jag ätit i en vecka för att följande två veckor inte diska alls. Jag pluggar 16 timmar om dagen eller inget. Allting är så. Hela min värld. Antingen eller. Extremer åt båda hållen. Samtidigt är jag så uttråkande timid och tam. Jag beskrivs som "sävlig". Jag önskar så desperat att jag inte fanns.

12/11

Han är i stan men ringer inte mig han ringer inte mig varför ringer han inte mig

13/11

Jag hittar honom utanför min dörr när jag ska hämta posten. Förvånat frågar jag honom varför han inte ringt på, varför han inte kommit in. Han är liten. Liten i rösten och liten i kroppen och jag vill bara krama och säga att snälla var inte rädd, var inte rädd för mig jag vill dig inget illa

och sen världen som går sönder:

- jag vill ha en paus, jag måste få tänka, jag vet inte vad jag ska göra

- okej, men om det tar slut så är det bara en omformation på vår relation, bara så du vet

och jag vet inte kan inte skriva någonting för det värker i hela mig hela jävla jag gör så ont för fan det är inte rättvist, det är inte rättvist, fattar ni att det inte är rättvist. Jag VET att han älskar mig men är rädd för att släppa någon inpå livet och det är allt, det är hela problemet. Att han tror att livet måste vara hemskt och därför skjuter bort alla som försöker motbevisa honom.

Jag lovar att han får duscha hemma hos mig medan jag åker till festen jag ska på, vi kramas i tio minuter och han viskar du är så fin in i mitt snagg. När jag kommer hem har han lämnat en lapp på mitt golv:

Du är verkligen världens bästa. Du har ett fint hjärta och är så klok och vettig. Allt kommer att bli bra

och jag tänker om du bara vågade lite skulle allt kanske kunna bli bra för dig med

23/11

Jag fyller år imorgon och han skickar sms som gör ont och har glömt att jag fyller år imorgon.

29/11

Allting jag attraheras av kan sammanfattas i en person. Victor. Victor Victor Victor. Någon med en jävligt olycklig sida, som är öppen men kritisk, som kan ha nagellack, som skrattar i falsett och jag tänker fan. Fan, för jag tror inte att han vill ha mig längre.

29/11 (igen)

Han ringer mig med sorgsen röst, säger att han mår sådär och när jag ber honom att gå djupare in på det skjuter han det sig ifrån det, äsch det är ingenting nej jag lovar det är verkligen ingenting. Kapitlet Victor är långt och komplicerat och det måste censureras här. Jag kan rea ut min egen själ, men inte hans. Det jag kan säga är att jag pratade länge, länge med min kära K som också känner honom. Hon såg på mig med dysterhet och sa att någon borde tvångsinlagt honom för längesedan. Att det inte finns något hopp. Inget hopp. Och jag älskar honom så.

6/12

För första gången på en hel vecka tar jag mig ut ur lägenheten. Jag kämpar mig till ica nära:t, där allt är superdyrt och man skäms över att köpa godis/chips/glass för personalen känner igen en. Luften tvingas in i min mun; blåsten andas åt mig. Jag slås av en överväldigande hemlängtan och låtsas förvirras av det. Jag står på platsen som är mitt hem mer än någon annan plats varit. Inte bara staden, utan platsen. Precis just där innan korsningen. Trähus och den minsta tänkbara parken där stadsdelens alla fyllon kommer på utflykt. Studenter som cyklar, barn på väg hem från skolan. Jag trivdes i min förra lägenhet också, men stadsdelen var tom på liv. Här andas jag ut samtidigt som ordet hemma liksom stämplas rakt in i mitt bröst. Precis där står jag och jag längtar hem utmattande mycket men egentligen vet jag EGENTLIGEN vet jag att det är honom jag längtar efter.

10/12

Hela november försvann i en sjukdimma. Den jagade mig till pappas lägenhet där jag smärtsamt tvingades inse igen igen att pappa aldrig kommer vara just precis det. Han är en person men ingen förälder och jag undrar i vem av oss det gör mest ont. Veckan efter min födelsedags/sjukvisit hos pappa kom hela hysteriska familjen (inklusive morbror, exklusive mormor och morfar) till min stad. Dagarna innan fyllde jag med telefonsamtal där jag försökte förklara att jag är sjuk, att jag sover hela tiden och inte kommer vara en bra värdinna. Att jag inte orkar göra massa saker. En tripp till skolan för att träffa studievägledaren gjorde mig så fullständigt utmattad att jag sen sov efterföljande eftermiddag, kväll samt natt. Desperata samtal i syfte att få förståelse. En subtilt men högljudd vädjan om att låta mig vara som mötte stängda öron. Dom kom ändå, så klart. Med stora paket (vilka jag är mycket tacksam över) och skrik in i hjärnan, jagandes min tacksamhet och kärlek. Och jag orkar inte. Jag orkar inte ha den här familjen.

Jag är egentligen så trött på att skriva om min familj. Jag är så trött på att skriva om min kropp som faller samman. Jag är så trött på att skriva om att inte ha några pengar. Jag är så trött på att skriva om att vara ledsen. Jag är så trött på att skriva om att missa allting på grund av en sjukdom. Jag är så trött på att skriva om att hata sig själv. Jag är så trött på att skriva om en Victor som försvinner bort från allt (livet sig själv mig mig mig). Jag är så trött. Jag är så fullständigt outhärdligt trött. Jag vill inte längre. Jag vill inte ha det här livet som tvingar mig att skriva allt i svart. Jag vill inte skylla ifrån mig. Jag vill inte vara jag. Jag vill inte vara personen som skriver en blogg om allt det svarta. Jag vill inte vara personen som börjat varje mening i detta stycke med ordet jag. Jag vill inte vandra världens alla gator i mina skor. Jag vill inte ta mina mediciner. Jag vill inte undra om jag är fin. Jag vill inte strunta i att tänka på framtiden eftersom jag vet att den är för stor för farlig. Jag vill inte leva i en tid som bereder mig att misslyckas i den. Jag vill inte.

13/12

Jag ser den här scenen för tusende gången:

och jag känner ingenting för Brittany och Santana men ändå gråter jag tills mina ögon är rödsprängda, precis som varje gång gråter gråter gråter jag

och jag undrar

jag undrar när jag ska våga berätta för henne vad som pågick i mig alla dom där åren och jag undrar när jag ska bli tillräckligt fri från frikyrkobojorna för att våga berätta för människor jag vet inte bryr sig

och jag gråter för det är ingen stor grej, inte egentligen, men i mig växer det och jag hatar mig själv, jag hatar mig själv så jävla mycket för att jag är så feg att jag inte kan berätta för min bästa vän att jag varit elak mot henne som försvarsmekanism, jag hatar mig själv för att jag inte kan acceptera mig själv samtidigt som jag skriker för andras rättigheter

och jag tänker på det här:

högstadiet och alla tjejer i min klass var kära i vikarien David. Han körde en ljusblå volkswagen och var liksom..19 och rätt snygg

alla tjejer var kära i honom och jag längtade också alltid efter en vikarie men hon hette inte David

och sen det långa kapitlet då jag fick min första pojkvän men bara kunde prata om henne, S, och han som blev ledsen för att han aldrig var nummer ett. Hur mina fingrar darrade när jag satt på tåget mot henne, hur hela min mage vändes utochin när vi äntligenäntligen kramades, hur vi sov i samma säng och jag bara ville närmre, hur jag lekte med hennes hår och önskade att jag kunde vara med henne alltid, hur jag såg min framtid i hennes ögon

hur hon var min första kärlek och första vän och hur jag inte förstod skillnaden och hur jag lurade mig själv att tro att jag inte var så fel som dom sa i kyrkan

hur ont det gjorde i mig när hon kysste min pojkväns bästa vän: hur jag önskade att det skulle göra ont i henne också: hur ont det gjorde i mig när hon sa att hon var glad över mitt och hans förhållande

hela det långa kapitlet: tre år av undertryckt trånande samtidigt som min klass alltid sa homoskämt om mig

och så gymnasiet och jag sa nåt om en tjej jag sett som jag ville hångla upp och alla runtomkring blev tysta och jag sa att men sånt tänker ju alla, ni vågar bara inte erkänna det, jag är straight jag är straight JAG ÄR STRAIGHT, men dom tänkte inte så för dom var faktiskt straight

och homoskämten som aldrig någonsin tog slut och det präntades in att det är fel att det är fel att det är fel och även om jag aldrig trodde på det så visste jag att jag var fel.

