torsdag 22 juli 2010

306

Det ironiska är att jag igår tänkte att såhär stabil har jag aldrig, aldrig, aldrig känt mig. Aldrig någonsin har jag haft ett så lätt hjärta. Aldrig någonsin så lite ångest, aldrig någonsin gråtit så lite. Aldrig någonsin känt mig så problemfri. Aldrig någonsin.

Och nu vet jag inte hur jag ska orka klä på mig och gå till bussen för jag känner mig så jävla äcklad och ledsen och allt som inte får röras upp till ytan rörs upp till ytan och jag lyckades somna och när jag vaknade skakade hela kroppen helt okontrollerat och det slutar inte och

jag kan inte hjälpa att jag undrar om det aldrig vänder.
Jag undrar varför jag fått för många människors beskärda delar av katastrofer, sjukdomar och kriser. Varför vissa bara får glida, varför varför varför kan det aldrig bara

få vara enkelt. Varför får det aldrig vara enkelt?

Jag orkar inte ens klä på mig och gå till bussen.
Jag orkar inte.

3 kommentarer:

Alexandra sa...

Åh, jag undrar också varför vissa är med om jättemycket och andra inte. Fast mitt liv har varit jättelätt, och jag mår inte bra ändå. Ibland önskar jag att jag hade haft det lite svårare, liksom för att skylla på något.

S sa...

Eller så bestämmer man sig för att ta sig i kragen och rycka upp sig.
Jag gillar din blogg och ditt ärliga skrivande. Men när ska du bli självständig? När ska du sluta leva för en kille? Kan du inte älska dig själv? Måste du vara så halv utan en kille?

För att vara personlig, jag har blivit våldtagen av min pappa sen jag var 14-18 år. Vi var hemlösa flera ggr. Misshandlade och hungriga.

Idag är jag stark och självständig och skulle aldrig klaga så himla mkt som du gör.

Och framförallt, jag är hel med eller utan en kille.

Kom igen. Bestäm dig.
Ryck upp dig och var inte ett offer.

josefin sa...

Hej S och tack för komplimangen!
Jag är väldigt ledsen över allt som har hänt dig och önskar att du får må bra ändå.

Grejen med den här bloggen är att det är min klagomur, min dagbok. Det har aldrig varit tänkt att andra ska läsa den, den är bara till för mig. Därför blir det en lite ensidig bild av mig i den här bloggen. Jag framställer mig själv som väldigt jobbig, gnällig och orkeslös. Sån är jag inte riktigt i verkligheten. Jag förstår precis din irritation, för herregud, människan som framställs i den här bloggen skulle jag heller aldrig orka med. Men den här bloggen är inte jag på något sätt, det är bara mina känslor rakt ut precis när jag behöver få ut dom. Inget annat.

I verkligheten är jag inte alls såhär gnällig och klängig. Jag älskar min pojkvän väldigt mycket, men skulle vi göra slut skulle jag inte dö. Tvärtom tror jag att jag skulle kunna leva väldigt bra och vara hel och självständig.

Stor kram