onsdag 24 mars 2010

273

Jag läser en vän från högstadiet, en sådan vän som var så nära, en vän jag delat säng med otaliga nätter, en vän som fick mig att skratta när jag ville dö, en sådan vän och det var en vän jag tappade, men jag läser hennes blogg och hon skriver om att man ska göra det man vill, att omöjligheter inte finns, att allt går och

jag vet inte,
men det enda jag tänker på är honom,
att få sitta där i en lägenhet och äta frukost med honom varje dag, att få gråta ut min pluggångest medan han säger men josefin du kan ju det här, det vet jag och när jag har slutat gråta och han kanske spelar gitarr och jag fortfarande sitter där och känner mig korkad vänder han sig mot mig och ler det där stora, vackra leendet som alltid får mitt hjärta att smälta, och han ler och pussar i luften och säger vad fin du är

och kanske gör det mig till ett osjälvständigt jävla våp att det är det jag drömmer om, att det är honom jag vill ha för att framtiden ska kunna fungera i min hjärna, och kanske är det möjligt för mig att drömma om det eftersom jag vet precis vad jag vill jobba med och jag vet att jag kommer att kunna göra det, och kanske är det helt fel och fantastiskt töntigt att drömma om,

men jag har hittat honom som får mig fullständigt oförstående för alla som räds vardagen för vardagen med honom är det finaste jag vet och han får mig att orka så mycket mer än vad jag egentligen orkar, han får mig att släppa saker jag inte kan släppa, han kramar mig nätterna igenom, han gör matlagning till en rolig lek och undanplockandet görs av bara farten,

och jag tror inte att allting alltid kommer att vara jätteroligt för jag har det andra också, jag vet precis hur jävla svår han kan vara att leva med och jag är medveten om hur vi mycket vi krockar ibland när våra totalt skilda uppväxter kommer upp till ytan och förstör alldeles för många timmar, jag vet precis hur hjärtat kan gå sönder,

jag vet allt det,
och kanske är det som folk säger att varför nöja sig om man inte är lycklig? kanske är det precis så jag borde tänka, agera, kanske borde jag lämna honom vind för våg och åka till alla dom där ställena jag drömt om, göra allt det jag alltid velat,

jag vet allt det men jag vet också att om jag skulle lämna honom skulle jag aldrig sluta gråta, och skulle jag åka till alla dom där ställena och göra alla dom där sakerna skulle jag bara längta efter honom och tänka att ingenting är bra utan honom och

om han lämnar mig, om vi lämnar varandra, javisst skulle jag repa mig, kanske skulle det vara lättare att leva utan den där ständiga risken för att krocka men samtidigt

varför skulle jag drömma om något annat än ett liv med honom när det är det enda som ger mig ett hjärta som kan så lugnt och enat, varför skulle jag någonsin överväga att leva själv när jag vet att allt, allt, allt är så mycket bättre när jag får dela det med honom,

och kanske har jag nöjt mig, kanske är allting sådär äckligt lagom, kanske lever jag mitt i mellanmjölken men fan vad jag struntar i det för

en vardag som är så oskrämmande, så trygg och så vacker kan jag aldrig, aldrig lämna och

jag tänker ha den vardagen tills jag dör. Med honom. Hela tiden med honom.

2 kommentarer:

lina sa...

sv: tro mig, jag vet verkligen hur det känns. i början av vårt förhållande kunde jag få ångestattacker av att sova ensam och den allra värsta känslan var den som sa att han inte mådde lika dåligt som jag av att vara ensam. jag förstår dig till hundra procent och vill att du ska veta att du aldrig är ensam.

jag tror att våra kärlekar saknar oss lika mycket som vi saknar dem men de visar det inte på samma sätt.

var stark! snart bor ni tillsammans :)

Hanna sa...

Jag känner igeon mig så mycket. Men du! Lagomt och mellanmjölkigt är det ju inte, det vet du. Det är eld och is att ha ett förhållande. Något som är otroligt svårt att balansera, något som är skickligt att klara av. Jag tror inte att du är osjälvständig en enda centimeter. Vi behöver andra människor, bara. Och det är så mänskligt och så fint. Vad skulle vi vara utan varandra.

Och tack för din kommentar. Ofta är det ändå lätt med distansförhållande för mig, vi har varit tillsammans i snart två år och har nog landat lite. Jag är inte lika osäker som i början. Men när en helg går så jävla snabbt vet jag inte hur det ska fungera ändå. Jag vet att det gör det, men jag vet inte hur jag ska ta mig igenom dagarna. Men så har en vecka gått. Och en till. Sedan är det ett långt sportlov.

Tiden går så himla fort. Ettan är snart över, det känns så galet. Snart är jag inte den här lilla flickan längre, hon som lika gärna skulle kunna vara fjorton som tolv som sjutton, utan jag ska verkligen bli stor och flytta ut och in med Pontus. Jag vill det mest av allt, men det är så konstigt att jag är så stor redan.