14/12

Jag vill byta ut mig själv. Det är ingen hemlighet, alla vet om det. Jag vill inte vara jag. Det är ett faktum jag desperat vill tatuera över hela mig för jag vet inte vad jag ska göra med det. Det är vad jag vill mer än något och det enda jag aldrig kommer kunna göra. Jag är hopplöst jag. Jag är onödig och awkward. Jag har inte tillräckligt fina kläder, lyssnar inte på tillräckligt bra musik, har dålig filmsmak, läser för lite, är för oambitiös, äter dåligt. Listan fortsätter in i evigheten. Jag vet ingenting bra om mig. Jag vet ingenting, ingenting, ingenting bra om mig. Därför vill jag byta ut mig. Jag ser ingen framtid i den här kroppen, med den här själen hjärtat hjärnan.

17/12

Jag skriver ett långt brev till Victor (som jag fortfarande inte riktigt pratar med). Det handlar om att växa upp och ta ansvar. Det handlar om min bottenlösa kärlek till honom. Det handlar om att se framåt med glädje och ge sig själv en ärlig chans att bli glad. I det skriver jag att jag tror att alla kan bli glada, stabila och tillfredsställda och jag vill bara hånskratta åt mina egna ord för jag tror ju inte alls på det. Jag tror inte på det för mig. Jag tror inte att jag kan bli glad, stabil och tillfredsställd. Jag tror att det här är livet såsom det är. Det har ALLTID ALLTID ALLTID varit såhär och varför skulle det ändras? Ett liv som från början varit fyllt av kaos vet inget annat.

Det värsta är att det inte är bara mig det rör. Jag tror det om honom också. Det är det värsta, värsta, värsta och jag fylls av självhat av att bara snudda vid tanken men den här hösten, det här livet, handlar om att vara rotlöst ärlig och det är sanningen: jag tror inte att han kommer bli glad, någonsin. Jag tror att han kommer att fortsätta fälla krokben för sig själv. Jag tror att han kommer att växa upp och bli precis lika rastlöst olycklig som min pappa. Det värsta, värsta, värsta. Jag älskar honom uppslitande mycket och jag ser inget hopp för honom. Jag avskyr mig själv för det.

18/12

Går på julfest i favoritkollektivet, drar in min lesbiska kompis i ett rum och låser dörren. Öppnar munnen men ingenting händer. Öppnar munnen igen och jag berättar allt. En förlösande första gång, ett första erkännande. Hon säger fuck them all och kramar mig hårt

senare på kvällen berättar jag för E, hon svarar bara haha jag vet?

och trots att jag igen igen råkar dricka en öl för mycket liksom flyger jag hem. Allting blir så mycket enklare om man bara är ärlig.

När jag sitter i kollektivtrafiken ser jag honom: det där håret dom armarna. Jag smyger fram, sätter mig bredvid och viskar ett hej. Han är fullare än jag någonsin sett honom. Han smeker min tumme och viskar: jag vill dig bara väl. Det är därför. Jag vill dig bara väl. Jag går av och väntar på gråten, den borde komma, det borde göra ont men det gör inte ont. Det gör inte ont alls. Jag vet varför han inte kan. Jag vet att han älskar mig. Jag vet att varje andetag han tar bara är en väntan på döden.

18/12

Jag undrar vad det är för gift jag planterat i mig själv. Varför jag är sådan här.

19/12

Mest av allt undrar jag hur jag lyckats få så fina relationer när jag ser mig själv med så svarta ögon. Dom säger att ingen kan älska en om man inte älskar sig själv, men det är inte sant. Jag har många som älskar mig. Jag tänker inte gå in på varför då det bara kommer få mig att ifrågasätta kärleken jag ändå får. Min poäng är att jag inte älskar mig. Jag känner ingen kärlek för mig. Ingen alls. Ändå har jag människor som älskar mig. Är jag manipulativ eller har jag bara råkat få världens mest lojala människor som mina vänner?

29/12

Jag är inte färdig med honom. Jag kommer aldrig att vara färdig med honom.

Jag är bara färdig med honom på..det viset. Jag orkar inte ha honom som min. Jag orkar inte ta det ansvaret. Jag borde vara uppslitande ledsen men jag är mest lättad. Vi är vänner, bra vänner, bästa vänner, och det känns rätt. Det är konstigt för han har varit min största (besvarade) kärlek. Ingen har fått mig att nå sådana höjder. Ingen har älskat mig så.

Jag har aldrig trott på kärlek som händer samtidigt som ögonen möts. Aldrig någonsin, men med honom var det så. Vi rusade framåt i ultrarapid. Jag blev förälskad då han skakade min hand och sa sitt namn, kär första gången vi sågs ensamma och jag visste att jag älskade honom den fjärde gången han sov hos mig. Det var explosivt och jag har aldrig upplevt något större. Aldrig upplevt något renare. Med honom var allt enkelt och jag borde kliva ur det här tåget i bitterhet, men jag kan inte det för jag vet att ingenting handlar om något vi gjort fel. Jag vet att vi hade varit ihop alltid alltid alltid om han bara hade varit frisk. Det finns ingen att skylla på. Han behöver mig på ett annat sätt än som flickvän och jag orkar inte ta flickvänsansvaret, det är för tungt. Det är för tungt. Jag känner ingen sorg. Jag är glad att vår relation fick vara ren och fri från anklagelser. Jag är glad över honom för utan honom hade jag inte vågat se ut över fälten, havet, jag hade aldrig vågat se stjärnorna utan honom. Jag kliver ur det här och jag vet att jag gjorde vad jag kunde men att det inte gick. Att han älskat mig nog för att ge allt han tycker är fel en chans. Att han inte längre vågar, men att han vågade en gång och att det är en kärleksförklaring som räcker tillräckligt långt.

Ingenting är någons fel. Jag önskar honom allt det bästa i livet. Allt, allt, allt det bästa. Jag önskar honom guld och gröna skogar. Jag önskar honom öppenhet. Jag önskar desperat att han ska våga låta människor komma läskigt nära. Jag önskar oss livslång vänskap.

Men var jag än åker, vems skor jag än tar på mig kommer detta alltid vara heligt för mig:

Jag tror inte på att kärlek gör en människa lycklig. Men jag vet vad vi har. Jag vet vad vi haft. Vad som än händer kommer det alltid, alltid, alltid vara heligt för mig. Med honom fick jag..inte allt, men honom. Och det räcker.

Jag kommer alltid att vara hans vän.

12/1

Träffar en kompis och fikar. Hon är ihop med en kille som spelar i samma band som Victor och dom sågs på nyår (hon och Victor alltså). Hon berättar att han hade börjat prata om mig, frågat hur det var med mig och sen sagt:

- jag älskar henne fortfarande. Det handlar inte om det. Jag älskar henne och jag fortfarande är kär. Jag kan bara inte. Jag tror att hon kan vara gladare utan mig som sin pojkvän och jag tror inte på tvåsamhet som institution. Men jag kommer alltid att älska henne. Jag kommer alltid att älska henne, var så säker.

när hon berättar det faller det som en sten från mitt bröst. Jag har vetat det hela tiden, men det är skönt att få det bekräftat. Han älskar mig. Jag kan aldrig förändra honom och jag är lättare utan det omfattande Victor-ansvaret. Jag blir inte desperat, vill inte ringa och fråga vad i helvete det är som är fel på honom, varför han inte bara kan vara med mig om han älskar mig. Jag vill låta allting vara. Jag vill bevara det där heliga i mig, i mitt hjärta, och aldrig låta det förändras.

Jag älskar honom också, men inte så. Aldrig mer så

och jag är faktiskt okej med det.

23/1

Jag är ledsen att jag lät det gå så lång tid innan jag berättade det här för er. Jag var tvungen att ta det i mig själv, i mitt eget huvud. Jag hoppas också att ni förstår att jag inte känner någon sorg över vad som hänt. Victor är psykiskt sjuk och därför stänger han in sig i sitt huvud. Han stänger ute alla som försöker komma nära. Jag har fått höra mer än någon annan. Till mig har han berättat hemligheter ingen annan fått höra. Till mig har han varit bekväm nog att komma när han har varit panisk och till mig har han viskat att han fortfarande vill dö. Jag tänker inte berätta hans historia, det är fel, men alla har svikit Victor. Alla han sträckt ut händerna till har svikit honom. Det är hemskt och därför kan han inte lita på mig. Jag förstår honom. I allt han gör förstår jag honom.

För mig känns det så oerhört skönt att vårt förhållande fick vara vackert och fint från början till slut. Att ingen har svikit den andre. Att vi båda vet att vi älskar varandra och det som varit. Att vi som par är över men att vi som vänner finns kvar. Det känns bra i mig.

