onsdag 15 september 2010

321

Fin tisdagskväll,
han gör maten och säger fyfan vad gott!! och jag nickar fast egentligen mår jag bara illa men orkar inte säga, orkar inte klaga mer på att min kropp klappar ihop, det är så jäkla tradigt att bara klagaklaga,
och jag sitter i hans knä med kroppen vänd mot honom och han drar i mina kinder och ber mig sjunga öppna din dörr och jag skrattar och vi har så himla kul, jag har aldrig haft så roligt med någon som jag har med honom,

sen vet jag inte vad som händer, jag ber honom om en tjänst och han suckar och jag
flippar och skriker och

jag klarar inte av all den här lyckan så jag förstör. Förstör förstör förstör och hatar mig själv för det och skriker på honom och blir hård i hjärtat och smäller igen dörren till köket och diskar hårdhänt och förbannar förbannar förbannar och han står utanför och är förtvivlad och säger förlåt, förlåt, förlåt och jag kan inte förlåta honom för det är ju jag och min oförmåga att klara kärlek som inte gör ont som är problemet,

och jag vet inte vad jag ska göra åt det här för jag kan inte kontrollera det. Min hjärna gör revolt, slår på mitt hjärta med hammare och VAD gör man åt det, jag förstår inte!

Jag liksom bara väntar på att han ska säga att han hånglat med någon annan eller att han är kär i en tjej i sin klass eller att han inte orkar med mig längre eller att han helt enkelt slutat älska, jag väntar på det jämt och frågar alldeles för ofta om han verkligen, verkligen älskar mig, säger att han inte får bli kär i någon annan, säger stanna med mig utan dig dör jag kanske lite, och det är elakt jag vet det och jag hatar mig själv för det för han

får så ont i hjärtat av det, han frågar vad han gör för fel, att det måste vara något fel på honom och

jag bara undrar varför jag inte kan klara av kärlek som inte gör ont.

1 kommentar:

lina sa...

åh jag är precis likadan. säger "lova att inte bli kär idag" innan han åker till jobbet (som går ut på att träffa så mycket nya människor som möjligt och det gör mig så svag) och han kramar mig och säger att han aldrig ens ser någon annan. att han aldrig kommer se någon annan. han kramar hårt och lovar, lovar, lovar "den enda jag någonsin kommer vara kär i, är du". och mitt hjärta skår lite lugnare för varje dag när jag inser att jag faktiskt tror på honom när han säger så.

varför kan vi inte bara inse att de valt oss för att vi är ganska bra?