Vi är på olika ställen och har varit det sen igår och idag har han ringt mig fem gånger och vi har pratat i två-tre timmar och han är min bästa kompis och största kärlek och
från och med lördag bor vi ihop och det känns så superdupermegabra men samtidigt är jag så jävla rädd för att det ska ta slut någon gång,
rädd för att vi ska tröttna på varandra om två-tre år och bara sluta älska, jag fattar inte hur det går till, hur kan man gå från att älska så fruktansvärt mycket till att inte älska alls, jag kommer aldrig att förstå
rädd för att vi ska vara lyckliga och gifta oss och skaffa barn med fina namn och sen inte få tid med varandra och han tröttna på att jag aldrig orkar ta hand om hushållet och jag tröttna på hans konstiga jobbtider och han tröttna på mina tjänsteresor och att vi ska bli sådär äckligt bittra på varandra och på hela livet som så många blir, så jävla jävla jävla rädd för det för
när det kommer till kritan så vet inte jag något annat än livslång bitterhet. Jag känner inte till någon livslång kärlek, det enda jag har sett är gigantiska kriser, skilsmässor, porslin som missar huvet och träffar väggen och ett badkar fyllt till anklarna och sen minns jag inte så mycket mer för allt är så förträngt, borttappat och jag vill inte hitta det, vill aldrig aldrig hitta det
och jag vet inte vad jag ska göra för det är ett halvår sen jag träffade min pappa sist och jag blir bara sjukare och jag spenderar timmar framför spegeln varje dag och jag gråter varje gång jag inser hur många kilon jag bär runt på och
det är så mycket på samma gång och jag är så orolig, jag orkar inte, jag vill bara få vila, vill bara ta det lugnt, vill inte tänka på hyror och kurslitteratur och borttappade nycklar och flyttkaos, vill inte tänka på att pappa missar allt, allt, allt det här, vill inte tänka på att mamma redan har slängt hälften av sakerna jag inte tar med i flytten utan att fråga samtidigt som min systers gamla rum fortfarande är bevarat i samma skick tre år efter att hon flyttade härifrån, vill inte tänka på att jag aldrig hör av mig till mina kompisar JAG ORKAR INTE
jag vill bara för någon dag, någon timme få byta hjärna med någon som klarar av att slappna av.
(och jag vill ha en annan mamma men det är förbjudna tankar så shh.)
2 kommentarer:
åh att du skriver det här inlägget just nu när jag går runt i tankar som "varför skulle vi klara av att hålla det vid liv när ingen annan gör det?" och "tänk om vi vaknar en dag och inser att vi vill nåt annat?".
men om vi tänker såhär: KLART VI KOMMER HÅLLA DET VID LIV och VI KOMMER ALLTID ÄLSKA VARANDRA.
okej?
och idag har jag gått runt och tänkt mest hela dagen: Jag är så jävla glad att jag har Josefin. Det finns knappt så bra det är. Och det här är helt på sant, jag ville bara att du skulle veta det. /F
Skicka en kommentar