Jag är också väldigt stolt över mig själv. Nog för att varje historia är sin egen och att det därför inte går att göra några jämförelser, men jag har vuxit så mycket. Trots all mitt självhat så har jag vuxit i mig själv och blivit en större person. Självklart har jag varit väldigt, väldigt ledsen över att jag och Victor inte kunde vara för alltid och alltid och alltid när jag vet att det hade gått om han inte varit så sjuk, men jag har genom hela processen hållit mig någorlunda sansad och logisk. Jag ser det fina i att kunna gå ur ett förhållande som borde varit så mycket längre än det blev men att vara tacksam över det som ändå var. Jag är tacksam för allt han lärt mig, för att han hjälpte mig att ta ansvar över mitt eget liv när jag fastnat i stackars mig-spiralen. Jag är tacksam för att ha fått komma honom så nära. Jag är tacksam för att alla kvällar nätter dagar jag fått ligga bredvid. Det finns ingen vrede, bara tacksamhet över det som varit och en stillsam insikt om att det inte blir mer. Förra gången ett förhållande tog slut kunde jag inte ta det såhär. Nu är jag mer jordad i mig själv, jag vet att jag har ben att stå på och att benen är mina. Jag vet vad jag har. Jag kan mer om mig själv.

Och jag har ju inte förlorat honom. Inte egentligen. Därför är det enkelt. Jag väntar hela tiden på slagen, på den stora stora sorgen som borde komma men den kommer inte. Jag är lättad och glad i det här beslutet. Det känns bra i mig.

604

Nä, man vill ju inte vara helsvart ens i ångestbloggen. Den här helgen har jag sysselsatt mig med bra grejer. I fredags var jag på fest och var svintrött, så jag gick till en pub istället (ja det är väl helt logiskt). Där var det trångt och jag satt antingen på mina knän eller på min ena skinka. 99 problems and a chair is one. Slapp vakna ensam på lördagen, vaknade dock tidigt och åkte till en skivaffär och såg ett band spela tre fina låtar. Visade sedan Doctor Who för mitt sällskap meterologen, som gillade det!!! Mycket glad över detta faktum. På lördagskvällen var jag på fest i favvokollektivet, det var nice, och sen på svartklubb och det var också kul. Dansade fuldans, hade samtal som lättade hjärtat lite och kissade bakom en bil. Hipp happ hade många timmar sprungit förbi, utan att jag köpt en veganburgare för det ringa priset av trettio kronor (fortfarande lite bitter över det) och upptäckte att jag tappat bort min mobiltelefon och istället för att leta sjönk jag bara ihop i en mörk skrubb och lät någon annan söka efter den. Den upphittades (hurra), vi sprattlade iväg till kollektivtrafiken och där blev jag ledsen över något jag nu verkligen inte minns. Har för mig att det var nåt om ett objekt som dog? Var verkligen treårsledsen med putande underläpp, men fick höra att det var "gulligt" så skit i det. Kom sen hem och sa min morfar är död men min biologiska skit"morfar" lever och jag förstår inte det och däckade sen. Charmigt. På söndagen åt jag en miljard mackor med jordnötssmör, såg doctor who, läste liv strömqvist (huuuur stavar hon sitt namn? stör mig på alla kv/q/qui/qvistar) (yeah that's right i'm talking to you mrs J!). På kvällen var jag hos min icke-spanjorska, åt chips, pratade om tv-serier och politik och hej och hå och såg film. Det var fint! Jag gillar henne.

(och hela tiden inuti: ångesten som skakar om mig skakar om mig och jag gör allt det där jag gör allt men hela tiden inuti: ångesten som skakar om mig som inte tillåter mig att delta)

603

Jag läste inte min förra kurs. Jag var för sjuk och istället för att gå på föreläsningar låg jag i min säng och trodde att jag skulle dö. För att fortsätta få pengar från csn måste jag fixa så att jag får reducerad studietakt (orkar inte förklara vad det är) och jag har tagit första steget i det fixandet men orkar inte ta nästa. Orkar inte heller gå in på csn:s hemsida och lämna studieförsäkran för den här terminen.

Idag började min vårtermin, men jag trodde att det var på måndag den började så jag var inte där. Och jag orkar inte köpa kurslitteratur och kompendium och vara duktig. Jag orkar inte. Jag älskar min utbildning och jag SKA gå färdigt den men just nu bara orkar jag inte. Jag vill ta en paus från allt.

Min kropp mår dåligt och igår åt jag chips till middag. Den mår sämre idag. Jag kan inte ta hand om mig själv.

Jag har inte hämtat posten på över en månad. Mitt postfack är fem meter från min dörr.

Jag sover skitdåligt.

Folk säger att man ska se positivt på livet och tillåta sig själv att vara glad. Jag vet inte hur man gör det. Jag får ångest för dom allra minsta sakerna och jag är patetisk, patetisk, patetisk.

595

Jag hatar mig själv så mycket att jag inte vet hur jag ska kunna fortsätta andas.

594

Alltså. Nä. Nu får ni muntra upp mig.

Mitt liv faller fucking samman. Min familj är som den är, jag orkar aldrig ta hand om mina vänskapsrelationer, jag ser på medan Victor försvinner bort från allt, min hälsa tog jag upp i förra inlägget och nu till min ekonomi.

Jag är student. Min inkomst är 8000 kronor. Jag betalade just drygt 6200 kronor i räkningar. Det är december = julklappar ska köpas. Jag börjar få slut på mat och måste därför storhandla. Jag kommer antagligen behöva betala pyskologavgifter snart, vilket kommer vara minst 1200 kronor. Mina mediciner börjar ta slut, jag måste köpa nya. Därtill behöver jag inhandla ledstöd (vet inte vad det heter? såna blå saker man har kring sina leder för att stärka dom) eftersom mina fot- och handleder fungerar allt sämre. And on it goes..

Synd att alla mina kompisar bor så stadigt, annars skulle jag tvinga någon att flytta ihop med mig. Jag älskar min lägenhet så jävulskt mycket, men jag har uppenbarligen inte råd med den.

Sånt jävla hurra över livet just nu! Fan.

Så. Ja. Muntra upp mig. Hit me with your best shot. I neeeeeed yoooouuuu.

586

Just nu vill jag bara fly. Jag vill till ett annat land, där ingen känner mig. Jag vill skapa om mig. Göra en ny version. Den behöver inte ens vara bättre, bara den inte är..det här. Jag vill glömma och glömmas. Och så vill jag festa. Hårt.

Jag vet inte hur jag ska kunna stanna kvar i det här. Jag vet inte hur jag ska kunna leva med att vara jag.

Om jag fyller bloggen med meningslösa men ändå "bra" anekdoter kanske mitt liv blir lite lättare att andas i

Efter att ha genomfört quizet tillsammans med Klassbästa och svarat "Metallica" på alla frågor vi inte kunde gick jag till ica några minuter innan dom stängde. Den sista öppna timmen där är den bästa, för då säljer dom ut det som bakats under dagen till fantastiska priser. Köpte således en (SJUKT GOD) limpa för åtta kronor. Kan inte äta något annat nu.

Gå och dö jävla horliv.

(Hora är inget skällsord, det är en ofta marginaliserad yrkesutövare som har all rätt till förståelse och omtanke. Kom ihåg det, barn.)

582

Möglande diskberg, orkar inte diska den.

Sex långa kapitel kurslitteratur till kursen som tydligen är riktigt, riktigt jobbig, dom flesta klarar inte tentan samt den viktigaste kursen på er utbildning, lär ni er inte dom här begreppen kommer ni aldrig att kunna arbeta inom området, orkar inte läsa.

Klädhögar och gammal post överallt, orkar inte plocka undan.

Toalett som inte städats på tre veckor, orkar inte rengöra.

Quizkväll med vänner om en halvtimme, ligger i pyjamas i sängen.

Hela tiden: malande tankar om att jag inte förtjänar allt det här. Dom här människorna, det här sammanhanget, betygen som fick mig in på det här programmet, den här fina fina lägenheten i det bästa bästa området, den här kroppen. Jag kan inte förvalta det, jag bara slösar bort mitt liv, jag bara ligger i sängen och ser dagarna fucking gå och vet: det här är mitt val. Jag är orsaken till min passivitet, jag skulle kunna välja att gå upp ur sängen och bara GÖRA allt det där och jag vet att jag skulle må bra av det men jag orkar inte. Jag bara ligger kvar. I en orkeslös bubbla jag inte vill vara i, med sprängande tomhet jag inte vill ha och jag vet att makten ligger hos mig, jag är så oerhört priviligerad och jag slänger bara bort det. Jag förbrukar allt förtroende. Jag bränner mina broar. Jag är på god väg att bli en riktigt dålig människa och jag har bara mig själv att skylla.

