294

Jag saknar pappa så outhärdligt mycket.
Jag orkar inte andas jag saknar honom så mycket och jag vet inte var jag ska vända mig med den saknaden. Jag vet inte vem jag ska ringa eller smsa eller höra av mig till och jag vet inte vad jag ska säga.

Jag vet inte hur jag ska hantera det här. Han flyttade i februari och det börjar sakta gå upp för mig att det är på riktigt. Det var ingen lek utan på riktigt. Det finns inget datum när vi träffas nästa gång. Det går inte att träffa honom någon gång i veckan även när jag bor hos mamma. Jag har ingen aning om hur hans liv ser ut.

Det värsta är att pappan jag saknar är pappan som kastat tallrikar mot mitt huvud. Det är pappan som satt mer skräck i mig än nästan någon annan människa har gjort. Det är det som är min pappa.

Men jag saknar honom så förbannat mycket ändå och jag vet inte hur jag ska klara av det här.

Allt känns som sår.