320

Jag kommer inte ihåg 2003/2004. Nästan inte alls. Det jag minns är en soffa och ett kök och en mamma som sa det hänger på en skör tråd och nästa vecka bodde inte pappa i huset längre och en gång kom han för att hämta kläder och det slutade

jag minns inte hur det slutade

och pappa bodde i en etta och i en etta får man inte plats med förälder barn barn,
man gör inte det

jag var där en helg på fyra månader och jag sa
ingenting
till någon

det var ingen, ingen, ingen som visste för jag hade inte någon att säga det till, och vad ska man göra? Ställa sig upp på klassrådet och säga att bara så ni vet så bor inte mina föräldrar tillsammans längre och allt är ett helvete? Nej. Det gör man inte när man inte har några vänner,

för jag hade inga vänner då. Jag hade klasskompisar och satt väl inte ensam varje rast men jag var tyst. Jag var alltid tyst för vem skulle lyssna om jag sa något?

Vem skulle lyssna på vad jag hade att säga om föräldrar som hatar, hatar, hatar? Vem skulle lyssna på hur ensamt det är att vara den enda som inte fått mens, hur ensamt det är att bo i ett hus där man antingen är tyst eller skriker? Vem skulle lyssna på att jag inte grät, att jag inte visste hur man gjorde och att mitt bröst var fullt av gråtklumpar som aldrig lyckades frigöras?

Och vem, vem skulle sitta bredvid mig när jag försökte förklara hur det är att inte träffa (inte ens prata i telefon med) sin pappa på två månader och aldrig gå på ica eftersom man är så jävla rädd för att träffa honom? Vad skulle jag säga om blickarna som undrade, som såg mer än vad jag trodde, vad skulle jag säga om det som alla inte vågade fråga? Vad skulle jag säga om att efter dom där två månaderna spendera en tyst helg i ettan som hade min pappas namn på dörren?

Och hur skulle jag förklara frånvaron i pappas ögon, lukten i tapeterna? Vad skulle jag säga om det då, när jag fortfarande inte kan för orden fastnar? Jag som alltid har ord, om allt, blir tyst, tyst. För dimman i pappas ögon kan jag inte förklara. Att se suget, viljan, abstinensen. Det är för mycket. Det är en sak att veta att han nästan dog när han var tjugoett och världen vänt honom ryggen. Det är en annan att vara det han borde kämpa för men bara ger upp om. Och jag minns inte. Jag minns snön utanför, jag minns pizzan. Och så minns jag dimman, viljan, abstinensen och jag minns hopplösheten.

Men annars minns jag ingenting från 2003/2004.