I helgen skulle jag ha åkt till staden där största delen (alltså två/tre (beroende på hur man räknar) personer, lol) av min familj bor. Jag tänkte umgås med dom och med vännerna jag har där. Jag hörde av mig, sa det är 95 % säkert att vi kommer! men det blev inte av. Pappa ringde mig klockan åtta på fredagen och frågade om jag skulle komma. En vän hörde av sig idag och undrade varför jag inte kommit. Jag ignorerar, struntar i att svara på sms, är exakt den vännen man inte vill ha. Sådan är jag och det känns för jävligt. Jag orkar inte ta något ansvar, jag orkar inte vara bra och snäll och sedan gnäller jag för att jag inte är bra och snäll. Jag är så otroligt jävla trött på mig själv, jag vill fan bara slänga mig i papperskorgen och..slippa mig.

I söndags var jag och Victor på (ocreddig) restaurang och han sa då att om han innan sin födelse fått välja mellan att leva eller inte hade han troligtvis valt bort det. Han menar att nu fick han inte det valet och får därför göra det bästa av sitt liv, men att han inte kan se meningen i att leva. Jag känner ungefär samma sak. Det är för svårt. Samtidigt är jag extremt rädd för döden, vill inte tänka på det där stora svarta okända som onekligen kommer närmare för varje dag. Men ändå. Jag ser inte varför man ska leva, förlåt men jag gör faktiskt inte det. För andra som kan njuta av det och tycka att det är fint och meningsfullt: självklart! men för mig? Nä. Mitt liv hittills har varit en kamp för att överleva och jag ser inte hur det skulle kunna sluta vara så. Jag har så otroligt mycket fint I mitt liv, men själva livet i sig..nä. Det fungerar inte. Jag fungerar inte i det och jag kommer fortsätta kämpa för att dra nästa andetag och nästa och nästa och till slut kommer jag inte andas längre och hela mitt liv kommer ha varit en instabil kamp.

Nu blir det väldigt förvirrat här, men jag fortsätter ändå.

Vi pratade mycket om att vara stabil, vad det är som gör en människa stabil eller instabil. Victor tyckte att stabiliteten finns även i faser där man gör till synes instabila val, vad jag tycker vet jag inte riktigt. Vi enades iallafall om att jag är en instabil person, Victor med blicken vänd bort och genom meningen alltså för att vara ärlig, du är inte så stabil men samtidigt får ju jag se mycket mer av dig än av andra och jag genom att referera till mig själv som detta paket av kaos. Det är lite så jag känner. Andra människor ser på sitt liv och ser en genomgående röd tråd, kan liksom se ett grundjag. När jag ser på mig själv och mitt liv har dom enda konstanterna varit tvivlande och ledsen. Samtidigt vet jag att jag inte kan se rationellt på något, alla känslor jag känner upplever jag som eviga.

(ÅH GUD JÄVLA SJÄLVCENTRERADE MÄNNISKA, LYFT BLICKEN AND GET OVER YOUR FUCKING SELF)

Önskar lite att någon skulle droga ner mig i fem månader för jag har ingen lust att leva genom vintern. Jag vet att jag måste ta den här kampen, att jag måste gå i terapi men jag orkar inte. Jag orkar inte kämpa mer, jag tycker att jag gjort det tillräckligt. Det borde vara nog.

Mitt mål med samtalsterapin är att lära mig att hantera mina känslor. Jag har inga lyckokrav, jag vet att livet inte är sådant. Det kommer med all säkerhet komma fler liknande perioder där jag inte vill längre. Jag har (nog) många år kvar att leva och det kommer hinna hända mycket, både bra och dåliga saker. Därför försöker jag att inte vara naiv och tänka att om jag bara genomgår den här perioden kommer jag att bli lycklig sen. Det är inte vad jag vill. Jag vill kunna gå in i en sån här period igen och kunna hantera det. Jag vill kunna se på mina känslor och veta att det är övergående, att mina broar inte är brända, att det fortfarande finns en kärna av trygghet och stabilitet. Jag vill inte göra som jag gör nu och ge upp så totalt. Jag har slutat sova, slutat äta, typ slutat plugga och framför allt har jag slutat ha roligt. Alla gånger jag festat dom senaste två månaderna har jag skrattat pliktskyldigt, druckit utan mening och mål och slutligen tröttnat och gått hem utan att säga hejdå till någon. Några gånger har jag blivit för full, somnat på toaletten på en hemmafest eller gått av fem hållplatser för tidigt för att spy på vägen hem. En gång kom Victor hem och hittade mig avsvimmad i duschen. Jag hade lämnat toalettdörren öppen, dragit igen duschdraperiet och svimmat med ena handen utstickandes så det första han såg var min hand. Det är inte så jävla stabilt gjort. Terapin går jag för att bli stabil men jag vågar inte tro på att det är möjligt för mig. Jag har liksom alltid utagerat mina känslor utan hinder. Har aldrig ens haft några hinder.

Fan jävla jag.

Det jag egentligen tänkte skriva i det här inlägget var att min pappa skrev ut min systers inbjudningskort till hennes bröllop på sitt (alltså pappas) jobb förra veckan. Hans kollega kom fram och sa typ åh ska din dotter gifta sig vad rooooligt, varpå pappa svarade att han inte tycker att det är så kul: hon är bara sjutton..men vad ska man göra, vi var ju tvungna att tillåta det..ja och så har dom ju bara känt varandra i några månader också, men hon hotar med att säga upp kontakten med oss om vi inte låter henne gifta sig...så det är ju en lite jobbig situation...

sen höll han på så resten av arbetsdagen. Precis innan han skulle åka hem gick han förbi hennes skrivbord och berättade att han skämtat, att min syster är ganska långt från att vara tonåring och varit ihop med sin blivande man i sex och ett halvt år.

Pappa är ganska rolig och jag ser fram emot att få inbjudan till mitt enda syskons bröllop. Det blir nog en fin dag.

581

Jag tröttnar också på mina ledsna inlägg. Jag förstår om ni slutar läsa, jag hade gjort det för länge sedan. Jag är för ledsen. Det är varken givande eller underhållande.

Igår tänkte jag att det här kanske är en av mina mest utvecklande perioder. Jag går på djupet in i mina känslor och jag kämpar kämpar kämpar och kanske kommer det något bra ur det. Kanske kommer jag se tillbaka och vara en större människa. En jag vill vara. Jag hoppas att det är så, men jag vet inte om jag tror på det.

Förra lördagen satt jag i en hållplatskur och skakade av gråt. En av mina tryggaste människor kramade, höll min hand och bara lyssnade. Vi vet varandras hemligheter och hon smsar mig idag:

Jag saknar dig min lilla majs!

- Jag saknar dig med åh tänker på dig konstant. Förlåt för att jag inte hört av mig men jag har mått piss den här veckan och då känns du läskig, du vet för mycket, kan se för mycket. Vill liksom bara hålla fasader av glad uppe för det som är i grunden är för fult för att visa upp.

- Eh konstigt sms ångrar det nu. Oroa dig inte, jag är okej egentligen. Jag tycker mycket om dig.

- Jag förstår precis vad du menar, du behöver absolut inte be om ursäkt. Du är alltid viktig för mig.

och jag undrar hur jag kan känna mig ensam när jag har inte bara en utan flera sådana vänskaper i mitt liv. Hur jag kan känna mig så bottenlöst ensam, ful och oviktig. I mitt huvud snurrar hela tiden tankar om att vara sekundär. Jag tror konstant att jag bränt mina sista broar nu, förbrukat mina sista chanser, att ingenting längre finns att tillgå. Jag skäms över min upplevda ensamhet och undrar vad någon som är ensam, verkligen ENSAM, skulle tänka om det här inlägget. Jag är inte ensam. Jag känner mig ensam.

Igår skrev jag ett långt och uttömmande mail till mamma. Det handlar om hur jag känner och hur den här hösten varit. Jag har skrivit att jag varken sover eller äter och att min livslust är borta. I det sista stycket ber jag om pengar och det är hela anledningen till att jag vill skicka det där mailet. Jag vill inte skapa förståelse, jag vill inte att hon ska veta något om mig. Jag vill ha ekonomiskt stöd. Därför tvekar jag på att skicka det. Jag har helt fel motiv och jag tror inte att det där mailet kan leda till något bra.

Jag har gett upp om min familj otaliga gånger, men inte förrän nu har jag gjort det på riktigt. Många gånger har jag gråtande skrivit att det är sista gången, att jag inte bryr mig längre men det har inte varit sant. Det har skrivits i bitterhet och oändlig sorg och på något vis är det att bry sig. Det är att bry sig som fan. Jag känner inte längre någon sorg över att det är som det är. Vi har skitiga relationer och dom kommer aldrig att bli bra. Jag är inte intresserad av att reparera något längre. Jag förstår vad som hänt oss. Jag är färdig. Om jag skickar ett mail som handlar om denna botten jag hamnat i kan allt det där förstöras. Jag vill inte bygga upp något hopp. Samtidigt behöver jag ju pengarna.

Jag läser det här och nickar:

"Har jag berättat om mina galenskaper? Det har jag säkert. De där nätterna. Omkringvandrandet. Då, när jag förlorar förståndet, medvetandet. Det är svårt att beskriva, svårt att inte förminska genom ord. Därför har jag inte skrivit någonting ordentligt, inte ett enda ord på flera veckor. För det går inte. Jag vill inte minnas den där tiden som okej när den inte var det. Jag vill inte minnas den där tiden som hanterbar för det var den inte heller. Jag kunde inte hantera den, och kanske var det därför jag försvann så länge.

*

Hösten bestod av djupare dalar och lägre toppar. Kanske inga toppar alls när jag tänker efter. En höst då sådant som en gång gjort mig glad inte berörde mig alls. Då jag varken längtade eller saknade, trots att jag säkert sa det ibland. Jag sa säkert att jag saknade ganska många människor. Jag är ledsen om jag sa det. Jag saknade inte någon.

*

Skrattade jag? Grät jag? Jag minns inte. Jag vet bara att jag inte ville längre. Jag ville verkligen inte längre."

Det där om att inte vilja. Det är precis det jag upplever. Jag vill inte. Jag ligger i sängen till sex på kvällen och är inte intresserad. Ser på andra som lever och kan inte identifiera mig. Jag andas, jag kissar, jag gråter och jag lever mindre än någonsin. Så som jag minns det har jag tidigare känt mina känslor explodera i kroppen och jag har tänkt att jag känner allting tusenprocentigt och det kanske är svårt men jag lever iallafall. Nu imploderar jag istället och jag lever inte alls. Jag är ambitionslös, kraftlös, viljelös. Helt oförmögen att göra någonting. Det gör ont i mig. Det gör så förbannat ont i mig.

Nu ska jag på maskerad och låtsas att jag är lycklig.

P.S Ibland är jag rädd att någon av mina kompisar eller bekanta ska hitta den här bloggen. Det skrämmer fan skiten ur mig. Samtidigt vill jag vara öppen och utan gränser, men ändå. Det läskiga är väl kanske att någon kan sitta mittemot mig och dricka öl och veta allt det här utan att jag vet om det.

579

Igår:

Jag sitter och "skriver tenta", vilket innebär att jag slösurfar medan mitt hem och min hygien förfaller. Det är lika bra. Plötsligt ser jag ut genom fönstret och inser att alla träd är nakna. Löven är en brungul sörja på marken och jag undrar varför vi utsätter oss för det här. Jag orkar inte se allting dö varje år. Det spelar ingen roll att det så storslaget börjar leva igen, för det dör ändå. Varje år. Och varje år häpnar jag samtidigt som jag missat det fina i hösten. Jag har inte gått några långpromenader genom skogen. Jag har inte plockat svamp, förvisso skönt eftersom jag hatar att plocka svamp, men ni förstår. Den här hösten har gått förbi mig totalt. Jag har varit för ledsen för att orka uppskatta den. Jag har varit för ledsen för det mesta och även om jag skriver mycket här så har jag inte kunnat skriva det. Jag har många utkast som handlar om det. Som handlar om hitta sig själv gråtande överallt. Som handlar om hålen och alla frågor. Hur oändligt ont det kan göra. Hur oändligt ont det gör. Jag har inte orkat. Jag orkar inte.

Jag var i samtalsterapi i tisdags. Det var ett inledande samtal och jag fick återigen gå igenom mina problem. Jag grät när jag berättade om hur det känns nu. Att jag är onödig. Att jag inte tillför någonting. Att jag oftast stannar hemma eftersom jag tycker mig vara fel och i vägen. Att jag när jag umgås känner mig nervös och bortgjord. Att jag är lat. Att jag inte orkar någonting. Att jag inte riktigt vill leva, just nu. När hon frågade mig frågor om min historia rabblade jag det oberört. Jag kan berätta det för vem som helst, det spelar ingen roll längre. Det är färdigältat. Vad som har hänt är ingen sorg för mig, sorgen ligger i vad det har gjort med mig. Personen jag blivit efter alla dessa år.

I slutet av timman frågade hon mig om jag har självmordstankar. Den frågan var läskig, inte för att jag har tankar på att ta mitt liv utan för att hon formulerade det läskigt. Det blev påtagligt nära. Det finns många människor som planerar sin död. Jag har varit en av dom, men jag är inte där längre. Jag upplever mig vara nära botten just nu, men jag är inte där. Jag vill leva. Jag vill faktiskt leva. Jag vill bara inte leva såhär. Jag vill bara inte känna såhär, såsom jag gör.

Efter samtalet kände jag mig fysiskt lättare. Det var otroligt skönt. En undran stannar dock kvar i mig. Jag undrar om hon tror att jag är psykiskt sjuk. Jag undrar om jag är psykiskt sjuk. Jag tror inte det, jag tror att jag mest är mänsklig, men ändå. Om jag var psykiskt sjuk, hur skulle jag då berätta det för min familj? Det skulle inte gå. Det skulle faktiskt inte gå. Jag vet inte varför. Jag kan inte prata med mina föräldrar, bara. När jag och M gjorde slut mailade jag min familj. Att jag var ihop med Victor fick dom reda på genom facebook.

Jag oroar mig för hur jag ska ha råd att betala terapin. Det kostar 300 kronor varje gång, det är rabatterat eftersom jag är student. Hon vill träffa mig varje vecka. Det blir 1200 kronor varje månad. Min inkomst är 8100 kronor. Varje månad har jag räkningar uppåt 6000. Sedan ska jag äta. Och leva. Jag har inte 1200 kronor över. Jag har verkligen inte det. Hej, kronofogden. Men det får vara värt det. Jag behöver hjälp med livet. Det får vara värt det.

Sen tänker jag på min kille, förstås. Hur speciell han är. Hur glad jag är för honom. Han får mig ofta att skratta. Idag har jag tänkt på att han varit med i Hare Krishna en kort period. Han var nog världens sämsta hare. Dom lever sunt, går och lägger sig tidigt, dricker ingen alkohol och så. Victor tycker att han lägger sig tidigt om han gör det vid ett på natten. Han har nog inte haft en vit vecka på typ fem år. Han röker OCH snusar. Han hoppade av Hare Krishna ganska fort..

Jag blir alltid kär i människor som röker och snusar. Varenda en. Inte den första då, men han började med det sen. Jag har aldrig haft ens den minsta crush på någon som inte brukar nikotin. Lite konstigt.

Igår när jag skulle sova fick jag en fras på hjärnan. Jag lämnar er med den, så ska jag skriva (helvetes jävla fitt-)tentan sen.

Älska personen mer än situationen.

Idag:

I grund och botten.

Jag är så trött på att vara ledsen. Jag orkar inte längre räkna alla tysta minuter, att det är dom som spelar roll. När jag är ledsen drar jag mig nästan alltid undan, vill inte vara med folk. När jag är ensam gräver jag hål i hjärtat för varje sms som inte kommer.

Jag vet ärligt talat inte hur jag ska orka. För just nu orkar jag inte. Inte alls.

578 (Om ensamheten som bor inuti. Osäkerheten och det som ibland blir så stort att man känner sig så väldigt liten)

Bellas rubrik

_____________________________

16.05

Jag är fortfarande i skolan. Jag har skrivit svar på tre tentafrågor och det är verkligen pinsamt lite. Hade jag skrivit istället för att slösurfa hade jag varit färdig med tentan nu.

Tänker mycket på livet. Hur dagarna går medan jag stannar kvar och hopplöst undrar vem jag är, vilken funktion jag fyller och varför jag ska finnas till. Vad jag ska göra med all jävla tid. Jag undrar om jag är deprimerad eller bara lite livssvår. Jag har alltid föraktat människor som stannar kvar - som skaffar barn och gifter sig vid tjugo, i samma gamla "hemma" som dom alltid haft, dom som inte utsätter sig för några utmaningar utan bara lunkar vidare. Jag har tänkt att dom är svaga. Att dom gör fel. Jag skäms verkligen för det, men så tycker jag. Jag tycker att dom är pinsamma, vill inte kännas vid dom.

Samtidigt - varför inte? Om dom är nöjda, verkligen nöjda, varför ska jag då tillåta mitt hat att blossa upp? Att jag inte tror att man växer av att göra så - vad spelar det för roll? Dom får vara så korta dom vill, dom får torsdagshandla och vara nöjda. Det förändrar ju inte mig. Jag har inte rätt att spekulera kring deras kommande ålderskriser, vem är jag att göra det? Vem är jag att sätta mig på höga hästar och förinta någons lycka?

Jag står här med mitt trasiga jävla hjärta och skrattar åt människor som är lyckliga. Andra skulle nog säga att det är för att jag själv ska må bättre, men jag vet inte. Kanske är det så. Att skratta åt andra täpper inte till några hål men det är ändå skratt, en grej som blivit lyxvara i mitt liv. Jag skrattar inte så mycket och när jag gör det är det inte ur hjärtat. Jag ligger inte på golvet och frustar, jag säger nästan aldrig "sluuutaa jag får ont i maaaageeen", nej jag skrattar för att jag vet att jag ska. För att jag vet att jag, hon jag egentligen är, nog tycker att detta är kul. Men det når aldrig djupt, det berör mig inte. Jag har för mycket smuts i vägen.

Sådant är livet just nu. Det är smutsigt och fult och jag funderar på att ge upp, kasta in handduken och alla fucking möbler. Jag orkar inte kämpa för att hålla mig vid liv längre, jag orkar inte ifrågasätta mig själv och allt annat. Jag orkar inte ta mig ur det. Ni som säger att jag är stark: tack, tack men ni har inte rätt. Ni ser en ensidig bild, det jag lägger upp här. Ni ser inte när jag ligger i sängen en hel dag och desperat arbetar för att hålla mina känslor långt långt borta eftersom jag inte orkar ta tag i det.

Jag är vuxen. Kanske är jag vuxen. Jag är iallafall ingen tonåring längre. Känslostormarna borde ha lämnat mig nu, jag borde vara trygg och stabil. Vill ni veta en sak? Jag är så jävla otrygg. Jag är så jävla instabil. Sedan september har jag ätit riktig mat kanske...fyra gånger, och då alltid i sällskap med andra. Jag äter fil och godis. Det är min diet. Jag har börjat gråta överallt: i kollektivtrafiken, i hallen och på jävla ica. Jag har rivit mina naglar längs armarna, tryckt in dom i låren. När jag fortfarande hade hår slet jag det, många nätter dagar kvällar. Så stark är jag, jag faller på en gång. Ni får gärna säga emot mig nu, men det är såhär det är: jag är svag. Jag är svag inte eftersom jag känner vad jag känner utan för att jag inte vågar ta itu med det. Jag är svag för att jag hittar min tillflyktsort i gammal självdestruktivitet och därmed hindrar mig från att vara ärlig. Ärlighet är min bästa grej, min främsta mål och jag har hamnat så långt ifrån det på sistone. Eller vadå på sistone? Alltid. Jag skyddar alltid mitt hjärta. Alltid, alltid, alltid skyddar jag mitt hjärta. Erkänner inte vad som händer. Vågar ingenting. Håller mig på tryggt avstånd, försöker kontrollera vad som kontrolleras kan. Är brinnande ärlig inför det jag väljer - det andra ligger i säkert förvar bakom hinnor av osäkerhet och rädsla. Så vill jag inte leva, inte egentligen. Jag vill inte ha några ramar, inga regler, ingen integritet. Jag vill vara brinnande ärlig inför hela livet. Skriva och säga precis såsom det är. Sedan blir det lördag och jag köper en liter vin, dricker den för fort av anledningar jag inte hittar. Somnar på en toalett, gråter när jag kommer hem. Det är inte starkt. Det är förbannat jävla svagt, det är flykt, det är inte att ta itu med något.

En gång i tiden hade jag så starka principer. Jag visste hur jag ville leva och jag visste varför. Nu sitter den personen långt långt ned och undrar vad som hände med mig. Hånfullt frågar hon om jag är nöjd. Svaret är nej. Jag är inte nöjd. Jag vill inte ha det här skinnet, dom här tankarna, den här hjärnan, det här hjärtat. Jag vill inte vara den här personen. Jag vill lämna henne, jag vill byta ut mitt jag. Jag vill vara enkel. Jag vill se på livet med glädje, men det gör jag inte och jag undrar vad som hindrar mig. Jag undrar vad det är som är så svårt för mig. Rent objektivt har jag det bra. Jag har höga betyg, en fin lägenhet, går en bra utbildning, har planer för mitt liv, världens bästa vänner, en jävligt fin pojkvän. Jag har råd att äta mig mätt, jag har råd att köpa öl. Jag är sedd som snygg. Jag har det bra. Objektivt har jag det bra men i mig briserar hela tiden bomber. Jag brister nästan konstant och jag vet inte varför. Kanske är det så enkelt som psykologen sa: jag värderar mig själv för lågt, men hon träffade mig bara i fyrtio minuter och jag kan inte lita på henne efter så lite tid.

Patetiskt nog frågar jag mig själv: är det inte hösten, josefin? du mår ju alltid så dåligt på hösten! och ja, jo, jag har nog rätt i det. Jag mår dåligt på hösten och när jag mår dåligt har jag svårt att se att jag någonsin känt något annat. Men det kan inte vara så enkelt, jag är färdig med att skylla ifrån mig.

Var den här texten vill komma vet jag inte. Men såhär är det. Det här är det ärligaste jag vågar vara just nu. Jag känner mig väldigt, väldigt ensam och osäker. Imorgon tar oktober slut och det har gått fort, det har hållit på en evighet, det har skjutit mig sönder och samman. Och för att vara lite positiv: jag tror att jag behöver skjutas sönder och samman. Jag behöver den här sorgen, den här destruktiviteten. Bara för att jag behöver resa mig ur den. Psykologen frågade mig sju gånger om jag var säker på att jag var redo och: ja, kära Terese, jag är redo. Jag är redo att gråta varje dag i tre månader, jag är redo att inte kunna andas av sorg och själväckel. Jag är redo att kartlägga mitt liv och mina känslor. Jag är beredd att ta allt som ligger framför, att ostadigt kämpa mig igenom det. Helt enkelt för att jag inte orkar längre. Helt enkelt för att jag är redo att ge upp, men inte vill dö och då är det här mitt enda alternativ. Jag är redo för terapi. Jag vet inte vad det kommer resultera i, jag vet inte hur lång tid det kommer ta, men jag är redo för jag orkar inte leva det här livet längre. Jag står på kanten till jag vill inte leva-tankar och jag är redo för att ta kampen. Jag är så jävla redo.

17.40

men liksom..måste bryta in här i mitt utkast. Är jag redo? För vad är jag redo? Vad är det jag behöver, vem är jag, vem vill jag vara, vem borde jag vara? Det är så många frågor som bara cirkulerar i mig utan att hitta svar. Kanske borde jag göra slut med mitt program och säga hej, jag älskar dig egentligen men jag måste hitta mig själv, hitta lite livsglädje för jag har ingen sådan. Jag kanske borde göra slut med alla jag känner och säga hej, jag älskar er så jävla jävla mycket men jag räcker inte till, jag gör er bara besvikna, jag lämnar er ifred nu, jag tror att ni behöver det. Jag kanske borde säga upp min lägenhet, flytta till Lappland och bo i en stuga, eller åka till Sydafrika och bo med aidssjuka, eller bara förändra det här livet jag inte trivs med, eller bara finna mig i det och göra det bästa av vad jag har. JAG VET INTE. Jag vet ingenting och det river sönder mig. Sjunde timmen i skolan, jag har lovat mig själv att skriva bara ett svar till och sen åka hem och göra blomkålsmos och sojabiffar i min godaste sås men jag vill inte. Jag vill ingenting förutom att ha ett annat liv, ett annat jag. Gärna samma komponenter i livet jag har, egentligen, för felet sitter ju i mig och mina oförmågor. Varför får man inte bara byta ut sig själv, göra slut med sin person och ömsa skinn?

576

Saker som ger mig ångest:

* Att öppna min portdörr

* Att kolla på serier

* Att jag längtar efter min kille medan han inte längtar efter mig

* Att laga mat

* Att diska

* Att plugga

* Att inte laga mat, diska eller plugga

* Att jag är jag med allt vad det innebär

* Att läsa bloggar av upphovsmänniskor som gör allt det där jag inte orkar

* Min familj

* Böcker

* Att klä på mig

* Att jag var hos en psykolog igår. Hulk-pratade i 40 minuter och fick sedan veta att jag är i behov av psykoterapi

* Att psykoterapin kostar pengar jag inte har

* Att Victor inte hörde av sig samt inte svarade när jag hörde av mig mellan torsdagnatt och idag kl 17

* Att han när han hörde av sig sa att han är i stan och hos en kompis och att jag därmed är precis så jävla bortprioriterad som jag känt mig ett tag

* Att Victor svarade vi ses imorn när jag sa att han jättegärna får sova här

* Att vi ska ses imorn för att prata om dom sack som kommit in i vårt förhållande efter att han flyttade och vad vi kan göra åt dom och försöka förstå varandra

* Att jag inte har en aning om hur dom sacken tilläts bygga bo i oss

* Att jag är så jävla värdelös på mänskliga relationer

* Att ingen orkar med mig

* Att jag ska på maskerad om en timme och fortfarande varken har duschat, ätit, klätt mig eller för den delen kommit på vad jag ska klä ut mig till

Saker som gör mig lättad:

* Att Victor sa jag älskar dig jättemycket och kommer absolut inte göra slut med dig, vi behöver bara prata lite

* Att jag har snälla vänner

* Att jag skrivit typ halva tentan på åtta timmar

* Att psykologen var snäll och att jag vågade hulkprata och att jag direkt ringde upp psykoterapeuten och har tid där på tisdag

Kontentan:

Jag orkar inte leva just nu.

574

inatt drömde jag att någon sa att det märks att jag har körkort eftersom jag simmar så bra. efter det drömde jag att jag tog körkort genom att simma 25 meter snabbare än en sjuåring.

sen vaknade jag två timmar efter att jag skulle ha varit i skolan och skrivit det sista på grupparbetet. som tur är skrev jag rätt mycket igår efter att dom andra gått hem och kan sköta resten över internet, men ändå. livet går inte så bra för mig. det är för känsligt för personligt för nära vet så jag inte hur jag ska formulera det i skrift. jag är rädd, för det här är på riktigt. inga pseudokänslor. ingenting som går att härleda bakåt. inga händelser för sju år sen. det här är nu, högst aktuellt och påtagligt och det är läskigt. fittigt jävla skitläskigt. på fredag ska jag ju till en psykolog och helst vill jag att hon ska säga nej men josefin du som är så duktig och fin och bra och helt fantastiskt det är klart att det kommer gå bra för dig! om du målar lite färger på det här pappret så är alla dina problem lösta

men jag gissar att det inte kommer att bli så. jag vet inte om jag har orken att ta itu med dom här stora stora problemen jag har. dom som inte är trauman utan liksom..systemfel i hjärnan. sådant jag måste ta jävla ansvar över. jag vill inte. jag vågar inte. jag måste vilja. jag måste våga. jag ska jag ska jag ska våga, trots att jag helst av allt bara vill gömma mig under ett täcke och strunta i allt.

victor, som jag kan vara helt avslappnad och bekväm inför då han har sett alla mina fulaste sidor och ändå älskar mig, frågade igår varför jag är ledsen. varför jag hade så mycket ångest. jag skrattade nervösskratt och sa att jag känner mig dålig, ungefär sämst, att allt i mitt liv just nu blir bevis hur värdelös jag är. etc. han fnissade åt att jag pratar om skitjobbiga känslor och ändå låter akademiskt korrekt. vet inte varför jag berättade det, men nu vet ni.

livet är piss. just nu är livet piss och jag orkar inte ta tag i det. jag måste sänka min gard helt. jag måste erkänna, för andra men främst för mig själv, vad jag känner och upplever och att jag inte kan misslyckas utan att sänkas helt. att jag inte vågar vara okej. att jag inte vågar vara dålig. att det gör att jag inte vågar vara bra. alltihop. eftersom allt är så läskigt och svårt och bara blä kan jag inte heller prata om det, riktigt. det blir för känsligt. jag är för rädd.

mina naglar är gula. nu ska jag skriva en diskussionsfas och sen kanske åka och lära mig simhopp (obs av en kompis så det är inte särskilt seriöst). jag längtar väldigt mycket efter min kille. på fredag får han novemberlov och då ska vi sova i samma säng i nio nätter. lättnaden i det. jag behöver honom. jag behöver många andra också, men just nu behöver jag honom alarmerande mycket. just eftersom han sett mig slita mitt hår. just eftersom han sett mig gråta förtvivlat fult och hulkande. just eftersom han hittat mig avsvimmad i duschen. just eftersom han fortfarande, trots allt det fula som han egentligen inte behöver i sitt liv, står bredvid mig. att han ringde mig igår på natten när han var utslaget trött och inte värjde sig för att fråga hur jag mådde när han hörde darrningarna på min röst när jag berättade om min dag. jag älskar honom och jag vill så gärna ha honom nära mig. ha kul med honom, göra vardagsgrejer. men just nu är mitt liv så svårt och jobbigt och piss att jag faktiskt mer behöver honom. det är kanske farligt. det är nog dumt. men just nu behöver jag att han bär mig, såsom jag bar honom i september. såsom vi burit varandra i snart åtta månader, men mer än så. totalare än så. för jag hittar inga vägar ut och behöver hans hand att hålla mitt i den här djupa svarta dalen.

574

...men sen går jag alldeles jätteförtidigt från en fest bara för att få sätta mig i ett gathörn och gråta. Som det känns nu: jag har aldrig haft så mycket ångest tidigare. Jag har aldrig tidigare känt mig så ensam som jag gör nu. Aldrig tidigare har jag känt mig så isolerad, rädd och ledsen. Sedan inser jag: "aldrig" betyder ingenting. Jag har känt så här många gånger innan. Det gör mig så ledsen. Det får mig att känna mig så hopplös. Vem fan säger "jag har inte sovit mer än tre timmar inatt måste hem och sova är helt slut" bara för att få gå och gömma sig bara för att få gråta bara för att att att.

Jag orkar faktiskt inte mer. Jag är trött på att vara jag. Trött på min inställning. Trött på livet det svarta. Trött trött trött.

569

Jag har haft ett ganska hemskt september. Det har varit krig i hjärnan och därför har jag inte kunnat skriva - alla tankar har varit desperat sökande efter svar som inte funnits. Svar jag har varit tvungen att leta reda på, letandet som skickat mig till hjärnsliga återvändsgränder och mörka stigar. Jag har blivit förtvivlad - dunkat huvudet i väggen, slitit mitt hår och struntat i att äta annat än fil en hel vecka.

Jag har ringt Victor i panik. Han har fått stå bredvid mig medan jag gått sönder, sönder, sönder och han har hjälpt mig att reda ut vad som egentligen pågått. En torsdag vardagspratar vi om skolor och kompisar och mat och jag blir plötsligt ledsen utan egentlig anledning. Jag utagerar det ledsna genom att gå till attack - jag blir sur för det eller det andra och det är då han säger det:

josefin vi har en helt villkorslös kärlek. Du får säga vad du vill, göra vad du vill och jag kommer älska dig genom det. Men jag tänker inte sitta här och vara din slasktratt, jag tänker inte hålla din hand medan du biter min. Du är fri att göra vad du vill men jag tänker inte klappa dig i håret och acceptera vad som helst. Jag tänker inte bara ömka dig för jag tror inte att du behöver det. Det leder ingen vart

jag andas häftigt, ber att få tänka lite och ta in vad han sagt. Sedan faller allt på plats

precis som jag skrivit tidigare har jag använt mig av tidigare oförätter för att legitimera mina handlingar. Liksom: jag är uppvuxen i en familj som bara skriker och är intolerant så därför kan jag inget annat! Du måste låta mig vara såhär för det är ju synd om mig! Jag har använt mina dåliga erfarenheter som en identitet vilken skyddar mig från att gå med mina egna ben. Jag har konsekvent sökt upprättelse, som för att säga: jag blev aldrig buren när jag var liten så nu måste du bära mig och jag har tagit det till en extrem nivå där jag avsagt mig allt personligt ansvar. Det är ju synd om mig!!

Det har varit synd om mig. Jag tänker aldrig någonsin förminska min historia. Jag har haft det jävligt jobbigt. Jag har velat dö. Jag har blivit slagen i hjärtat och jag har slagit mina egna ben. Min mamma har varit elak mot mig och min pappa har rymt. Jag har avskytt att leva. Jag har avskytt avskytt avskytt det och jag har desperat frågat varför det måste vara så som det var, varför varför varför. Det är så. Det har varit så. Jag har rätt till min bakgrund och jag vet att den har påverkat mig väldigt mycket, men jag har tröttnat på att prata om det. Varje gång jag försöker förklara mitt beteende går jag bara bakåt bakåt bakåt och utvecklas inte alls. Mina muskler stagnerar och hjärtat slår knut på sig själv. Jag har helt glömt bort att ställa mig själv frågan: hur kan jag ta mig härifrån? och i min desperation har jag sökt mig till destruktivitet. Konkreta handlingar som inte leder någon vart.

Jag kan förklara nästan varje rörelse jag gör. Jag vet varför jag har blivit såhär som jag är. Jag har ältat, sörjt, ältat igen och det har varit nyttigt och bra, men jag har hamnat i en återvändsgränd nu. Jag står bara och stampar på samma ställe som jag gjorde för ett år sedan och jag kommer inte härifrån, för min bakgrund kan inte längre berätta något för mig. Jag kan inte längre skylla ifrån mig och jag vill det inte heller. Hela mitt liv har jag varit skräckslagen inför faktumet att jag kan bli som mina föräldrar. Det finns en sådan möjlighet. Det är dom som har påverkat mig mest och gjort starkast intryck och därför finns det en påtaglig risk att jag blir som dom: en martyr som vägrar att växa upp. Mina föräldrars föräldrar är också värdelösa sådana. Jag vill sätta stopp för det här nu, jag vill inte ta del av arvet. För att jag ska kunna göra det måste jag ta ansvar och det är så jävla läskigt. Det tvingar mig att svälja all stolthet jag inte visste att jag har, det pressar ut mig på isar så tunna att de riskerar att spricka samma sekund jag sätter fötterna på dom. Det är fruktansvärt och jag känner mig så otroligt förvirrad, för allt är helt nytt, men nu mer än någonsin tidigare har jag chans att växa.

Paus för liten parentes som inte passade in någonstans:

(Jag har länge undrat varför jag fortfarande beter mig som jag gjorde när jag var femton. Varför jag fortfarande får matångest, varför jag fortfarande inte kan motstå impulsen att dra håret från rötterna. Jag tror att det är för att jag går runt i dom här jävla cirklarna jag någon gång trampade upp och när mitt undermedvetna fattar att jag varit här förut, att jag aldrig vågar ta ett steg bort och att jag därför fortsätter känna samma känslor om och om igen blir den där självdestruktiviteten (och för all del mina tendenser att brusa upp för småsaker) enkla uttryck för vad som bor inuti vilka jag konkret kan kämpa mig igenom. När jag väl gjort det kan jag avfärda mina problem för dom finns ju inte längre. Behandlande av konsekvenser istället för orsak, alltså)

Jag lever med en man som inte stannar vid ett men så här är jag därför att... utan som istället vill veta vad som sker i presens. Det tvingar mig framåt och framåt är okänt och läskigt och jag vet inte vad det innehåller. Just nu försöker jag omvärdera alla situationer där jag känner mig trängd och utsatt, fråga mig själv varför det är så och hur jag kan ta mig ur det utan att skrika, gråta eller slå huvudet i väggen. Alltid med största respekt för barnet som en gång var jag, som faktiskt var sådär jävla utsatt och hanterade det på ett barns vis, men med vetskap om att jag är vuxen nu. Jag är vuxen och jag har rätt att ta mig ur det här. Jag har rätt att bli personen jag vill vara, men för att jag ska kunna bli det måste jag gå med mina egna ben. Ingen kommer bära mig dit men många kommer hålla mina händer på vägen och förlåta mig när jag faller igenom, lysa framför mina fötter och hjälpa mig att orka när jag inte räcker till.

Det här har jag gått igenom hela september och det har varit så oändligt krångligt och svårt. Det är fortfarande det, men nu kan jag bara gå uppåt framåt. Jag tänker växa upp, ta ansvar och bli en person jag vill vara. Så är det med det.

p.s. förlåt för alla platta metaforer!

564

okej jag vill bara säga en sak:

att mitt liv inte är urholkat att det inte är en serie i tragedier att det inte är synd om mig det är inte det

den här bloggen får agera slasktratt och ibland när jag tänker på att den finns känns det som att jag bara publicerar lögner här för det är antingen överväldigande kärlek eller avgrundsdjup avgrundsdjup avgrundsdjup

och hade jag själv läst här hade jag nog tänkt sluta vara så melodramatisk

men jag hatar när jag kommer på mig själv med att bedöma min blogg för jag vill inte sälja in den hos någon, den ska inte vara något litterärt mästerverk den ska vara precis den slasktratten som den är

så därför:

nu ska jag sluta vara dum mot den, sluta skriva om hur fel jag tycker att den är

helt enkelt eftersom jag måste sluta döma mig själv döma döma döma ner mig i passivitet i självhat i tankar

som på något vis börjat bli frågor om varför jag aldrig

slog hårdare då när jag var femton, varför jag aldrig våga använda några rakblad

men shhh, det är hemligheter hemligheter säg det inte till någon

det är frågor som inte ska ges någon uppmärksamhet.

Jag har en ganska tung vecka. Det är mycket i skolan och jag kan inte somna. Jag ligger vaken i en timme i två i tre i hundra, somnar till slut halv sex på morgonen och dagen efter orkar jag inte ta tag i allt det där som jag borde ta tag i. Därför sitter jag nu och skriver det här, två timmar innan en deadline, en dag innan hemtentan som kommer komma utan att jag har läst allt

så som jag sa att jag inte skulle göra, för det här året skulle jag vara alert och i fas och prioritera mina vänner bättre och aldrig låta min lägenhet bli en sunkig jävla grotta

.

Well. Jag misslyckades med det, kan vi ju säga. Jag har inte ringt mina vänner på alldeles för länge och dom borde tröttna nu, förstår ni inte att ni borde tröttnat för så länge sedan? Jag har liksom börjat ge upp hoppet om mig själv, vill stänga in mig i mitt badrum och bara sitta och stirra.

Tröttheten svämmar över, den gör att jag inte kan se annat än tredubbelt och jag äter för dåligt eftersom jag inte orkar ta matlådor ur frysen och lägga in dom i micron. Det är patetiskt jävla dåligt.

Jag träffade en kär vän igår. Vi har inte träffats på ganska länge (iallafall om man tänker in att vi bor typ en kvarts kollektivtrafikresande från varandra) och hon sa samma sak som Klassbästa säger, som jag säger, som nästan alla säger:

trött. Trött, trött, trött, orkar inga sociala sammanhang. Ligger efter i skolan, tar inte tag i sig själv, orkar ingenting

och självklart självklart vill jag att hon ska må BRA för hell, jag älskar henne hon är så jävla fin och snäll, men det kändes skönt för mitt ego att höra det. Att jag inte är ensam i att inte riktigt orka. På något vis blir det då lättare att säga att det kanske är hösten, att man måste ställa om sig och det är lite svårt, att snart snart igen kommer det att gå över och livet kommer kännas KUL igen

när flera personer har samma känslor går det inte att omvandla tröttheten till självhat, vända det inåt och tänka

vad fan är det för fel på mig?

Jag vet att jag har skrivit ordet trött ungefär trettio gånger i det här inlägget, men: jag är så trött på att tänka att det är fel på mig. Jag är trött på att känna mig missanpassad, jag är trött på att vara trött på mig själv.

Jag är så innerligt jävla trött på att ha dåligt samvete över att jag inte vårdar mina relationer till människor som räddat livet på mig, människor som är värda så otroligt mycket mer än vad jag ger dom, och att det dåliga samvetet leder till skam leder till att jag inte vågar ringa.

Igen:

mitt liv är inte på botten, jag vet själv att jag har det så otroligt jävla bra. Jag är bara trött och lite ledsen och det finns ingen sans i mig, alla känslor jag har blir sådana YTTERLIGHETER, allt i mig är extremer. Är jag kär krullar sig tårna på mig, älskar jag gör jag det besinningslöst utan stopp. Är jag arg skriker jag högt högt, slår händerna i väggen. Saknar jag någon gör jag det så mycket att jag inte kan andas. Om jag är passiv ligger jag i sängen i inte bara en dag utan två, tre och gör ingenting; bara ligger där andas äter lite chips kollar kanske på någon värdelös jävla tv-serie men allra mest: bara ligger där. Jag kan strunta i att diska i över en vecka, samtidigt som jag när jag väl städar och diskar blir helt rabiat och står och skrubbar mina lister intensivt intensivt.

Ja, ni förstår. Jag har inga mellanting och det är väl normalt när man är tonåring, men jag är ingen tonåring längre och jag är så satans jävla utled på att hela tiden pendla mellan superhögt eller superlågt. Jag längtar efter rutiner, efter ett vanligt vardagsliv. Att gå upp halv åtta varje morgon, göra samma morgonrutiner, ha det inrutat och stelt och sådär som jag alltid hatat, sådär som jag aldrig klarat av att ha det. Jag längtar på något vis efter det men förmår mig inte att uppnå det. Klockan är två en vanlig onsdag, jag har sovkläder och har fortfarande inte gjort något av det där viktiga jag egentligen ska och egentligen verkligen vill göra.

Fan vet varför.

Nåja.

Jag klarar mig alltid och om en vecka kommer jag kanske se tillbaka på det här och inte känna igen mig.

Nu extrem-måste jag skriva en debattartikel. Ta tag i mig själv, dra upp mig ur min passivitet.

Jag saknar Victor.